Så. Det var alltså dags. Dags att växa upp.
  Ronia kände en märklig knut i magen. Inte av oro, inte av stress, utan av spänning. Spänning och undran, nyfikenhet och den där gnistan som alltid spelade i själen. Hon visste vad hon ville, Ronia. Hon ville bli som far, Black. Det var dags att lägga valptiden bakom sig och blicka framåt mot det nya livet, för där fanns så mycket att lära sig och så enormt mycket att se. Den unga honan längtade och hjärtat stod i brand över vad som väntade henne. Så mycket att vänta på..
  Ronia suckade lågt och slog upp ögonlocken över de glänsande, smaragdfärgade ögonen. De hade några månader innan träningens början helt och hållet övergått till sin nya färg, från den blaskigt ljusblå alla valpar ägde. De ägde nu en ny skärpa, en intensivitet hos den vuxna vargen trots att hon ännu bara var ung tonåring. Hennes kropp hade smalnat av från valphullet som nu lös med sin frånvaro, och benen hade blivit väldigt mycket längre. Den tufsiga luggen hade växt sig längre och låg nu allt som oftast som en gardin över antingen det högra eller det vänstar ögat. Silvermarkeringarna hade från blekt grått övergått till en nästan lysande nyans, skarp mot den annars helt svarta fällen. Hon hade till och med så smått börjat växt i tassarna, som nu inte allt tedde sig lika överväldigande stora i jämförelse med resten av kroppen. Honan rymdes inte längre på sina vanliga sovplatser (som på faderns lår) och sov istället för det mesta intill lyans väggar. Det var skrämmande egentligen, hur fort tiden gick. Trots att det kändes som att det var igår modern försvunnit, ett enormt suddigt minne någonstans i bakhuvudet, så kändes det ändå som att hon precis för första gången vacklat ut ur den trygga lyans omfamning och ut i världen med Kasai i släptåg.
  Ronia skrattade mjukt till, och blickade upp mot den stjärntäckta himlen. Det var fantastiskt, hur himlen badade i det silverfärgade månljuset. Hur stjärnorna glittrade i tusental där uppe. Månpärlan, överväldigande stor i den lätt kyliga luften. Norrskenet hade försvunnit för en tid sedan, hon hade fått förklarat för sig vad det var. Hon begrep fortfarande inte meningen med det hela, men just då kände hon ett lugn. En frid i själen.
  "Tiderna förändras", resonerade Ronia, innan hon tystnade för sig själv och log.

[Kasai hit <3 Utspelar sig i typ mitten av Januari. Isch.]