Oberon följde sprickorna som marmorerade stengolvet. Vissa djupa, andra fina där de grenade ut sig och försvann under lager av damm. Han tänkte på dem som bäckar. Små som stora som tillsammans bildade ett nätverk. Tanken var simpel men välkommen, en behövlig distraktion från allvaret han lämnat utanför tempelruinerna. Livet var på många sätt och vis i spillror – krackelerat och fult men fortfarande fungerande – inte helt olikt det spruckna golvet han vilade på. Men här var han åtminstone fri från sina värsta tankar. Här var han fri mörkret. Det var en stund av stillhet som Guarderion unnat honom, och som blivit en daglig rutin sedan han nåtts av nyheterna om Baros mord. Ibland stannade han i timmar medan han andra gånger bara fick ett par ögonblick innan plikten kallade honom vidare. Oavsett, hade det kommit till att bli något Oberon såg fram mot.
    Öronen vred sig mot ljudet av sällsamma steg som närmade sig, men han behövde inte se sig om för att se vem som gjort honom sällskap. Han väntade ordlöst in henne och först när hon skymtade i periferin såg han åt Niyahas håll.
    "Det är en sån dag idag, huh", konstaterade han. En dag då förluster vägde lite extra tungt i bröstet. Titania, Baro och Janos. Deras söner och döttrar. "Om jag behövs där ute får de vänta ett tag." Än behövde han ett par minuter i det tysta, bort från förpliktelser och en familj han inte visste hur han skulle finnas där för. Oberon satte sig upp och bjöd in henne till att ta plats intill honom. Efter en stund kom frågan han inte lyckats finna svaret på.
    "Var det fel av oss att sätta dem till världen?", ekade han högt med en blick som gled upp mot den fallerade takstrukturen, vidare ut mot skyn. "Borde vi vetat bättre?"

     “De klarar sig fint,” försäkrade hon med ett mjukt leende. Det var inte en lögn. Hos de unga, syskonen och vännerna, fann de styrka och motivation i förlusterna. Det eggade dem åt att fortsätta, att kämpa genom sorgen. Niyaha visste, för hon hade varit en av dem. Nu kunde hon inte säga att hon kände samma eldande driv. Snarare pyrande vrede, både mot världen och sig själv.
      Inbjudan bredvid Oberon var välkommen och hon slog sig ned. Tystnaden i templet var mer än bara i ljud, den var även inombords. Hon mindes hur obekväm det gjorde henne första gången, nu fann hon det betryggande. Som ett hålrum i universum där de bara fick vara sig själva.
     Vännens fråga var inte främmande för henne. Det var något hon frågade sig själv många gånger. Något hon grubblade över varje gång hon inte kunde somna, vilket var allt oftare.
      “Kanske,” svarade hon svagt. “Jag tror inte vi skulle vara nöjd oavsett vilket svar vi kom fram till.” Hon följde hans blick till skyn. Det var ytterligare en förbannelse som de var tvungna att bära som jägare. Det var nog inte helt ur sin plats att allt hennes pappa försökt säga till henne kommit tillbaka. Om han vetat, hade han varit besviken över henne då?
     “Senaste har jag tänkt mycket på tiden i Acherati igen. Unga och dumma. Hela livet framför oss.” En bitterljuv tanke. “Vore jag helt galen om jag besöker en sista gång?” Det hade inte gått att undkomma känslan av brådska. Ett tickande inre som väntade på nästa tillfälle att få se världen att brinna. Hon som alltid förlitat på sitt tålamod och sin förmåga att hålla huvudet kallt, kände den svikta.

Oberon drog på munnen, nostalgi i sin blick då han skrattade. "Smart som alltid. Vet precis vad man behöver höra. Du har nog rätt, som vanligt." De kunde grunna över sina barns öden, vad de skulle ha gjort och inte gjort, men i slutändan spelade det ingen roll. De var borta. Ingenting kunde ändra på det nu.
    Han vände sig fullt mot Niyaha då hon nämnde deras gamla hem. "Acherati? Tror inte jag tänkt på det stället mer än en gång sedan vi lämnade", erkände han med en förvåning som snabbt övergick till fundersamhet. De satt en stund i tystnad innan Oberon suckade. Kanske var det på tiden att ta tag i gamla trauman som fortfarande spökade.
    "Du låter inte galen. Tvärtom", försäkrade han efter att ha funderat en stund. "Jag känner det själv – brådskan – alla måsten innan allting faller." Innan allting står i lågor. Brinner. "En sista resa borde vi kunna unna oss."

Ett mjukt, glädjelöst skratt lämnade henne och hon skakade lätt på huvudet åt Oberons svar. Men en stillsam förvåning nuddade vid henne anlete. För henne hade det varit en betydelsefull tid. En tid som hon alltid burit med sig i tankarna. Från början hade hon längtat tillbaka till platsen, men med åren hade hon börjat längta tillbaka till sig själv. Sitt yngre, orädda jag. Nu visste hon inte om hon längtade efter något av det - nu kändes det mer som ett avslut.
     Oberon satte ord på hennes känslor och hon såg på honom med en milt frågsam min. Sättet han inkluderade sig själv i hennes tankegång var oväntat, men välkommet.
     “Jag vill,” fortsatte hon, men rösten speglade hennes tvekan, “men jag är livrädd att jag missar något. Att jag inte är här när det behövs.” Hon såg på honom, sökte efter antydan att han förstod den känslan också. Hon suckade.
     “Vi har redan skrotat så många av våra drömmar, vad gör väl en till?”

Det var hans tur att skratta, ekande tomt. Men i tomheten fanns det också igenkänning. Kanske behövde de inte fysiskt vara där för att uppleva Acherati igen. Oberon lade sig till rätta, mer på sidan denna gång och lutade huvudet mot Niyahas framben. Kände hur kontakten värmde hans kind. Med slutna ögon tog han ett andetag.
    "Så låt det förbli en dröm då, så som allt annat. Berätta om Acherati. När vi går från revirets hjärta ut till utkikspunkten ute på Savannen. Om ljuden och lukterna. Om ansiktena." Han sneglade upp på henne och räckte retsamt ut tungan. "Om erat gömställe som jag på heder och samvete aldrig besökte."