Hungern rev i buken på den brunvita vargen med stora älgliknande horn, tre par ögon och tre par ben. Han hade vandrat ensam länge nu utan att se någon annan varg och visst var det ensamt, men att vara annorlunda fysiskt var synonymt med att vara ensam, det var något han hade lärt sig vid det här laget.
Ghoul vädrade i luften, kände doften av några bytesdjur längre fram och övervägde hans möjligheter. Skulle han försöka jaga och få sig lite mat i magen? Det började onekligen bli dags. De vita öronen letade efter ljud och han såg sig omkring, men eftersom han hade tre par ögon så var inte hans syn den bästa. Så hur skulle han lyckat att fälla något här ute på slätten? Marulven vandrade långsamt framåt, en tass framför den andra innan han lade sig ner i det höga gräset.
Han kände vinden dra lätt i pälsen, kände dofterna från gräset, blommorna och hjorden längre fram som han siktat in sig på.
Hur länge han låg där visste han inte, men hjorden kom långsamt närmare honom och när de var tillräckligt nära så tog han språnget upp. Att jaga med sex ben och stora, tunga horn var inte det lättaste, speciellt när han inte riktigt såg vart de tog vägen eller snåren och stenarna framför honom.
Ghoul snubblade på en sten, föll huvudstupa ner i marken och gjorde en kullerbytta som inte var speciellt graciös. Hjorden stormade iväg så det dundrade i marken, doften av dem försvann sakta och Ghoul suckade tungt, lade huvudet mer bekvämt på marken och muttrade surt för sig själv där han låg kvar på marken och vilade sin ömma nacke och tass.

Namida hade vandrat in på Azhekaslätten och lagt sig i gräset. Hon hade haft ögonen på en hjord en bit bort. Skulle hon göra ett försök till att jaga? Hon drog ett djupt andetag, kände vinden i pälsen och tittade över sina möjligheter. Kanske vila en stund först? Men när hon hörde sin mage låta lite började hon överväga jakten igen. Hon ställde sig upp och började ta några steg mot hjorden. Plötsligt drabbas hjorden av panik och sprang åt alla håll. Jagade någon där borta? Namida såg en mamma och unge springa emot henne. Hon gjorde sig redo och siktade på mamman som kom först. Namida hoppade rakt på mamman, bet henne hårt i halsen, ramlade vidare ner i gräset utan att släppa taget om halsen på mamman. Djuret föll efter Namida och hon slet sönder halsen och dödade den. Hon tittade upp för att se om hon kunde se vad hjorden sprang ifrån. Hon fick syn på en varg med... stora älghorn? Hon tittade på djuret hon dödat. Kanske vargen ville dela? Hon började sakta dra med sig sitt byte bort mot vargen i gräset.

Doften av varg fick Ghoul att mödosamt lyfta på det tunga huvudet och de sex gulgröna ögonen riktades åt det håll doften kom ifrån. Han såg en färgklump komma närmare i en lustig stil, doften av bytet fick honom att lyfta på några ögonbryn och med hjälp av en liten knuff med en av tassarna kom han upp på alla benen igen. Vem var det som kom? Detta var märkligt, han hade inte varit med om något liknande innan.
Först stod Ghoul med huvudet höjt och åt sidan så att tre av ögonen kunde studera vargen som kom närmare, men han sänkte snart huvudet en del för att inte verka alltför hotfull. Trots namnet och hans utseende så var han väldigt fredlig och snäll, försökte i alla fall.
"Vem där?" frågade han med mörk, röspig röst och vädrade lätt i luften igen. Doften påminde om tikar, men han var inte helt säker, fast vad spelade det för roll egentligen?

Namida kämpade sig fram med bytet efter sig. Hon hörde vargen ropa vem där så hon släppte bytet för ett ögonblick. "En vän, om ni vill. Jag tänkte fråga om ni ville dela mitt byte. Jag antar att det var du som fick hjorden att skingra sig i panik?" säger hon högt tillbaka. Hon tar sen tag i bytet igen och fortsätter röra sig mot vargen. När Namida väl var nära vargen med ett okej avstånd mellan dem, lägger hon fram bytet. Hon tittar lugnt på hanen och granskar hans horn, ögon och kropp. Hon sätter sig ner och inväntar hanens svar eller reaktion.

En vän? Ghoul spetsade öronen och nickade långsamt åt främlingens håll, men då hon talade om bytet så blev han allt ivrigare. Mat? Huvudet hålls sänkt medan tiken kommer närmare, för av rösten av döma så är det en tik. Färgklumpen kommer allt närmare och Ghoul kan snart urskilja huvud, ben och svans.
Hon verkade inte ha några extra lemmar men hennes färg var mycket vackrare än hans egen, enligt honom förstås. Väldigt färggrann och vacker.
"Så vänligt av dig, fröken..?" Han backade ett steg med två av framtassarna och gjord en slags osmidig bugning för att vara så vänlig och respektfull som möjligt. Hon kom trots allt med mat åt honom, fastän hon verkligen inte hade någon skyldighet till detta.
Hanen rätade på sig och började lunka fram åt hennes håll, lyfte lite överdrivet mycket på tassarna då dom var stora och klorna väldigt långa och lätt fastnade i jorden.
"Mitt namn är Ghoul"

Namida såg på vargens rörelser och lät honom komma närmre. "Namida, mitt namn är Namida." presenterade hon sig på hans "fröken" fråga. Hon märkte att han var ivrig och tacksam för möjligheten att dela mat. Han presenterade sig som Ghoul och gjorde en form av bugning. "Trevligt att träffas Ghoul. Hoppas jag inte förnärmar dig med att dela bytet. Men vill bara vara snäll samt att hela de här orkar jag inte äta själv." säger hon och ler vänligt.

Ghoul stannar upp framför bytet tittar på det innan han ser upp mot Namida, som tiken presenterade sig som. Han kunde se henne bättre nu när han var närmare och han måste erkänna att hennes färger var väldigt fascinerande.
Vid hennes ord så skakade han långsamt på huvudet, de tunga hornen hindrade hans rörelser en aning och nacken ömmade lite fortfarande efter fallet. Han hade bara haft tur som inte brutit nacken.
"Inte alls, varför skulle jag bli förnärmad av vänlighet?" det var trots allt inte ofta han var med om det. Han tyckte sig se att hon log så han besvarade hennes leende med den lite ärrade nosen, men såg snart ner mot bytet. Magen gav ifrån sig ett kurrande och han skrockade till.
"Ursäkta, det var ett tag sedan jag åt senast" förklarade han och och himlade med alla ögonen.

Namida såg att han skakade sakta på huvudet. Hon anade att de stora hornen vägde en hel del. "Jag har av erfarenhet varit med om att vissa vargar kan bli förnärmade när man ibland bara vill hjälpa." svarar hon lugnt på hans fråga. Hon hörde hans mage kurra högt och hon log ännu vänligare. "Då är det ju tur att vi kan dela på bytet. Hugg in. Du får börja." säger hon vänligt och lägger sig ner på mage vid bytet. Hon ville vila lite medan dom båda åt och höll varandra sällskap. Hon tittade då och då på hanens horn och alla hans ögon. Hon hade inte sett många som honom förut. Bara vissa, på avstånd. Inte för att hon dömde eller var rädd, snarare tvärt om. Att dom vargar hon sett höll sig på avstånd. Hon kom på sig själv med att kanske titta lite för länge. "Förlåt om jag stirrar, det är inte meningen eller av ont såt. Jag fastnade i en tanke samt har inte sett såna gener på en varg förut, i alla fall inte på nära håll." ursäktar hon sig.

Ghoul väntade på hennes godkännande att börja äta innan han blottade tänderna och slet loss ett köttstycke. Han åt lite väl ivrigt men som sagt, han var hungrig och vem visste när nästa måltid skulle komma? I ögonvrån kunde han se hennes blick men störde sig inte på den, han var ganska van vid att andra tittade mycket på honom så det gjorde inte direkt något.
Namida talade och Ghoul höjde blicken, slickade sig om nosen och lät alla ögonen vara riktade emot henne.
"Åh, jag tar inte illa upp. Kan tänka mig att det inte är så vanligt med hornbeklädda vargar? Eller med extra ben?" han påminde lite om en spindel, eller hur? Det var i alla fall det han tänkte på först, men spindlar hade väl inte horn? Svårt att veta med säkerhet, han såg ju inte speciellt bra och spindlar var så små.

Namida högg också in på bytet efter Ghoul och slet av ett stycke. Hon hörde honom svara på hennes ursäkt om stirrandet. Hon åt nöjt och lät maten tysta munnen. Prata kunde de göra efter att de blivit mätta. När ätandet hade saktat in tog Namida till ord igen. "Jag vandrar runt lite här i Numoori. Vad sysslar du med om dagarna? Eller är du på väg till något specifikt ställe?" frågar hon vänligt och tar några små tuggor av det stycke hon hade framför sig.