Det hela var så overkligt. Hon kunde inte förstå att hon till slut var tillbaka på denna plats som hon lämnat för så många år sen. Allt tycktes vara så mycket vackrare nu mera. En oförstörd orörd plats, som en relik från förr, men till skillnad från ruiner av sten som faller, så står skogar starka, ständigt levande och växande, där nytt liv och nya träd tar plats där de gamla fallit. Skog behöver inte vargar för att hålla sig levande eller stående. Träden här har fått växa sig stora och starka under århundranden. Skogen är tät och lummig, men inte svår att ta sig fram i. Den är bara så mycket fylld av liv. Inte en centimeter utan något som andades. En del av Mivria kunde snabbt känna att hon kommit hem. Dessa stigar hade hon minnen av. Lysande månblommor lyste upp hennes väg. Så längesen som det var som hon sett en månblomma senast. Det var så svårt att ta till sig, för nu när hon såg dem, så var det som att hon aldrig lämnat blommorna.

Det var en lång promenad i natten, och hon stressade inte. Hon var nu framme, och hade ingen brått. Hon visste inte riktigt om hon letade efter en specifik plats, nu ville hon mer se så mycket som möjligt av de platser hon hade minnen av. Hon mindes fortfarande lukterna, och kunde nästan känna dofterna från sin gamla familj som en gång levde i denna skog. Den flocken fanns inte kvar längre, utan de hade tvingats in i strid, och var nu antingen döda eller hade lämnat skogen. Men Mivria hade inga planer på att lämna denna skogen nu för en tid framöver. Hon var här för att stanna. Hon tänkte nu hedra minnet av de månvargar som levde här. Hon hade återvänt, som en av de sanna månvargar av Ötamon för att återuppbygga vad som en gång varit. Eller åtminstone försöka. Kanske skulle hon förbli själv här. Det gjorde inget. För nu skulle hon ägna sitt liv åt att hedra Duraneir. Det var hennes uppgift nu kände hon. Hon ska skapa ett tempel åt Duraneir, ett tempel som andra månvargar skulle kunna pilgrimsvandra till, söka vägledning och svar, eller också bara för att hedra Duraneir. 

Mivria hade nu funnit en ny mening med livet. Detta var bara början på något nytt.

[Avslutat]