-

Mitt inne i den mörka började det skimrande månljuset smyga sig igenom trädtopparna och nästan bländade Windiea där hon stod, med nosen nere i bäcken för att dricka när det speglade sig i det kristallklara vattnet.


Plötsligt fick hon en vittring, förvånansvärt eftersom det var sällsynt att vargar rörde sig i dessa områden. Hon andades in den friska luften och märkte att lukten av varg kom bakifrån henne.

----------

Hon kunde ana att den andra vargen kommit närmare henne och hon vände sig om på ett sätt som skulle vara lugnt och stillsamt för att inte fånga den andra individens uppmärksamhet, men snubblade till på sin egen tass och landade med huvudet först på den annars hårda marken men som nu var täckt av löv.


Hon höll andan, springa eller ligga kvar? De två valen snurrade runt i hennes huvud. Hon kunde nu se den andra vargen som stod och studerade henne. Även fast hon bara kunde se silluetten av denne så la sig ett lugn över Windiea, som ett kall från de stora där uppe att det var inget att vara rädd för.

Cerulean kunde inte hålla tillbaka det bubblande skratt som tvingade sig fram genom strupen då tiken förskräckt snurrade runt - och klev på sin egen tass till följd av att hon föll huvudstupa ner i backen med löven singlande runt huvudet.

"Förlåt. Jag var säker på att du hörde mig".
Vänligt stack han in huvudet under magen på henne och knuffade upp henne igen, struntade i ifall hon skulle ta illa upp av beröringen. Sedan backade han ett steg och sjönk ner i sittande läge igen. Han var tyst i några sekunder, blickade återigen upp mot himlen, och sade:

"Månen lyser som aldrig förr. Den håller mig vaken. Jag gissar att det är samma för dig."

Hanen hjälpte henne upp och hon fann det rätt smickrade, men sa inte ett ord. Han öppnade munnen och sa någonting om månen som Windiea inte riktigt kunde tyda, vart kom han ifrån? Vad pratade han för språk? ¨


Hans dialekt var en helt annorlunda än hennes. Han måste ha vandrat långt för att komma till Höstskogen. 

Hon sänkte huvudet och hälsade honom välkommen. "Mitt namn är Windiea, vem är du och varför har du kommit hit?"

Windiea höjde blicken mot den större hanens gyllenbruna ögon och suckade funderade. Han var förhoppningsvis inget hot.


"Nattvandring sa du?"


Hon var visserligen väldigt skeptisk och höll sig en bit ifrån honom, men hans blick visade ett lugn.

"Ja, det kanske skulle kunna kallas det. Månen håller mig vaken.. Det brukar vara så. Någon gång varje månad. Jag vet inte vad det brukar vilja, men de tvingar mig att vara vaken. Jag har många gånger försökt lista ut vad som orsakar det, men har inte lyckats." 

Han log mjukt mot honan och sträckte på sina stela vingar. Hon verkade fortfarande vaksam mot honom. Inte undra på, det fanns många konstiga vargar i skogarna.
Han svepte med ett stort hopp upp i en trädgren med vingarna till hjälp.

"Windiea, vårat samtal är stimulerande men jag måste bege mig.. Jag kan inte stanna i den här skogen längre än nödvändigt. Mina skäl är.. Starka. Tro mig."
Cerulean log ett sorgset leende.

"Adjö."
Med två snabba slag med vingarna försvann han utom synhåll över trädtopparna.

[AVSLUTAT]