[Privat mellan Even och Nilo]


"Du vill..starta ett näste?! Med mig?" Nilo var så mållös över den plötsliga frågan att hon drog efter andan. Det var så många tankar på en gång. Nilo hade bara besökt Even bara för att prata skvaller eller något annat orelevant hon helt hade glömt nu, så det kändes som att det verkligen kom från ingenstans.

"Even, jag kanske har druckit dåligt och har börjat yra, eller börjat få sämre hörsel av alla långa kalla vintrar du låtit mig åldras, men erbjöd du dig precis.. att göra mig till vampyr?" Det här var uppenbarligen vad hon hade väntat på sen den där första dagen hon hade råkat träffa på Even och han jagat henne igenom Skuggpasset. Men det hade gått så lång tid att det börjat kännas som att jaga en fantasidröm hon aldrig skulle nå. Men plötsligt kände hon ett tvivel hon inte hade räknat med.
"Men.. Varför? Varför just mig och varför just nu? Jag menar, det är ju inte som att jag inte förstår att jag förtjänar det eller så, det skulle bara kännas väldigt bra att höra det ifrån dig." Hon log, men det var fortfarande en tydlig känsla av mållöshet och spändhet över henne. Som att det blev så mycket på en gång och hon inte riktigt visste vart hon skulle lägga allt. I en hög bredvid henne hade varit önskvärt för att fullt kunna ta in stunden.

Even betraktade Nilo med milt road blick när insikten sjönk in hos henne. Hon hade rätat på sig från där hon tidigare legat, plötsligt alert, och vad för ord hon tidigare varit på väg att spinna vidare på hade dött på hennes läppar. Even låg själv kvar på rygg bland fällarna, där han legat en lång stund redan. Han kunde nästan höra tankarna virvla i henne. Hörde det i hjärtats snabbande rytm och det skarpa andetaget innan hon mållöst tog till orda igen.
     Ett näste? Ett erbjudande? Varför hon? Varför nu? Even skrockade lågt och rullade över på sidan för att enklare möta hennes blick.
     "Vem bättre än den varg som redan burit mina valpar?" Hans leende blev snett för ett ögonblick, innan det mildrades till hans sedvanligt mjuka på nytt. När han fortsatte var det med en alldaglig ton, som om ämnet inte var lika märkvärdigt eller stort som han visste att det var för svartvargen. Han höll stadigt hennes blick hela tiden.
     "Jag vill ha någon jag litar på. Någon som jag vet klarar sitt ansvar, utan att äventyra den tilliten." Någon lojal, som hade gett upp allt för den här chansen. Någon som utan tvekan skulle ge sitt liv, i både kropp och själ, till honom. Någon som skulle ge de hon älskades liv till honom. Som redan hade gjort det.
     "Du har ett levande sinne. Ett ungt sinne. Även efter alla dessa kalla vintrar. Ur ett större – längre – perspektiv så har du nya ögon, i situationer där jag kanske visar min ålder. Ett nyare perspektiv, men inte dumdristigt. Du har visat din styrka, din handlingskraft och din kunskap. Du har inte låtit dig falla, och de gånger du brustit har du fortfarande stått kvar. Sökt nya svar. Anpassat där det behövts."
     Even korsade sina framtassar medan han talade. Betraktade Nilo medan hon låg och lyssnade. Söp in hans ord. Hans sanning. För det var sant. Även när Nilo talade om allt strunt i världen, även när hon inte verkade ha ett stopp på sina kommentarer eller sitt ordflöde, så hade hon aldrig låtit sig halka eller äventyra sin plats. Sin roll. Och de gånger hon inte längre kunnat hålla sig flytande, de gånger hon brustit, så hade hon kommit till honom. Hon hade lyssnat, och hon hade förstått, även de gånger hon inte hållit med. Even lutade sig närmre henne, och sänkte rösten i ett varmt, inbjudande leende.
     "Jag tror att evigheten skulle klä dig väl." Ta med mig in i skuggorna. Han hade sagt sig överväga hennes förfrågan då. Nu hade hon sitt svar.
     "Och till varför nu?" Even lutade sig tillbaka igen, och fortsatte med samma alldagliga ton som tidigare. "När bättre än nu? Nu, när Tenebris är ett namn för de förlåtande? Ett namn som betyder skydd och trygghet? Nu, när Civitas är en plats för alla, dit oräkneliga vargar flockats. Ett hem och en säkerhet som delat sin värme och sitt stöd med de som behöver. Som skulle skyddas av många i gengäld?" Han tystnade igen och höjde roat ögonbrynen. Lyssnade till hennes hjärtas rytm, medan Nilo försökte smälta allt.

Det var så lätt att dras med i hans vackra ord, drunkna i allt hans beröm. Det hade alltid funnits som ett slags tvivel med Even, vad han egentligen ville, eller om han någonsin hade varit helt ärlig mot Nilo. Hon hade alltid vetat att i maktbalansen mellan dem hade hon alltid varit i underläge. När som helst hade hon kunnat bli utbytt. Under lång tid var det som att hon ständigt levt under en skräck som var svår att helt förklara eller att förstå. Jagad av den knappa tiden hon hade haft på sig i detta livet att nå sina mål som varit så nära, men ändå så långt borta, helt beroende av någon annans vilja och nåd.

Men hon var inte längre rädd. Inte på det sättet. Och nu visste hon för första gången, att hon hade nått sitt mål.

Hon log, men såg avlägset bort.

För allt var inte heller längre som förut. Tid hade jagat ikapp henne. Det var inte lika enkelt längre. För det var just det - hon hade burit valpar. Nilo var en mamma nu. Och även om det varit en del av en större plan från början, så var valparna fortfarande hennes och de var högst verkliga. De var en levande del av henne, och ironiskt nog kunde Nilo uppnå en slags odödlighet redan genom dem. Det enda som nästan hade blivit större än hennes första dröm var kärleken till de hon hade burit. Alonso, Ariel, Stephano, Prospero.. Miranda. Hon såg deras ansikten framför sig och funderade.

"Du vet att det är allt jag önskat.. Och jag är hedrad. Smickrad. Och jag kan inte tacka nej. Inte när evigheten knackar på. Vi ska vi skapa det största nästet. Tillsammans. Vem vet, jag kanske till och med hinner bli vän med Varya när vi har en hel evighet tillsammans på oss." Hon skrattade och tog ett andetag. "Men.." Hon gick nära Even och såg honom rakt i ögonen med ett leende. "Min svaghet är också att jag är levande. Så ung. Jag kan inte bara lämna dem nu. Och jag vill vara helt redo. Och jag vill att valparna ska vara redo. Förbereda dem på det sätt som vi anser är bäst." Hon lutade sig fram och nästan viskade: "Nu är det din tur att vänta på mig." Hon flinade och backade undan igen utan att släppa honom med blicken. "Överens?"

Men…
Even lyfte nosen för att möta henne när Nilo kom bort till honom och lutade sig nära. Han motstod frestelsen att vidröra henne, känna på pulsen han hörde så väl.
     "Nu är det din tur att vänta på mig."
Evens ögon smalnade av i ett brett och tandat leende. Ett lågt, farligt skratt fyllde hans buk och spred sig över de mörka läpparna. Han höll Nilos blick, lika orubbligt som hon höll hans egen.
     "Överens."
 
[Avslutat ]