Skillnaden i hans sinnesstämning efter att ha lämnat marken var enorm. Fortfarande var han jagad. Minnena högg i stjärtfjädrarna. Men här uppe, ovanför trädkronorna, under himlavalvet, här fick tankarna plats. Något som tävlade om utrymmet med allt som spretade i hans huvud var känslorna. Ångesten. Det kändes som att den tagit upp hela hans väsen där nere. Nu var det istället som om vinden svepte rakt igenom honom, renade hans inre. Gav honom lov att tillåta det mörka välla ut i universum, förintas i solens gyllene ljus och slukas av något som var större än mörkret som var större än Akayru. Ändå tycktes det som att det aldrig slutade. Som om han bar ett overklighetsstort, varigt, svart sår inom sig. Ur det hålet vällde tillräckligt med svärta för att kunna mätta alla mörkervargar i Numoori. Han fortsatte att stiga, susade upp, upp, upp. Rörde sig utan mål. Sicksackade, loopade och dök om vartannat. Försökte våldsamt lamslå tankarna genom att pressa sin kropp. Han hade mer tillit till sin falkkropp än sina eländiga vargminnen. Var han otacksam? Kanske. Ibland spekulerade Akayru utan vidare känslomässig investering i om han ens var en Ljusvarg. I detta nu tycktes den tanken lika futtig som flyktig. Egentligen alltid. Inför Gina hade han aldrig talat om det högt, men sanningen var att han inte brydde sig ett dyft om huruvida han var en Ljusvarg eller ej.
Näst intill svarta fågelögon blickade ned över Acheratis trädtoppar. Höjden han nått till trots hade solen nu helt lämnat hans synfält. Hur länge Akayru hade varit i luften visste han inte. En timme, kanske mer. Han befann sig redan ovanför utkanten av skogen. Det vore så enkelt att bara flyga vidare. Så som han alltid gjort efter varje möte sedan han börjat leva i ensamhet. Efter att ha flytt. Något stack i honom. Känslan påminde honom om dem få tillfällen då han legat avigt på en tass som liten och vaknat av att den somnat. Fågeln stod nu märkligt stilla i luften. Vingarna fortsatte att slå, ändå lämnade inte kroppen samma punkt på himlen. Skarpt stirrade han ned bland löven medan han fortsatte att ryttla. Hannen kände sig som en sådan levande kliché. För det var i detta ögonblick han för första gången kände tvekan i valet om att stanna eller lämna. Svaret hade alltid varit det senare. Här och nu kulminerade kedjereaktionen som startat så sent som tidigare idag, när han mött henne. Nyxe. 
Ett frustrerat läte som tycktes malplacerat då det lämnade Akayru's näbb ljöd i det blå. Lät nästan argt. Så slöt han vingarna kring sin vitbruna kropp. Omfamnade sig själv. Höll om den dumt envetna valpen inom sig för att få tyst på honom. Lite vuxnare störtade hannen som en fjäderklädd komet ned emot Acherati's träd. Redo att landa på sina tassar och låta dem bära honom fram tills han fann sin morbror igen.  





OFF: Privat med Stripe. Utspelar sig direkt efter Styrkan i mitt leende