[Reserverad för Nemesis.]

Bergen hade varit skrämmande, allt för skrämmande. För mycket hemskt hade funnits på de steniga stigarna, och stupen verkade vilja sluka honom hel. Så han hade vänt, vandrat tillbaka till skogen med vattenfallet. Och dess ljud trängde nu fram mellan träden även om han inte kunde se det. Men det var en stark kraft i naturen, han tvivlade på att något skulle kunna tysta det. Någonsin. Precis som med rösterna...
De skrattade då de hörde hans tankar, viskade de ord han fått höra så många gånger att han börjat tro på dem. Han var patetisk, värdelös, borde helt enkelt dö. Benen skakade lätt medan han ruskade huvudet i ett försök att ignorera dem. Ifall det ens var möjligt.
Villrådigt såg sig den randige hanen sedan om. Visste inte vart han var på väg eller vad han skulle ta sig till. Det var svårt, så svårt att leva med denna ständiga rädsla och dessa hemska kamrater, men vad annat hade han för val? Inget. Det var trots allt hans eget fel att alltid var såhär.
Han satte sig ned, suckade uppgivet. Ännu var det dag så han behövde åtminstone inte oroa sig för nattens skuggor. Det tröstade honom lite.

Varginnan vandrar över markerna men nätta steg. Hon rör sig med energi i stegen och den eldguld glödande blicken är pigg och vaken. Forskande söker den över omgivningen. Men inte för att hon hoppas att finna något. Hungern är långt borta och heller går det ingen annan nöd på henne. Hon är på vandring. Vandrat hela livet. Det är mycket hon bär på sitt samvete. Men allt hon har gått igenom har gjort henne likgiltig mot allt vad som borde tynga henne och gnaga på hennes själ. Men nog är det något som gnager på hennes själ. Eller någon.
Öronen klipper till på huvudet och spetsas framåt när vinden för med sig doften av varg. Ett belåtet kurrande ekar genom henne och varginnan ruskar lätt på huvudet . Hon sänker inte farten på stegen. Fortsätter fram i samma takt. Lugnt och smidigt rör hon sig. Elegant och med en medveten värdighet. Den glödande blicken faller på en varelse längre fram. Det här kan bli intressant.
hon närmar sig främlingen och tillslut saktar hon ner steget. Hon går närmare och stannar sedan på avstånd. Tillräckligt avstånd. Hon synar hanen. Ser på honom mellan sammanbitna käftar innan hon lugnt sätter sig ner och sveper svansen om tassarna.
"Good day to you". Hon talar med en mjuk och behagfull stämma. Med en viss lockelse i rösten. Öronen tippar lätt åt sidorna för att sedan spetsas igen.

Tankarna susade fram och tillbaka, han försökte tänka på allt som han kunde komma på för att inte fokusera på orden som haglade över honom. Men rösterna i hans huvud blev allt högre, och hur han än försökte lyckades de alltid dra till sig hans uppmärksamhet. Hur han än försökte skulle han aldrig lyckas överrösta dem, aldrig kunna tysta dem. Det var ett hopplöst fall, han hade gett upp för länge sedan. Men ändå försökte han, av någon outgrundlig anledning.
Och med slutna ögon, alldeles för koncentrerad på det som skedde i hans eget huvud, lade han inte märke till honan som kom allt närmare honom. Det var inte förrän hon talade som han reagerade på hennes närvaro.
Med ett skrämt läte som verkade vara en blaning av ett morrande och ett skrik kastade han sig åt sidan medan blicken panikslaget försökte få fokus på henne. Och mycket snart borrade sig den blåa, skräckslagna blicken fast på den vita tiken som satt i princip rakt framför honom.
Tänk om det varit Yana, då hade du varit död nu...
Dum, det var vad han var. Han kunde inte låta dem lura honom så, kunde inte låta dem dra bort hans uppmärksamhet från verkligheten. Klarade inte av detta, han hade kunnat vara död nu.
Död.
Han rös vid tanken, ville inte dö. Var rädd för döden, för vad som skulle hända med honom då. Visserligen var han rädd för livet också, men han visste åtminstone vad det innebar och klamrade sig krampaktigt fast vid det. Precis som hans blick nu klamrade sig fast vid honan.
Inte ett ljud kom över hans läppar. Han hade inte ens hört vad hon hade sagt.

Hanen verkar först inte ha märkt hennes närvaro. Hennes ord verkar inte nå honom. Men när han lägger märke till henne så verkar han ärligt ha blivit skrämd. Rösten i hennes huvud knorrar mysande. Skräck. Ren och skär skräck. Det är så härligt.
Varginnan fuktar nosen och släpper inte hanen med blicken. Hon sitter lugnt kvar och väntar på att han kanske ska sansa sig en aning. Är han döv eller något?
"Are your ears working?" Frågar hon och tippar huvudet näpet på sne. Hon är mjuk i stämman och mjuk i sina rörelser. Allt är en lek. Försök vinna tilliten. Komma nära. Det gör såren så mycket djupare senare. Hon njuter av det. Och han med. För hon är en lydig leksak. En lydig docka som följer hans regler. Men även det kan bli långtråkigt ibland. Ombyte förnöjer. Han är nöjd i alla fall.
Den glödande blicken synar den randige hanen. Hon rätar lätt på nacken igen och studerar honom. Hans rädsla lockar henne ännu mer. Vad grundar den på? Var kommer den ifrån? Den här leken kan bli kul.

Blicken, isblå och skräckslagen, hölls fäst på den främmande honan som talade till honom. Vad skulle han göra? Springa, ja, det var bäst. Men benen lydde inte, rörde sig inte förutom darrningarna som for genom dem då och då. Det började gnistra runt hans tassar, små blixtar som inte gick att se då det fortfarande var dag. Men de hördes, som ett mjuk sprakande halv dränkt i ljudet av vattenfallet.
Hon talade. Sade något som han inte kunde förstå. Och han försökte sansa sig, försökte fokusera på orden. Han kunde ibland ha svårt att uppfatta vad som sades på grund av rädslan. Men det hjälpte inte, han förstod inte mer då han försökte.
"Jag... förstår inte..." Han darrade på rösten som var mycket svag, och det var med hjälplös blick som han såg på henne, nästan som han bad om hjälp.
Din dumma idiot, du kan inte ens tala samma språk som henne. Hur tror du då att hon någonsin skulle kunna, eller ens vilja, hjälpa dig?
Öronen veks bakåt och svansen drogs in än mer mellan bakbenen. Ja, hur kunde han tro något sådant? Han visste ju att ingen hjälp fanns att få, att han var alldeles för patetisk för att någon ens skulle vilja hjälpa honom. Det hade bara varit en patetisk tanke, en meningslös blick.
Hoppas hon märker hur idiotisk du är och gör slut på ditt patetiska lidande...
Han böjde huvudet mot marken, vek sig under rösternas hån.

Efter ett tag öppnar hanen munnen och talar. Och då förstår varginnan. Han talar inte hennes språk. Det språk hon är född med. Men det är väl tur för hanen då att hon är flerspråkig.
"Jag frågade om dina öron fungerar. Men det var visst inte det som var felet". Säger hon och ett lätt leende placeras på hennes läppar. Ett vänt leende. Ett oskyldigt leende. Hon är duktig på sitt skådespeleri. Spelar sina kort rätt. HAN måste vara belåten med henne. Hans njutningsfulla kurrande fyller henne när den randige hanen verkar krypa ihop av skräck. Med svansen mellan benen och sänkt hållning. Det här kan verkligen bli intressant. Varför inte anta denna utmaning. Vinna den randiges tillit. Hon myser inombords.

Hon har levt med det här så länge. Levt med honom så länge. De är en och samma. En enhet. Det var han som fick henne att inse att ensam är stark. Att hon inte behöver någon annan. Att sådana förbindelser endast gör henne svag. När han fått henne att vända sig mot sin egen familj hade hon först fyllts med iskall syn på verkligheten. Sedan fyllts av sin egen styrka. Njutningen i smaken av blod. Insett att hon inte behöver någon annan än sig själv och HONOM. Att lämna sin familj bakom sig, deras sargade kroppar i pölar av blod, var väldigt lätt. För HAN hade redan förvrängt hennes sinne i unga år.

Det ryckte svagt i öronen då hon åter talade, och denna gång förstod han vad hon sade. Och det var en viss lättnad som spred sig i hans kropp, för nu kunde inte rösterna klaga över det. Fortfarande var han dum, det var han medveten om. Men de kunde inte klaga över att han inte kunde kommunicera med henne. För han kunde det nu, tack vare att hon verkade kunna hans språk.
Men frågan var, ifall han ville kommunicera med henne. För vad skulle det egentligen tjäna till?
"N... nej," svarade han henne kort. Blicken flackade för några ögonblick runt på omgivningen, fastnade sedan åter på henne. Hans kropp verkade nästan skina av osäkerhet och rädslan inom honom lös klart och tydligt i ögonen.
Vad skulle han säga, vad skulle han göra?
Hoppas hon dräper dig.
De skrattade och Taranis kände sig liten, värdelös. Han hoppades inte på samma sak som dem, men kanske det ändå skulle vara lika bra? Om hon ville skulle han inte ge mycket motstånd. Det enda han skulle göra i ett sådant läge var att fly. Och så dålig som han var, skulle det inte vara svårt att komma ikapp.
Patetiska dåre...

[Gaaaah, Taranis är så svårt att rolla då han inte säger så mycket. Blir mest en massa tjat om hans tankar xD]

Ett kort svar. Hanen verkar inte vara någon stor talare direkt. Verkar som att man måste dra orden ur honom. Ska man göra det på det svåra eller det lätta sättet? Hon har redan insett att han förmodligen skulle visa ännu mer rädsla om hon skulle resa sig upp och flytta sig närmare. Så för att försöka få honom att slappna av är det bäst för henne att sitta kvar där hon sitter. HAN suckar inom henne. Verkar lite irriterad men ändå nyfiken på det hela. Lätt exalterad över denna chansen till lek.
"Vem är du?" Frågar hon med samma väna, milda stämma. Med lockelse i rösten. Det kan nog även vara en utmaning att försöka fånga denna hanes intresse. Hon vill vara den som lockar fram skräcken i hanens blick. Han verkar vara en som är rädd för allt och alla. Inte bara misstänksam av naturen. Någon sådan här varelse har hon aldrig stött på tidigare. Hon har sett skräck. Men denna skräck verkar vara på en helt annan nivå. Den förbryllar henne. Men hon behåller sitt lugna yttre. Någon måste ju vara lugn i denna situation. Hon är inte ute efter nära relationer. För HAN förbjuder henne det. Hon tillhör HONOM och ingen annan. Han har sett till att hon inte har någon annan än HONOM. Och hon är nöjd med det. Det är på grund av det som hennes personlighet har blivit som den är.

Hon frågade vem han var. Vad skulle han svara? För sanningen var att han inte riktigt visste. Han visste vem han varit menad att bli, men vem han egentligen var? En rebell, en patetiskt varelse, en ynkrygg, en som vågade säga nej och gick sin egen väg. Vågade... Han vågade ju knappt se sig om, så inte var det för att han vågade som han hade övergivit sitt liv. Det var för att det inte hade funnits någon annan utväg.
Rösterna hånade honom stillsamt, precis som allt. Huvudet ruskades. Han orkare inte tänka på sitt förflutna, orkade inte höra dem tjata om det.
"Taranis," sade han med den svaga rösten samtidigt som blicken åter fästes på den vita honan och hennes lysnade gula ögon. Det fick duga som svar, hans namn. Det namn som han valde att kalla sig själv, som hans mor givit honom. Han hade ett till, ett som flocken givit honom när han blivit sedd som en värdig krigare. Strax efter det hade han lämnat dem. Det var då han blivit en besvikelse.
Men det var saker som han föredrog att inte ägna sina tankar åt.
Så han svalde, försökte fokusera på nutiden och det som skedde framför hans tassar. Han kände ett svagt begär att fråga efter hennes namn, men han skulle bara låta fånig, det visste han. Skulle bara göra bort sig, och sedan skulle hon skratta åt honom. Nej, han ville inte bli utskrattad, då var det bättre att vara tyst så att hon inte fick veta hur dålig han egentligen vara.
Taranis höll munnen stängd, såg bara på henne med samma rädda blick som tidigare.

Hanen verkar föredra korta svar. Det är lite irriterande. Men hon visar ingen av den irritation som hon skulle känna.
"Taranis". Hon säger hans namn som för att smaka på det. Känna hur det vilar på tungan. Det låter som ett helt vanligt namn. Hanen verkar sen inte vara intresserad av att veta hennes namn. Eller så är han kanske för rädd för att fråga? 'Ynkrygg' viskar HAN i hennes huvud. Ett mjukt leende placeras på varginnans läppar igen.
"Var hälsad, Taranis. Mitt namn är Nemesis". Döpt efter den hämnande rättvisegudinnan. Hämndens gudinna. Hämnd? Det vet hon inte ens vad det är. Men förmodligen, om hennes bror är i livet, så är det nog just hämnd han är ute efter om han skulle finna henne. För vad hon gjort mot honom och familjen. Det skulle nog inte vara ett kärt återseende mellan två syskon. Det skulle med all säkerhet sluta i ett blodbad.

De isblåa ögonen såg på honan då denne talade, och till en viss mån kände han att han kanske kunde slappna av. Det verkade inte som att hon ville honom något ont, det verkade som att hon bara var intresserad av att prata. Och det lilla leendet som han då och då kunde skymta på hennes läppar var faktiskt lite tilltalande, på något underligt vis som han inte riktigt kunde förstå.
Öronen vinklades uppåt en aning, så lite att det knappt var märkbar, samtidigt som huvudet höjdes några centimeter medan han såg på den vita honan.
"Jaha, ehm, okej... Hej," sade Taranis, och det hördes klart och tydligt hur osäker han var. Det hade han nästan alltid varit, även om det inte synts lika tydligt i hans yngre år. Och nu, när han låtit rädslan och osäkerheten tar över så pass mycket som han hade gjort, kunde han inte ens minnas hur det var att inte känna sig så. Att känna sig självsäker och våga tala med andra, våga träffa andra. Det var ett avlägset minne som han inte kunde få grepp om. Och han valde att leva med det.
Det fanns ingen anledning att streta emot, rösterna skulle ändå bara göra det till ett helvete för honom och han hade det nog jobbigt som det var. Vissa saker var helt enkelt bäst att glömma.

Den maskulina rösten brummar på ett lekfullt vis i hennes huvud. En lek. Tiken följer hans spelregler. Följer kommandona han ger henne. Den gula blicken studerar Taranis. Rädslan som syns hos hanen verkar vara djupt rotad. Det vore väldigt roligt att se om det skulle gå att försöka tränga undan den där rädslan. Nå djupt och nästla sig in. För att sedan knuffa haren ner i mörkret. Det vore underhållande. Tiken känner inget annat än en viss uppspelthet. Även med en viss rastlöshet av att sitta stilla. Hon föredrar att röra på sig. En lek brukar innehålla en jakt. Hon fuktar försiktigt nosen med den skära tungan.
"Hej på dig". Svarar hon hanen och det mjuka leendet vilar på hennes läppar. Hon är duktig på att få det att verka äkta. Hon är duktig på att visa känslor. För hon kan skratta eller gråta utan att hon egentligen känner något alls. För hon känner inget. Att visa känslor är bara lika lätt som att andas. Och om man kan vinna något på att spela med det man har så är det inget som kan stoppa en.
För en stund lyssnar hon till bruset av vattenfallet. Ena örat klipper till på hennes huvud och den gula blicken sveper för en stund över platsen. Sedan tillbaka till hanen.
"Har ni något särskilt ärende på en plats som denna?" Frågar hon och verkar nyfiken.

Huvudet ruskades snabbt i en smått tafatt rörelser när hon ställde frågan. Han hade inget ärende här, han bara var här. För att han inte hade någon annanstans att vara.
Meningslöst vandrande.
Han saknade en mening med livet, önskade att han kunde finna en sådan, hoppades och drömde om att den skulle skrämma bort rösterna.
Han visste, det fanns en sak som kunde få dem att försvinna. Ifall han gjorde som de sade. Men det var därför de kommit från första början, för att han vände sig mot allas vilja och valde en egen väg. Ett beslut som han sedan fått ångra varje dag sedan dess. Och nu fanns det ingen återvändo, det var för sent för honom. Det enda som väntade på vägen mot ett normalt liv var döden.
Han ville inte dö, vågade inte dö.
En skrämd blick kastades på omgivningen, trots att den var ljus och rofylld. Vattenfallets brusande ljud fyllde den omgivande skogen, fick platsen att verka harmonisk. Men inte kunde han slappna av för det, inte i närvaron av denna främling.
De gula ögonen var påträngande, obehagliga på något vis. Men hon verkade ändå så snäll, så trevlig. Han önskade att han skulle kunna slappna av, önskade att han skulle våga prata med henne. Men han förblev tyst, sade inte ett ord.
Precis som han alltid gjorde.

Nog borde man bli irriterad när någon man försöker driva konversation med bara sitter där tyst och vägrar säga ens ett ord. Men tiken låter inget av det krusa hennes anlete. Hon är lugn och studerar honom bara. Lyssnar till brummandet i hennes huvud och till vattenfallet som brusar på. Så rofyllt. Inte kan en sådan här vacker dag sänka humöret? Svanstippen guppar till vid hennes tassar. Hon känner för att röra på sig. Men det verkar som att hanen kommer sitta där han sitter så länge hon sitter där hon sitter. Skulle hon resa på sig skulle han väl fly hals över huvud likt en skrämd hare. Det är uppfattningen hon fått av honom.
"Ni ser ut som om världen vill er illa. Vad han ha hänt som satt sådan skräck i er?" Frågar hon med lugnande röst. Hon talar lugnt och rofyllt. Använder inte för överraskande ord. För ännu vill hon inte skrämma bort hanen.

Han ryckte till lite lätt nät hon åter talade, trots att all hans uppmärksamhet låg på honan. Rösten var lugnande, han gillade den. Men han kunde inte, han fick inte, slappna av.
Då skulle det gå illa.
"Det är..." började han med en svag röst men blev plötsligt åter tyst. Rösterna i huvudet hade avbrutit honom, fått honom att inte fortsätta förrän han funderat över vad han egentligen sade.
- Visst, berätta för henne. Så att hon får veta hur galen du egentligen är. Sanningen är alltid bäst, Taranis.
De skrattade, han sökte frustrerat efter orden att säga. Han kunde inte berätta, då skulle hon tro att han var galen. Kanske han var galen? Men hon fick inte veta, då skulle hon inte låta lika snäll. Det hade ingen gjort, de hade insett vad han var och han hade blivit behandlad exakt som han förtjänade. Nej, han ville inte att den mjuka rösten skulle försvinna. Det fick inte hända.
"... en lång historia." Ett leende pressades fram, ett svagt och motvilligt leende. Han hade så gärna berättat, men han vågade inte. Vissa bördor fick man bära själv.

En lång historia? Hanen verkar brottas med röster i huvudet. Å så hon vet hur det är. Men skillnaden är kanske att hon faktiskt älskar rösten i hennes huvud. Hon lyssnar till den rösten och följer den. För det är bara han som kan göra henne lycklig.
"Du säger det". Säger hon och hummar mjukt. Den gula blicken studerar hanen. Uppifrån och ner. Men inte nedvärderande eller dömande. Faktiskt så är det mer nyfikenhet som kan skymta.
"Alla bär vi på en lång historia. Alla bär vi på ljus och mörker. Vad är det som gör din historia så speciell?". Frågar hon, åter lockande. Rösten i hennes huvud brummar gillande. Hon gör bra ifrån sig. Hon väljer sina ord med omsorg. Hon är en magnifik ung tik som älskar att vara honom till lags. Beröm henne mer. Hennes hjärta spinner.

De skrattade, hånade honom. Han kunde höra det, lika väl som han kunde känna det. De älskade att nedvärdera honom lika mycket som de hatade den varg han var.
Öronen veks mot nacken.
Hennes röst avbröt hans tankar, fick hans fokus att ryckas bort från rösterna. Och den isblåa blicken mötte den klart gula. Hennes ögon påminde honom om solen, något som han noterade nu. Och solen gillade Taranis, för den gav ljus åt världen. Suddade ut mörkret och alla skuggor som den han hade efter sig kunde gömma sig i. Världen kändes tryggare om dagen.
"Ehh..." Han tvekade, lät ljudet komma med en utandning. Vad skulle han säga, vad ville hon att han skulle svara?
- Patetiskt, Rani... Så patetiskt.
Nej, han tänkte inte lyssna på dem. Han ville lyssna på den vita honan med de gula ögonen. Vad hade hon sagt att hennes namn var? Nemesis? Ja, det stämde. Och han pressade fram ett motvilligt leende innan han svarade henne med en ton som skvallrade om enorm tveksamhet.
"För att... Jag har varit med om en hel del saker som inte är något man vanligtvis upplever. Min historia är inte som andras. Jag är inte som... andra."
Han tystnade, visste inte vad mer han skulle säga.

Hon kan inte låta bli att fnissa lätt åt honom när han talar. Och hon lyckas precis att få det att låta sådär passande oskyldigt. Hon ser på honom och ler mjukt.
"Det är ni inte ensam om, Taranis. Det är många i världen som har varit med om saker de inte skulle behöva. Det är många vars trygghet har ryckts ifrån dem. Man kan bara kämpa vidare och finna sin egen trygghet på nytt". Säger hon och hon kan riktigt känna det breda flinet som han uttrycker inom henne.
"Det är bra, min vackra. Snärj honom. Hans fall ska bli hårt och skoningslöst. Det ska kännas ända in i nästa liv". Leken fortsätter. Hon testar en ny taktik. Hon sänker huvudet en bit. Ser upp på Taranis. Det mjuka leendet ligger placerat på hennes läppar. Hon reser sig sakta upp. Tar ett kort steg närmare. Sätter sig sedan ner igen. Höjer huvudet en bit. Hela hennes rörelse har varit frågande. Är det okej att komma närmare? Hon har röst sig sakta, försiktigt. För att inte skänka honom mer nervositet och rädsla.
"Alla är vi inte som andra, Taranis. Alla har sin egen historia att berätta. Man skulle kunna bli förvånad över allt mörker som gömmer sig i vargars hjärtan. De man litade på mest kan helt plötsligt vända sig emot en". Hon fuktar nosen lätt och sänker blicken när hon säger det sista.
"Min bror är en av dem". En halv lögn. För visst har hennes bror vänt sig mot henne. Visst skulle han gladeligen slita henne i stycken om han finner henne. Men inte på grund av honom själv. Utan det är på grund av vad hon gjorde.

*pet pet*

(Kanske ta och avsluta det här rollet? De kanske kan mötas senare?)

[Ja, alltså, sorry. Men kanske lika bra vi avslutar detta, för är helt off på Taranis... Vi kan säga att han blev rädd för Nemesis när hon blev elak mot honom och sprang iväg, eller nå 8D haha, fegis som han är... Men annars så, avslutat.]