"Smidigt", muttrade Blair, och stirrade anklagande på bäcken som korsade hans väg. Den var bred, alldeles för bred för att han skulle kunna hoppa. Kanske skulle han kunna vada över, men vattnet var rysande kallt såhär på våren.
   Det självklara för en fakarg hade varit att fälla ut vingarna och flyga över. Innan Occultos fall hade det varit även Blairs instinkter. I huvudet kunde han höra sig själv prata.
   "Jag tänker flyga en liten runda och leta byte. Ni stannar här. Försök att hitta lite vatten om det går, men i så fall bara i era par. Okej?"
  "Ensam?" Irieas röst.
  "Ser du någon annan med vingar?"

Om han bara inte flugit iväg den dagen, så kanske Occultos inte hade upplöst. Ända sedan dess låg vingarna klistrade mot ryggen. Han planerade inte att använda dem förrän i nödfall, som en strid eller liknande.

Något irriterad över hur tankarna driftade slog Blair sig ner. Instinkterna att hålla koll på sin omgivning satt hårt i, och därför noterade han omedelbart den mörka figuren längre uppströms. Ronia? Det var samma mörka fäll och eldröda man.
   Obehagligt tyst närmade han sig, och insåg att det inte var Ronia - det var brodern. Vilket sammanträffande. På mindre än en sekund bestämde sig Blair för att det var värt att tala med honom. Kanske var brodern underhållande. Om inte annat kunde de alltid starta ett bråk. Han tvivlade inte på att han skulle kunna döda den här hanen om det verkligen behövdes. Trots allt hade han tränats av Shady sedan valpben till att bli en lönnmördare.
   "Kasai, eller hur?", frågade han med ett charmigt, bländande leende. En aning provocerande, som alltid.

Han hade vandrat över lövskogens mark, flocken hade huserat här ett tag nu, och han hade snabbt vant sig vid den nya skogen, han eldkrafter så mycket enklare att hantera här, där fukten inte försökte kväva lågorna. Han trivdes bättre i skogen, där det inte kändes som om han precis badat vart enda vaken sekund, and innre eld, eller den del av honom som var infero, gillade inte fukten, även om värmen hade varit tilltalande, det var mer kyligt här.
Han hade för dagen ingen uppgift, och han hade redan tränat, så han hade funnit sig utan något at göra och rastlös var han, därför hade han begett sig ut i skogen, å jakt efter vad som helst egentligen, kanske den där bekanta doften han inte riktigt kunnat placera, den som då och då svept förbi honom. Den hade varit närvarande i flera dagar nu, men han hade inte fått tillfälle att undersöka saken, och så hade flocken redan vargar med den uppgiften att hålla koll på nya vargar vid reviret, och de var ju heller inte direkt hårda på det, vargar fick befinna sig i närheten så länge de inte ville dem något illa.
Men för hans egen nyfikenhets skull så försökte han hitta stråket igen där han travade mellan träden med nosen mot marken, det var en syssla som var honom inlärd, som jägare för flocken var han van med att söka, och för den delen jaga, men han kunde inte riktigt dra sig till minnes vart det var han känt den sist, vid bäcken kanske? Hur som haver var han törstig, och kunde lika gärna börja sitt sökande där.
Det dröjde inte innan han kunde höra bäckens ljud ifrån mellan träden, och än mindre tid innan han kunde se den där den slingrade sig fram i sin färd genom skogen. Dock hann han inte mycket mer än att stanna vid bäcken och halvt sänka sitt huvud mot vattnet innan han hörde en röst som hav vagt mindes, tillsammans med doften han tänkt söka efter. Han höjde åter huvudet, medan han lätt förbarmade sig över att hans enda syssla tagit ifrån honom, en tanke som dock han snabbt glömde då han lade sin blick på vargen ifråga. Blair. Genast mindes han varför han kände igen doften, rösten. 
 Chocken syntes tydligt i han ansikte, han var inte en lika bra skådespelare som Ronia, och hade ingen anledning till att vara det heller, hans styrka låg i den muskulösa kroppen och hans eld. Han glömde först bort att han ogillade vargen, slyngeln framför honom. Vad gjorde han ens här? Hade Occultos följt dem? Inte hade de väl någonsin varit så intressanta för flocken de sett som fiender? 
"ööööhhh... ja?" han hade talat utan att tänka på det men smällde snabbt igen käkarna när chocken, förvåningen slut lade sig. Hans förändring var direkt, ifrån det nästintill tomma förvånande uttrycket till det nu med brinnande blick och lätt blottade tänder. Uppenbarligen igenkännande.
"Blair, förmodar jag" nästintill morrade han fram, för att tydligt framföra att han minsann mindes honom. Han visste inte varför han stod kvar, men han ville ändå veta mer, vad gjorde han här? Varför tog han kontakt med Kasai, när de vid senaste tillfället varit påväg att slåss, så nära.
[Så mycket derp och bullcrap men iaaf... kanske blir bättre om jag rollar honom mer ^^']

Blair blev förtjust. Kasais första svar var undrande. Sedan flammade det till i hans ögon, och attityden blev en helt annat. Hanen visade tänderna, och orden som följde nästan morrades fram. Blair var åtminstone igenkänd. Han låtsades inte om bemötandet.
   "Japp!", svarade han istället med muntert tonfall. Ansiktet var vänligt och öppet. Han såg ut som en helt annan varg än den som träffat Kasai tidigare. Inget i kroppsspråket tydde på hotfullhet eller liknande, snarare motsatsen.
   Sanningen var att Blair inte alls var så avslappnad som han verkade. Senaste gången de träffats hade Kasai ägt ett hett temperament, och han visste inte om det hade ändrats. Om Kasai hade känt honom väl hade han kanske kunnat urskilija vaksamheten i de intensiva gröna ögonen.
   För att inte låta Kasai fundera alltför mycket på situationen fortsatte Blair snabbt. Han visste inte vad han ville få ut av mötet, men han var bra på att låta munnen gå.
   "Vandringen hit var bra för musklerna ser jag! Du har ju till och med blivit riktigt stilig!" För någon som var van vid Blairs utspel kunde man skymta ett rävflin dolt under det breda, nu något flirtiga, leendet.

Kasai såg på den bruna då han snabbt konfermerade att han var Blair. Occultos slyngeln som Kasai kommit på Ronia med, flirtandes. Hade han inte haft sitt humör, den inneboende elden som så snabbt kunde gå ifrån en beslutsam låga till ett vansinnigt inferno, hade han säkert kunnat läsa av hanen bättre, kunnat se igenom hans spel, men som sagt var han inte sin syster, och han ägde inte hennes förmåga till att spela med enligt reglerna, han förlitade sig på sin styrka, de hjälpte i mången av fallen.
 Den irriterade, rent utav ilskna, blicken vacklade något då hanen fortsatt verkade trevlig, och hade han inte svarat i en munter ton? Omräkligt lade han huvudet på sned av förvåningen, men behöll nosryggen lätt rynkad, även om läppen glidit tillbaka över tänderna i en stel min.
Blair talade igen, med en charmig ton som log nässlad i rösten och ett flirtit leende på läpparna, skämtade han med honom? Var det ett hån? Eller fanns det en chans att den unga, ungefärligt jämn gamla, vargen framför honom var allvarlig?
"Vad vill du mig?" han var förvirrad, mindes den andre inte alls hur de båda varit så förbannade att de varit beredda att slita struparna av varann? Hur deras flockar, eller åtminståne Kasais flock, hatat varann med sådan glöd? Nej han förstod inte.

"Vad vill du mig?" Blair plutade besviket med underläppen. Han mötte den svarta hanens olikfärgade ögon.
   "Vadå, får man inte umgås med dig utan att ha en giltig anledning?" En liten suck lämnade den bruna. "SÅ tråkig är jag väl ändå inte?" Rösten dog bort i slutet och Blair såg bort. När han fortsatte var rösten lägre, och han såg förlägen ut.
   "Asså, egentligen tyckte jag mest att du var söt och så..." Blair blinkade osäkert. Det kändes konstigt att spela rollen som osäker, men det var en utmanande omväxling. Han undrade vad Ronia skulle tycka om att han flirtade med hennes bror. Occultos hade säkert inte varit stolta över honom ifall de kunde se honom, men de var borta. Han var fri att slösa bort sitt enfaldiga liv bäst han kunde.

Han såg skeptiskt på hanen då han talade den första meningen, men kunde inte hjälpa det att värma upp något, även om han hade ett hett temprament så gick det även åt andra hållet, han var snabb i att förändra humör, och var inte heller den att vara långsint. Så när han fortsatte, efter en suck, med att fråga om han verkligen var så trpkig, vinklade Kasai osäkert bak öronen och hummade nervöst. Vad skulle man svara på det då? Han hann dock inte tänka ut något att säga innan Blair hade fortsatt tala. Orden chockade honom, och tog bort det sista av hans irritation, ilska. Hans öron låg bakåt strukna av osäkerheten, och han blev plötsligt nervös, kinderna hettade. Han visste det inte själv, men han var så otroligt svag för smicker.
"Jag.... Assåå... ööööh..." han flyttade blicken ifrån Blair och försökte finna ord igen, han hade helt tappat dem. Var han söt? När han tänkte frågan så hettade kinderna igen och han slog ner blicken i marken. Han tänkte tillbaka till det Blair först sagt, Muskulös, det var han. Men stilig? Söt? Hans gröna blick låg på de silvriga tassarna, innan han tvingade upp den för att se på den andra hanen.
"Asså... jaaaa.... Tack, antar jag" han vågade inte riktigt ge honom ett svar tillbaka. Han var inte så väl införstådd i att hanar kunde gilla hanar, och att honor kunde gilla honor, helt enkelt för att något sådant inte hänt i hans närhet. Även om han uppvisat bristande intresse av honor, så hade an heller inte träffat en hane han gillade, så när han såg på Blair så visste han heller inte vad han skulle tycka, eller säga. Han hade för stunden helt glömt att det var just Blairs flirtande med systern som satt honom i hans dåliga dager med Kasai.

Blair log vänligt när Kasai stammade fram ett tack. Han tänkte inte släppa på sin snälla mask, även om det kändes bekvämare att uppträda som sig själv. Hanen kände som någon som hellre ville möta en vänlig själ. Han skiljde sig från Ronia på det planet. Eller? Egentligen visste inte Blair vad den tiken tyckte om alls. 
   Fakargen samlade sina tankar igen. Eftersom Kasai inte verkade äga en särskilt skarp tunga fick Blair stå för snacket. 
   "Så! Vad höll du på med här du, innan jag störde?"

[Kastar mobilsvar, för min dator gillar inte Numoori just nu (': ]

Blair log vänligt mot honom och han drog lätt i mungipan, något osäkert, tillbaka. Han visste itne hur han skulle hantera hela situationen, ingen hade direkt flirtat med honom förut, speciellt inte hanar, skulle man verkligen känna sig så här fumlig och nervös? Han letade återigen ord, så malplacerad i hela situationen, ingen hade lärt honom något om det här. Dock behövde hna inte prata mycket då Blair kom med en fråga.
Han vinlkde fram öronen innan de åter gled tillbaka då han blickade i ögonvrån, plötsligt generad.
"Jo... jag" han skrattade kort och nervös och kände sig förlägen. "Letade efter dig, om jag ska vara ärlig" Han såg tillbaka på Blair, kunde inte riktigt hålla blicken borta, såg in i de gröna ögonen med sina egna oliksfärgade, fann sig att tycka att de på något sätt var välbekanta, trygga. Om han inte varit så tagen av hela situationen hade han nog fnyst åt sina egna tankar, vilkn vändning det hela hade tagit.
"Men nu är du ju redan här" Han hade funnit litet av sitt mod och ett leende, som han försökte få charmigt, spelade på hans läppar och hans röst försökte forma orden på ett flirtigt sätt. Han var dock rädd för att det skulle vara så löjligt uppenbart att han inte var van med det hela. Han kanske bara stod där och gjorde bort sig, något som egentligen var uppenbart eftersom han så tafatt försökte flirta med fienden.

Letade efter Blair? Först undrade han om han just hade besvarat en långvarig crush hos Kasai. Kanske var det därför den svarte blivit så arg när han sett Blair och Ronia. Sedan insåg fakargen vad han menade. Naturligtvis måste Kasai ha noterat Blairs doft när han strukit runt Isil Anars revir.
   "Men nu är du ju redan här." Blair log brett. Den andres ton förtjusade honom.
   "Ja", svarade han en aning dröjande och drog blicken längs Kasais gestalt. "Det är jag." Ett litet, flirtigt leende spelade på läpparna. Falsk, men mycket trovärdigt. Blair hade sökt romans sedan henne.
   "Och vad tänker du göra med situationen?"
   Vad i Chaibos namn höll Blair på med egentligen?

Han borde egentligen stannat upp tänkt stopp, Paus, vad händer här? och kört bort Blair ifrån reviret, som den slyngel han alltid sett honom som. Men inget av det hände, nej hela det som borde hända och göras låg långt bak i hans sinne, nu i stunden var det han och Blair, resten av världen kunde vänta.
 Blair svarade jakande och orden fick det att pirra i bröstet på honom av spänning och nervositet. Det var en behaglig känsla, skulle man känna så? När det var en hane? Han viftade bort tanken, och det var ganska lätt, iallfall just nu, här i stundens hetta. Det var lätt att glömma massor då.
"Och vad tänker du göra med situationen?" Blairs blick hade vandrat över hans kropp, och han kunde svära på att han kunde känna dess beröring. Det fladdrade i magen och pirrandet i bröstet fick honom först att stå som förstenad. Vad ville han ha utav situationen? Han visste inte. Han hade fått höra av fadern och andra äldre om sådana här känslor, men det fick hanar för tikar, inte andra hanar. Han var osäker, men den bubblande känslan i bröstet av spänning gjorde så att han ville spela vidare, han hade börjat förstå vad systern såg i tjusningen. Men han var mer utom kontroll av kina känslor än vad han själv trodde. Han viftade bort den pirrande känslan i bröstet som spänning för ad som skulle hända näst, fladdradet i magen som nervositet.
"Vad vill du att jag ska göra?" Hans röst återigen så flirtig han kunde få den i sin ovana. Leendet så charmigt han kunde få det. Han hade tagit några steg närmre Blair. Hans tvefärgade blick gled över den bruna kroppen, granskade den. Han så nära att han nos var precis intill Blairs kind.
Långt bak i sinnet satt hans rationella tänkande ochskrek Stopp, Paus, Sluta. Men han hade för tillfället tystat den, omedvetet. Vad höll han egentligen på med?

Nä, det här gick för långt. Blair ville skratta åt hela situationen, men såg till att hålla masken. Ända sedan valpår hade han blivit tränad till att utnyttja allt han kunde, och skaffa sig alla fördelar som gick. Det var omöjligt för honom att inte se fördelen i att han någon i IA som faktiskt tyckte om honom. Det gjorde situationen besvärligare. Han ville bort, men visste att det skulle vara svårt att inte såra Kasai om han smet nu.
   "Vad vill du att jag ska göra?" Blair drog på munnen. Kasai hade slutit upp avståndet emellan dem, och han var så nära att fakargen tydligt kunde se de flerfärgade ögonen. Han undrade var den bruna färgen kom ifrån. Både Black och Ronia hade gröna ögon. Kanske var det modern? Han hade aldrig träffat henne.
   "Kasai?" Ropet som skar igenom luften fick Blair att frysa till is. Hade han inte varit så kall hade han fått panik. Chaibos! Ronia, definitivt. Hon verkade inte ha sett dem än, och han kunde ännu inte se henne, men snart... Hur kunde han inte ha noterat det tidigare? Vinden blåste honom i ansiktet och förde tydligt med sig hennes doft. Chaibos! Snabbt och prydligt såg han till att rensa sin doft från området. Visserligen hade han nu en ursäkt att sticka, men... vem som helst förutom Ronia.
   "Det... får du veta nästa gång vi ses", viskade han med ett litet leende på läpparna. "Din syster är nämligen inte så förtjust i mig." Fakargen backade undan, strök medvetet nosen längs den andres, och vände sig sedan om. Trots att det fick honom att må illa, hade han inget annat val. Han fällde ut vingarna, och försvann från platsen på ett hjärtslag.

'Kasai' Hennes röst fick honom att lätt stelna till. Vad ville hon? Han hade ju inget för sig idag, ville hon umgås? och varför just nu? Han försökte komma på något att säga men Blair hann först.
Kasai var tacksam, men något förvånad av det Blair sa. Nästa gång de sågs. Var det ett löfte? Han kunde inte låta bli att le.
Blair drog med nosen över hans och kinderna hettade våldsamt upp och ett pirrande virvlade i bröstet, vad var det för fel på honom? Blair hade vänt sig om på ett ögonblick och försvunnit upp i luften, och tagit sin doft med sig. Det var som om mötet aldrig ägt rum, som om det varit en dröm. Men han kunde fortfarande känna hans beröring.
"Jag kommer hålla dig vid ditt ord" hans röst bara ett viskande, och sekunden senare lösgjorde sig Ronia ur skogen bakom honom, och han tittade en sista gång efter den bruna fällen som försvunnit bland trädens kronor. Det var inte fören nu det slog honom vad han egentligen hållit på med, en värme spred sig åter i hans ansikte, nu en helt annan hetta än den skapad av nervositeten i flirtandet, detta var skam.
'Där är du ju, kom det är något vi måste göra' Han vände sig om och såg på henne en kort stund innan han nickade.
Kunde hon se skammen i hans ansikte? Eller var han bra nog att dölja den? Han tvekade på det sista. Utan att säga något började han gå emot henne och följa henne till vad det än var som behövde deras tillsyn.

Avslutat <3