Livet i Civitas var helt klart annorlunda från Ötamons lummiga trygghet. Stället andades, pulserade på ett sätt Ötamon aldrig gjort. Eftermiddagssolen målade samhället i en vacker rodnad där de sista strålarna träffade. För Civitas hade dagen precis börjat, ett myller av vargar som bidrog till stadens brus och trängdes bland handelsstånd. Långa skuggor spände över mark och stenmur i ett abstrakt mönster och man kunde nästan, nästan tro att allting var perfekt.
    Vanligtvis hade Sari älskat de livliga gatorna – från maten och arkitekturen till alla spännande ansikten. Nu kunde hon inte undgå ovanan att ständigt se sig över axeln. Med attacken på måntemplet fortfarande färskt i minnet kände hon sig som en måltavla. Hon visste inte om hon hade ett pris på sitt huvud, om vargarna som kollade snett på henne visste vem hon var eller om hon bara fångat deras blickar vid fel tillfälle. Kanske inbillade hon sig bara.
    Hon visste inte hur länge hon suttit i sina egna tankar, men tydligen tillräckligt länge för Zephyr att påkalla hennes uppmärksamhet. Sari slet blicken från den aktiva huvudgatan, ett ursäktande leende på sina läppar tillägnat Quaren som övertygat henne om att detta var det bästa stället för dem att smälta in.
    "Vi vet vilka som låg bakom attacken. Några av dem åtminstone."
    Till en början visste hon inte vad hon skulle säga. Blotta tanken väckte många, motstridiga känslor och trots att hon försökte avfärda det som att det inte påverkade henne, var smärtan tydlig i de bärnstensgula ögonen. "Säg inte." Hennes röst var inte mer än en viskning men av Zephyrs reaktion att döma, hade han hört henne.
    "Ursäkta?"
     Blicken som mötte hennes var perplex och Sari svarade genom att släppte ut ett djupt andetag. "Vi är många som söker svar... hämnd", rättade hon sig motvilligt. "Men just nu måste jag fokusera på min familj. Den lilla jag har kvar. Mamma har vänner i väst. Tanken var att vi tillsammans skulle besöka dem innan... innan allt hände." Allt. Aldrig hade ordet vägt så tungt som nu. Det hade hänt så mycket att det var ett under att hon lyckats hålla reda på allt. Och ändå var allting så smärtsamt glasklart.
    "Jag behöver göra den resan med Airi nu. Hon behöver läka. Vi alla behöver. Hur länge det tar vet jag inte men jag kommer så småningom att återvända till Ötamon. Jag vill återuppbygga templet." Det var många som frågade hur hon mådde. Och precis som alla andra som förlorat någon den dagen så var hon inte okej. Långt ifrån. Men hon skulle nog bli. En dag.
    "Säg mig inte vilka förövarna är. Inte nu, inte här. När tiden är inne kommer vi att fråga efter dem, för vi kommer aldrig glömma." Trots orden så log hon, genom gråt och tårar som nu strömmade ner för hennes kinder. "Vår upprättelse kommer – det är jag säker på – och när den gör det ska vi vara redo. Duraneir är med oss. Jag känner det mer än någonsin tidigare." Zephyr nickade plikttroget. Kanske förstod han, kanske inte. Det kvittade vilket för han skulle respektera hennes önskan, det visste hon.

[Ensaminlägg mellan mina karaktärer Sari och Zephyr.]