[Rekommenderar lite Rainy Mood i bakgrunden (länk)]

Det regnade igen. Det regnade, och Fiir hatade det. Stora, tunga droppar föll hårt från en gråmulen himmel, högt ovan skogens vida kronor. Ett kallt och hårt regn, vars smattrande mot träden och marken runtom dränkte alla andra ljud. Eller, nästan alla. Det dova mullret av åska rullade in från fjärran, högt och hotfullt. Fiir försökte desperat att intala sig själv att det inte skrämde henne. Hon var inte rädd. Hon var stor nu, hon klarade sig själv, hon fick inte lov att vara rädd. Rädsla var för mesar. Svagt. Patetiskt. Det var tankar som föll för döva öron.
     Fiir slank kvickt ut från under det snår hon stannat vid och skyndade mot nästa skydd. Den flammiga pälsen hängde tung och mörk runt hennes unga kropp. Det spelade ingen roll hur mycket hon försökte skaka vattnet av sig, hon blev lika blöt direkt igen. Kanske var det lika bra. Hon kunde skylla på regnet för tårarna som bildades i hennes ögonvrår när nästa höga muller svepte in över skogen. Med svansen gömd under sig och öronen platt mot huvudet morrade hon till svar på ljudet, och backade längre in under stocken hon funnit. Inte rädd. Hon var inte rädd.
     Hon ville inte stanna. Inte egentligen. Fiir hade inte tänkt återvända till Kaiwood, men efter en tid vilse i Eriinari så hade stegen ändå lett henne tillbaks hit. Nu ville hon bara komma här ifrån. Även om hon inte kände igen just den här delen av skogen så kändes det som att hon ständigt behövde vara på vakt. Även om Adena säkert vandrat vidare – för varför vänta på en misslyckad valp? – så kändes det som att modern skulle dyka upp bakom varje träd, arg och rykande. Men Fiir visste inte vart hon var på väg. Hon visste inte vilket håll hon gick åt, när hon inte kunde se himlen för alla träd och snår. När hon inte kunde se för regnet i sina ögon, som hon inte lyckades blinka bort. Hon hatade, hatade, hatade, regnet.
     Det var en liten och sorglig skepnad som slutligen kröp ihop under stocken. Vattendränkt, och skälvande för varje ny knall av åska som skakade skogen. Kall och ensam, med blottade tänder mot makter mycket större än henne själv.

Regnet föll kraftigt ner och Namida hade vandrat från Numoorislätten till Kaiwood ensam i några dagar. Regnet gjorde hennes galaxyfärgade päls dyblöt och hon hade gett upp att skaka av sig det. Hon hade droppar i ögonen som gjorde det svårt att se. Namida försökte se sig omkring efter ett ställe att ta skydd ifrån regnet. Hon får suddigt syn på ett ställe, ett ställe under en stock. Hon börjar sakta gå fram emot stocken men hör plötsligt andetag från stocken. Hon rör på sina öron och sniffar i luften och försöker få tag i doften i regnet. "Är det någon där?! Jag vill inget ont, bara söka skydd från regnet." ropar hon för att höras över mullret som rörde sig över skogen. Namida blinkar lite för att se bättre och hon ser något litet. Något litet och flammande? Brann det där framme? Hon sniffar i luften igen och går lite mer närmare. "Hallå! Vem är där?! frågar hon igen och försöker se.

En plötslig rörelse i regnet fick Fiir att rygga längre in under stocken. Det tog ett ögonblick innan hon lyckades lokalisera den främmande vargen som uppenbarat sig, men blicken föll snart på en rosaflammig tik som kisade mot regnet. Fiir vände sina blottade tänder mot främlingen, om än effekten inte var särskilt skräckinjagande i hennes vattendränkta tillstånd. Den äldre vargen verkade inte ha sett henne än, utan kallade ut över regnets högljudda smatter och åskans mullrande.
     "Kom inte närmre!" Fiirs röst var liten och gäll, trots att hon försökte låta hotfull. Hennes morrning försvann helt i ljudet av regn. "Jag... Jag bits!" försökte hon, så farligt hon kunde.

Namida hörde svagt ett svar från vad hon nu kunde se en lite äldre vargunge. "Va inte rädd, lilla vän. Jag bits inte och jag tror inte du gör det heller. Jag vill bara ha skydd för regnet. Låt mig få dela ditt skydd. Jag vill inget ont." svarade Namida och närmade sig lite mer men försiktigt. Hon ville inte skrämma valpen. När hon kom tillräckligt nära kunde hon se valpen bättre. Hon log vänligt mot valpen. "Jag behöver bara lite skydd. Precis som du..."  

Fiir morrade högre när främlingen närmade sig. Lilla vän? För ett kort ögonblick så ersattes hennes rädsla av förnärmelse. Den unga inferon tyckte minsann inte alls att hon var liten! Hon var farlig! Hur vågade den rosa honan inte tro på hennes hot?! Men den korta förnärmelsen försvann snabbt under den envisa rädslan igen när himlen mullrade på nytt. Fiir skulle dock aldrig erkänna att hon faktiskt var rädd.
     Hennes blick pendlade hastigt mot trädkronorna och himlen ovan, och sedan tillbaks till främlingen igen. Den rosa honans blick var vänlig även genom regnets dunkel. En liten del av Fiir mindes zimaerna i norr, som gett henne plats vid sin eld när hon behövt. Främlingen här hade inte varit en av dem, men hennes ögon påminde om dem. Motvilligt, och fortfarande med öronen hårt pressade mot bakhuvudet, flyttade Fiir sig längre in under stocken. Hon höll vaksamt blicken på främlingen.

Namida såg att valpen flyttade sig längre in under stocken och gjorde plats. Namida gick försiktigt in under stocken och la sig. Hon log vänligt. "Tack ska du ha. Mitt namn är Namida." sa hon och la svansen till rätta. Regnet fortsatte ösa ner utanför och mullrandet lät högre och högre. Namida tittade på valpen. "Är du rädd för åskan?" frågar hon försiktigt. "Du får lägga dig intill mig så värmer vi varandra, om du vill." la hon till.

Främlingen tackade och presenterade sig som Namida. Fiir fylldes av en barnslig envishet, och knep argt ihop läpparna utan att svara. Tacksamhet var för veklingar. Fiir var minsann inte vek. Den envisa tystnaden avbröts dock snabbt när Namida frågade om hon var rädd för åskan. Om det inte varit för hur blöt hon var så hade Fiir troligt dubblat i storlek av rest ragg, åtminstone kändes det som det. Som det var nu så stod det mest enstaka arga testar upp över hela hennes nacke och rygg, och hon blängde så hårt en valp nu kunde blänga på Namida.
     "Jag är inte rädd!" morrade hon med en gäll ton som uppenbart motsade sig själv. Fiir hatade den ostadiga darrningen i sin röst, hur den steg i ett ovärdigt pip när åskan fick hela henne att rycka till. Hon blottade förargat tänderna igen, lika mycket åt Namida som åt ovädret runt dem. Hon var inte rädd! Hon var inte rädd!

Namida hörde att vargungen försökte låta tuff när den svarade henne. Den var inte rädd, hård betoning på ordet. Namida fortsatte le mot vargungen och la lugnt ner huvudet mellan sina tassar. "Okej, men om du för all förmodan skulle ändra dig så är du välkommen närmre. Vädret ser inte ut som att det tänker försvinna på ett bra tag och du ser ut att behöva få upp värmen lite." säger Namida lugnt. Hon ville bara försäkra vargungen att valet fanns. Sen var det upp till henne själv att välja. Åskan donade som ett monster och regnet slog hårt mot marken. Namida gäspade lite och tittade ut.

Fiir fortsatte att blotta tänderna, även när Namida avväpnande gäspade och vände bort blicken. Förhoppningsvis såg hon inte, och hörde inte över ovädret, hur Fiir smittades av gäspningen och bet sig i tungan i ett försök att svälja det ovärdiga ljudet som smet ur hennes hals. Så fort som hon fick kontroll över sitt ansikte igen fortsatte valpen att blänga hotfullt. Hon vägrade lita på en främling bara för att den lät snäll. Kunde inte lita på det. Där fanns alltid en baktanke, alltid en hake, alltid alltid alltid.
     Efter en lång stund tystnade dock valpens morrningar, hennes röst trött.  Hela hon trött, efter många långa timmars stressad rädsla och skyggande för varje sprakande åskknall. Efter dagar på flykt från spöken hon var säker skulle dyka upp och straffa henne så fort som hon slöt ögonen lite för länge. Straff hon förtjänade, men inte desto mindre fruktade. Och ändå, samtidigt, fanns där en liten del inom henne som längtade. Inte efter slag och bett, men efter att inte vara ensam.
     Kanske behövde ingen veta, att en liten rädd valp legat försiktigt tryckt mot en främlings rosa sida när åskan till slut fortsatte vidare.

[Avslutat <3]