Hon dansade inte nu. Hon hade dansat hela dagen, dansat sig runt hela reviret, och nu var hon trött. Solen lyste ännu, men dess minuter var räknade. Snart skulle den ge efter för kvällen och världen skulle sänkas ner i mörker för att vakna på nytt morgonen därpå. Det svagt orangea ljuset färgade tikens vita fäll där hon låg med huvudet på tassarna och ett fånigt, lyckligt leende på läpparna. 
   Hon var lycklig. Inte för att hon hade varit mycket olycklig i sitt liv, men det spelade ingen roll. De sa att man måste vara olycklig för att kunna bli lycklig, men Ti var säker på att de hade fel. Lycka var lycka oavsett. Den värmande känslan i bröstet var omöjlig att beskriva på något annat vis. 
   Det tunna snötäcket under henne fungerade som en säng, en stötdämpare för henne, skyddade från den annars hårda och ojämna marken. Temperaturen måste vara ganska låg, men hon frös inte. Värmen inom henne räckte ändå ut i tassarna och hon blev ärligt talat nästan förvånad över att snön omkring henne inte smälte. 
   Hon hade inte varit särskilt länge i flocken ännu, men hon visste redan att hon tyckte om den. Hon skulle inte byta den mot ensamheten på länge än. Den erbjöd nog så mycket mer än bara någonstans att bo, den erbjöd en familj, eller vad som hade potential att bli en familj. 
   Ti reste sig upp, en enda graciös rörelse, och började trava tillbaka till lyorna. Tyst mötte hennes tassar det kyliga underlaget. På väg till sin nya familj.

[Är det okej om det utspelar sig på vintern?]

Kvällen annalkades, med nattens kyla sm väntade runt hörnet, och Kasai hade ägnat eftermiddagen med att koordinerat nästa dags jakt, det var god tid för det nu. De skulle hela gruppen ut och jaga, något som inte hände allt för ofta. Han litade på sina jägare, och oftast gick de bara ut i par eller ensamma, men nu krävdes det en hel del till en speciell händelse som Systern och Fadern anordnat, och det var hans uppgift att fixa mat åt alla, vilket gjorde att hela styrkan behövdes imorgon. Nu hade han inget speciellt att göra, annat att hjälpa till med att hålla koll på reviret, en uppgift alla delade på sitt vis, även om det även fanns vargar som hade den speciella uppgiften.
 Han reste sig ifrån platsen där han låg vid lyorna och satte de tvefärgade benen i rörelse, kanske kunde han ta en runda på reviret? Han hade mycket att tänka på det och det kunde ge honom en välbehövlig paus, eller åtminstone tid att reda ut alla trassliga tankar. Dels var det jakten, händelserna i flocken och så var det Blair. Den bruna hanen, vars doft fortfarande låg runt reviret, hade lyckats nässla sig in och trassla till hans tankar mer än en gång. Han hade försökt reda ut vad som egentligen hänt, reda ut pirrandet i magen då han rört vid honom. Såhär i efterhand så kunde han lätt vifta bort allt. Komma på, för honom, andra logiska förklaringar, något han i framtiden skulle inse kanske inte var så logiska. Men samtidigt tvekade han.
 Kanske var det inte en promenad han behövde det var mer en paus från allt tänkande han skulle ha nytta av. Som om något hört hans tankar kunde han skymta en av hans flocksystrar och han log, han hade inte hunnit hälsa noga på henne, nu var en perfekt stund att lösa det, och så skulle det vli en perfekt distaktion.
 "Tirana, jag tror inte vid talats vid?" Han log mot henne och stannade upp i sina steg.
"Det vore trevligt att lärakänna sina medvargar" Hans röst var mjuk och vänlig, kanske aningen lättad.

Den svarta gestalten som rörde sig fram mellan träden korsade hennes väg tillbaka. Även på avstånd kunde hon se på den mörka pälsen och röda luggen att han var släkt med Ronia och Black. Det måste vara brodern som Ronia nämnt vid deras tidigare möte. 
   "Det tror inte jag heller." Ett vänligt leende låg placerat på hennes läppar när hon stannade ett par meter ifrån honom. "Sannerligen. Flocken har växt mycket på senare tid, så det verkar kunna bli ett heltidsjobb." Leendet breddades lite och svansen svepte lätt bakom henne, en välvillig gest, ett tecken på god vilja. Vänlighet var alltid en bra utgångspunkt, och hon hade ingen anledning att bete sig annorlunda mot de allra flesta. Var det något som mor och far hade jobbat hårt för att lära sina valpar, så var det att alltid bete sig artigt och vänligt. Det kom man långt med, brukade far säga. Och med det hade Tirana kommit så långt som till och in i Isil Anar. 
   "Mitt namn känner du ju redan, men jag är ledsen, jag tror inte att jag minns ditt. Jag har för mig att Ronia sa det, men ..." Hon tystnade, försökte leta i huvudet efter hanens namn, men misslyckades. Det hade inte ens gått särskilt lång tid sedan deras möte. Hon kanske började bli senil?

Han log varmt mot henne. Flocken hade sannerligen växt, det var mer klart för honom antog han, som fötts in i den lilla flocken som ifrån början inte varit mer än en familj, en liten skara vargar som alltid känt varandra. Men redan där i djungeln hade de börjat växa, med få nya vargar, några som kom här och där för att ansluta sig till den godhjärtade skaran. Men det var inte fören de kommit hit som de verkligen tagit fart, och själv hängde han knappt med, så att hälsa på alla blev sannerligen en heltidssyssla. 
 "Det är minsann sant" Han skrockade lågt, roat. Tirana verkade vara en hjärtlig individ, annars hade hon antagligen inte varit här, och hon hade en viss känsla för humor. Ännu ett leende klädde hans mörka läppar, genuint.
 Han var oftast glad, vänlig. Det var en av de grundläggande egenskaperna som byggde hans karaktär, även om han även kunde snabbt byta humör och var tränad i stridskonsten, så var det hans vänlighet, och tro på att godhet tog en längst, som var hans grund.
 "Mitt namn är Kasai, den nuvarande ledarens son, och ledare över Jakt teamet" det var inget han egentligen stoltserade med, men nu var Tirana en flockmedlem, och det var kanske en viktig nog sak att veta, vem som hade vilken position, vad man kunde räkna med att sin flockbror eller syster skulle göra.
 "Vad fick dig att vilja gå med här?" Han kunde själv se många bra möjligheter i flocken, och han själv var ju med i den, men han var nyfiken på vad andra såg i dem, var andra hade för motivationer till att ansluta sig. 
 Det var genuint intresse och nyfikenhet.

Hanen verkade vara en trevlig individ, liksom alla som Tirana hittills träffat inom flocken. Det hade kanske att göra med Isil Anars goda grundbyggnad, att alla goda vargar samlas på ett ställe. Det var jättefint. Tirana älskade flocklivet, åtminstone det lilla hon upplevt så här långt.
  Hanen presenterade sig som Kasai, son till Black, ledare över jaktlaget. Tirana nickade för att bekräfta att hon hade uppfattat allt. Trots att det kunde låta lite skrytsamt att presentera sin rang tillsammans med sitt namn, verkade inte Kasai ha för avsikt att låta skrytsam. Det trodde hon honom inte om heller.
  Kasai frågade henne vad som fått henne att gå med i Isil Anar. Tirana funderade ett slag, men svarade med samma hjärtliga tonfall som alltid.
  “Jag vandrade ensam sedan jag lämnat min familj, och så stötte jag på din far Black som berättade om Isil Anar, och jag kände att det var helt rätt.” Hon drog upp läpparna i ett varmt leende. “Mitt intryck av flocken har hittills varit väldigt bra. Du förstår, jag gick med för att jag ville ha ett syfte, en familj och en plats att stanna på. Och det tycker jag att jag har fått.”
  Sannerligen. Ett stort plus var självklart att hon funnit att Cry också var med i flocken. Hon tyckte mycket om honom, och nu hade hon också gjort sitt bästa för att gottgöra honom för att hon varit i vägen för honom vid mötet med zombierna. Hade de inte varit med i samma flock hade hon kanske aldrig sett honom igen, och skuldkänslorna skulle ha plågat henne. Hon kände sig fortfarande lite skyldig ibland, men så tänkte hon på att hans sår borde läkas tack vare hennes helning och att hon nog var förlåten.
  Alla dessa tankar flög genom hennes huvud under den sekund som passerade efter att hon slutat tala. Hennes leende krympte lite, men försvann inte helt, och tillsammans med de spetsade öronen gav det ett intryck av vänligt intresse. 

[ Förlåt för det sena svaret, hade totalt missat att du svarat xc ]

Han fann det lätt att samtala med henne, speciellt eftersom det hade en så tydlig väg, hela samtalet. Det var inte så djupt, bara ytliga frågor om flockliv och dess sysslor, förutsägbart på ett bra sätt. Inte så okontrollerat och ohämmat som med Blair. Han tryckte snabbt undan tanken igen, att han hittade sätt att smyga sig på.
Ett hummande läta, och en nickning, lämnade honom för att visa att han lyssnat. Han tyckte det var intressant ändå, att vandra. Själv hade han bara varit en flockvarg, sedan han föddes, och den enda egentliga vandring som han varit på var när flocken flyttade.
"Hur är det att vandra?" han såg på henne med genuin nyfikenhet i blicken. Hade hon vandrat med ett mål, eller följde de bara tassarna? Kasai själv hade aldrig riktigt haft en vandrarlust, han hade trivts med träningen och rutinerna i flocken.

[Ingenfara själv är jag segare än koda.....]

Hur var det att vandra? Tirana hade erfarenhet av att vandra. Faktum var att hon vandrat i flera år, sedan hon var tonåring, och inte förrän nu slagit sig ner någonstans. Hennes tassar hade sett många olika typer av mark, hennes ögon sett upp på olika typer av himmel. Hon var bekant med vandring.
  “Att vandra?” sa hon. “Det är nog olika beroende på vem du frågar. För mig … var det fritt. Inga bekymmer, som man säger, även om det såklart var lite ensamt ibland. Jag kände mer och mer att jag ville ha något annat, en flock, men jag tyckte aldrig illa om att vandra.” Hon skrattade till, ett kort ljud. “Jag har gått genom Acherati, över träsket, och jag hamnade här. Jag antar att det bara blir så när man följer sina tassar. Man hamnar där de vill att man ska vara.”
  Och hennes tassar hade velat att hon skulle vara hos Isil Anar. Hon ifrågasatte inte tassarnas val. Det kändes helt rätt, hennes plats i världen låg här. Åtminstone för nu.
  “Så”, fortsatte hon för att hålla samtalet igång, “hur är det att vara en del av en flock? En gemenskap? Är det som jag hoppas att det är?” Hon log vänligt mot Kasai, sin nya flockbroder.

Han lystrade uppmärksamt på hennes ord, de var simpla att förstå, och fortfarande höll samtalsämnet sin trevliga ytliga fasad, endast ett sätt att lära känna varandra, knyta en gemenskap. Det var det som flocken stod för, en knytpunkt för godhjärtade, en viloplats för de svaga, en familj för de ensamma, även om flocken nu verkade utvecklas till något mer, något större. 
 Att vandra lät mer fritt, men som hon själv sade ensamt. Att följa dit tassarna ledde en, bara för att man kände för det, det lät befriande. Men han var säker på att ifall han själv gick ut på vandring skulle han sakna strukturen av hans vardag, den var simpel, lätt att följa och okomplicerad.
 Hennes fråga överumplade honom något, även om han borde ha förväntat sig den. Han hade egentligen aldrig funderat över hur flocklivet var, hur känslan av familj kändes. Det var ett så ofantligt brett koncept, som kändes så olika för alla att han inte haft en tanke på att behöva sätta det i ord nån dag.
"Jag måste erkänna att det är en svårare fråga att svara på än vad jag tänkt mig" hans röst hade en fundersam ton och det var tydligt att han fortfarande tänkte efter ett passande svar medan han talade.
"Jag vet inte vad du har förväntat dig, av gemenskapen och av IsilAnar som flock, vad du hoppas på att uppnå i våran familj och gemenskap. Men själv finner jag mina rutiner avkopplande, mina uppgifter ger mig en mening och gemenskapen ett nät att falla tillbaka på. Flocken nu är mycket större än när jag föddes in i den, då var vi mer utan en lite skra vargar som utgjorde en familj som sträckte sig längre än blodsband" Han tänkte medan han talade, och sade bara hans tankar högt, hoppades att det hela gick att förstå och att han inte förvirrade flocksystern.
"Jag antar att vi fortfarande är en familj, men jag tror att det är svårt att vara lika nära alla nu när den är större än när det bara var några få, men det behöver inte betyda att det är dåligt" Han såg tillbaka på henne med den udda blicken och log vagt.
"Om det jag säger alls verkar vettigt?" han skrattade lätt nervöst.

Det Kasai berättade om livet som flockvarg stämde väl överens med Tiranas bild - eller snarare förhoppning - av hur det skulle se ut. Det var vad man skulle kunna tänka sig, gemenskap, familj, vänner, en axel att gråta mot. Hon visste förmodligen svaren innan hon ställde frågan. Ändå sög Tirana i sig av orden som om hon var en torr tvättsvamp som plötsligt vättes. Hennes ansikte var genuint intresserat och svansen pendlade långsamt men stadigt från sida till sida.
  Hon väntade tills Kasai talat färdigt innan hon svarade. Hon kunde kanske inte relatera själv till vad han sa, en stor familj, eftersom hennes egen alltid varit så liten. Men hon kunde tänka sig, och det gjorde hon nu.
  “Det gör det faktiskt”, sa hon. “Verkar vettigt, alltså. Ju fler man har att lära känna, desto ytligare lär man känna dem för att hinna lära känna alla. Annars tar det jättemycket tid, om man ska bli bästa vän med alla.” Hon ruskade lite på huvudet som för att få ordning på sina egna tankar. “Men är det nödvändigtvis sämre med många, lite ytligare vänner som man ändå tycker mycket om, än ett fåtal väldigt, väldigt nära vänner? Jag tror att du har rätt.” Hon log. “Och hur som helst känner jag mig mycket välkommen.”

Han log lätt, det var bra att han gjort sig förstådd, och att inte behövde hitta nya ord att beskriva känslan som han fann så svår beskriven. Gemenskapen av flock, känslan av familj bland vargar man inte hade något sorts blodsband till.
 Hon svarade med ord som inte var helt oväntade, men Kasai fann konversationen fortfarande behaglig, lätt att följa, trevlig.
"Kanske inte sämre med många vänner, men kanske kan få djupa vänskaper verka mer lockande. Vänner som man till hundra procent kan falla tillbaka på" Den udda blicken hade sökt sig ut i skogen medan han talade. Han insåg, för första gången i sitt liv, att även om han vuxit upp i flocken så kände han inte att det fanns någon i den han verkligen kunde lita på. Han ville så gärna kunna tänka att han kunde lita på fadern, alltid att han skulle stå bakom honom. Men Kasai antog att Black inte skulle gilla att Kasai träffat Blair, och sedan flirtat med honom. Fadern litade antagligen på att Kasai var den enda andra som på riktigt förstod hans avsky för Blairs flock och dess medlemmar.
"Det är bra att du känner dig välkommen, det kan vara svårt att göra när det är så många nya, och främmande vargar, det glädjer mig" Han hade vänt tillbaka blicken mot Tirana medan han talade, och ett vagt leende låg på läpparna, de något negativa tankarna till trots.

Hon fann Kasais ord vettiga. Ytliga bekantskaper var bra, men där fanns också något mer, en djupare längtan efter någon man kunde anförtro sitt liv. Hon önskade att hon haft någon sådan. Eller kanske hade hon det? Hon mindes mötet med Cry i trädet, efter att de jagats av de där stinkande varelserna. Han hade hjälpt henne och hon hade lagt sitt liv i hans händer, nästan utan att tveka. Och han hade ju inte sjabblat bort det. Cry var förmodligen anledningen till att hon ännu levde.
    "Jo, visst. Det är fint med sådana personer." Tirana besvarade Kasais leende. Ja, vad kunde vara bättre för att utöka sin vänkrets än att befinna sig hos Isil Anar?
    "Det förstår jag. Men alla här är mycket välkomnande", fortsatte hon som svar på hans vidare påstående. Det skulle nog bli bra, det här. Kanske hade hon hittat en ny, varaktigare familj än den förra. Kanske var hon här för att stanna.

[Ber tusen gånger om ursäkt för den långa väntan! Hade totalt glömt bort det här rollet. Men det börjar kanske bli dags att avsluta ändå?]

Tiriana verkade som en väldigt bra tik, och av vad han set i detta korta möte verkade hon dela många av hans åsikter. Hon var även lätt att tala med. Leendet som klädde hans läppar kom naturligt och enkelt, lika så samtalet.
Han nickade kort och medhållande som svar. De hade hållit med om mycket nu. Han gillade visserligen flocken, älskade fadern och systern högt. Men Han trodde att han saknade den där bekantskapen, någon att riktigt förlita sig på. Faktum var att den fattades honom. Trots att han hade fadern och systern, och han älskade dem verkligen, så kände han sig ensam. Hur många medlemmar flocken fick så kopplade han inte an på det sättet till någon av dem.
Hon berättade att all i flocken var välkomnande, och han hade egentligen inte trott något annat, Isil Anar var en god flock med goda vargar, illvilja fanns oftast inte att finna här, om man inte tog med sig den själv.
"De är en bra bunt vargar" svarade han konstaterande, "Men man kan ändå känna sig ensam, jag vill försäkra mig om att alla känner sig ha en plats i flocken" han log mot henne. Det kanske inte var hans uppgift, men som son till alfan såg han att han ändå hade ett visst ansvar, men det kanske all i flocken egentligen hade.
"Jag ska inte hålla dig längre, du var på väg nånstans?" Han log ursäktande emot henne. Nej han hade redan tagit upp för mycket av hennes tid, speciellt med tanke på hans egna själviska anledningar till att göra det. Att för en stund inte behöva tänka på den brune, allt utöver det hade varit en välkommen bonus, och han trodde att han och Tiriana skulle komma bra överens i flocken.

[Vill du avsluta?? och ingen fara om det är sega svar, jag är heller inte direkt den mest aktiva x'D]

En bra bunt vargar. Jo, det var de förmodligen. Hon kände inte alla ännu, men de hon hade träffat hade lämnat ett positivt intryck. Isil Anar var en bra flock. Hon antog att det var så det blev om man samlade en så pass stor grupp vargar av samma skrot och korn på ett ställe — man blev som en stor familj, som delade värderingar och åsikter. Det var förmodligen det hon letat efter hela livet, en tillhörighet. Sedan hon lämnade familjen hade det varit alldeles för lite av den varan, men det skulle det bli ändring på nu.
    "Det är bra", sa hon med ett mjukt leende. "Man kan aldrig känna sig för välkommen."
    Kasai log mot henne, ursäktade sig. Hon skakade lätt på huvudet, kastade en snabb blick mot lyorna och lät sedan blicken återvända till Kasai. "Ingenstans direkt, mot lyorna bara. Tänkte se om det fanns något jobb som behöver göras." Nej, det fanns alltid saker att hitta på. Inte så att det blev påfrestande, men hon slapp att ha tråkigt. Och hon gillade känslan av att göra något, av att bidra, av att vara behövd.
    Hon log mot Kasai. "Det var trevligt att prata med dig. På återseende."


[Avslutat, om du inte vill lägga till något!]