Det hade inte tagit allt för lång tid för Dew att ge upp på sin egen förmåga att hitta de han sökte. Nu blev han ledd av en av isblodens små hjälpredor (vad nu de kunde kallas.. snöbollar?) mot Islagunens yttre delar. Då han fick syn på den lilla gruppen kände han dock direkt igen dem från Prosperos beskrivningar. Den som tycktes vara ledaren för samlingen såg verkligen lika märklig som mäktig ut, om än också synbart väldigt gammal. 
"Tack för hjälpen, jag klarar mig härifrån."
Snöbollen kunde inte vara snabbare att vända och dra vidare mot nästa syssla med inget mer än en kort nick. Själv närmade han sig patrullen av Jägare med öronen spetsade och svansen avslappnat viftande bakom sig.
"Tjena, ni är Jägare, eller hur?"
Hans leende var brett och genuint.
"Jag har ett meddelande till er, det är lite komplicerat, det kommer på omvägar, men jag ska hälsa från Mishrail! Han tackar för er senaste korrespondens, och ursäktar att svaret dröjt..."
Klumpig försökte han lossa knytet med gåvorna från sin lilla vandringssele medan han talade.


[Privat med Jägarpatrullen i Islagunen ]

"Ni är Jägare, eller hur?"
"Jajjamen, det stämmer. Hur så?"
"[...] jag ska hälsa från Mishrail!"

Oberon som tidigare bara varit måttligt intresserad av konversationen vände sig nu fullt mot främlingen. Han såg honom nerifrån och upp och lät blicken vila lite extra på knutarna som höll packningen på plats.
    "Vilka omvägar, sa du?", frågade han under tiden han otåligt väntade. Det snälla hade varit att hjälpa stackaren som väldigt tydligt kämpade med sin leverans men Oberon kände inte för det. Istället vädrade han lätt i luften för att fånga hanens doft. "Var har du vandrat från?"

En av de i gruppen som såg absolut ruskigast ut svarade med otålig stämma. Dew trodde sig vara van vid Marulvar efter sin tid i Civitas men den här hanen var enorm och byggd nästan som en björn. Hans ansikte var allvarligt och ärret som prydde det bidrog helt klart till hans hotfulla aura. Dew blev nervös.
"Eh Civitas.."
Började han. 
"Komplicerat, som sagt, men Tenebris fick ett meddelande av en fakarg, ni kanske känner henne? Svartvit, som en skata? Hon sökte er i Civitas men kunde inte fortsätta när ni inte va där, väntar valpar å så..."
Det här tog alldeles för lång tid att berätta, jägarnas blickar kombinerat med att han inte fick loss det himla knytet med gåvor fick honom att vilja sjunka genom jorden.
"Så de skickade mig att föra vidare, tids-känslig information nämligen, kunde inte vänta till ert nästa besök i stan, Mishrail bjuder er till en träff i Svartstrand."
Dew ryckte allt mer frustrerat i knytet tills det tillslut lossnade, kraften han tvingats använda fick det dock att flyga ur hans grepp. Med en lätt duns följt av klapprande och klirrande spreds dess innehåll på marken mellan dem. 
Tack och lov tycktes allt vara intakt iallafall, Dew scannade stressat av bitarna av djurhorn och andra småsaker med blicken.

De senaste månaderna hade varit långa. Dimitrij hade spenderat mycket av den tiden i Islagunen, lyssnande, och inväntande patruller som sökt längre ut i landet. Såväl efter deras egna, efter svar, som efter deras vanliga mål. Patrullen i Islagunen varierade från gång till gång, men hon hade själv blivit en mer eller mindre fast punkt i den. Att stanna här gnagde dock i hennes inre, men hon var för gammal för att lyda impulsen att ge sig av, att blint söka utan minsta spår eller ledtråd. Hon var inte den unga vargen längre. De behövde henne här, där hon kunde samla allt de fann på en plats och hålla resten uppdaterade. Där hon kunde vara en stadig punkt. När hon inte var i Islagunen var hon på reviret för att se till att uppgifter och träning inte försummades. Hon hade aldrig bett om den rollen. För en livstid sedan hade hon aldrig ens haft tanken på att en dag leda andra. Hon hade varit en följare, inte en ledare. Men rollen hade fallit på henne, för många år sedan nu, och hon skulle axla den så länge det krävdes av henne. Och just nu behövdes hon mer som en klippa än en av de virvlande strömmarna. Hon vägrade låta dem rinna ur hennes grepp så som deras föregångare runnit ur Feraponts.
     Den nuvarande patrullen hade inte befunnit sig i Lagunen i mer än någon dag, och planerade att stanna ett tag innan de återvände till reviret. De två yngsta var fortfarande oerfarna, en av dem utanför reviret för första gången, och klättringen såväl som vandringen hit och hem var en utmaning även för erfarna Jägare. Islagunens myller av främmande vargar var i sig också en utmaning för ungdomar som levt isolerade under lång tid med endast flocken som sällskap. De första turerna var därför kortare. Patrullen hade nyligen samlats igen efter några timmar spridda i Lagunen, konverserande och lyssnande efter sådant som kunde vara flocken till nytta, de yngsta oftast i följe med någon av de äldre för att lära sig.

Samarbetet Jägarna haft med Nordriket under längre tid nu hade gett dem en plats i utkanten av Islagunen som deras egna. Ett tält som samlingsplats där alla patruller visste var de kunde hitta varandra, och där enstaka främlingar ibland nådde ut till dem. Främlingar så som den blå stäppvargen som leddes till dem av en av Lagunens Frostbitna. Dimitrij reste sig från där hon legat när det blev tydligt att de var på väg mot dem, och inte bara på väg förbi. Utkanten av Islagunen var fortfarande inom Islagunen, och även om mängden vargar inte var lika tjock som mot samhällets mitt så rörde det sig ständigt vargar runtom. Andra gruppers eldar och vindskydd omgav dem med myllrande liv även här.
     Stäppvargen hälsade muntert, och besvarades av patrullens yngre med samma lätta energi. Dimitrij hann kasta en blick åt de Antagna innan hennes ögon sögs tillbaks till främlingen med bitande skärpa. "… jag ska hälsa från Mishrail."
     Förändringen i Dimitrij och Oberon var uppenbar. Fokus. Allvar. Oberon tog till orda medan Dimitrij grep efter sin kraft. Stäppvargens sinne, och sinnena av Islagunen runtom, sken för hennes inre blick. Främlingen förklarade att budet ursprungligen kommit med en fakarg som sökt Jägarna i Civitas. Osynliga trådar spände mellan Dimitrijs sinne och stäppvargens. Skatan han beskrev var utan tvekan den Jägarna redan var bekanta med. Även ytligt, när trådarna bara hunnit börja vidröra främlingen, kunde Dimitrij känna att han trodde på sina ord. Mishrail bjöd dem till träff. Svartstrand. Längre hann Dimitrij inte med trådarna förrän stäppvargen lyckades frigöra byltet han burit, och dess innehåll spillde över marken framför Jägarnas tassar.
 
Redan innan innehållet hunnit rulla till ett klattrande stopp hade Dimitrij slagit ut vingarmarna från sina sidor – om än utan att veckla ut membranet – och tagit ett halvt steg in framför Oberon, redo att greppa honom när allas blickar föll på det som låg framför dem. En omaka samling av horn och delar av bytesdjur. Och bland dem, en krona av bjärtaste orange. Titanias horn var fortfarande fästa vid en liten, rengjord del av ett skallben som höll kronan samman, om än resten av skallen saknades. För en utomstående kunde biten lika gärna varit från vilket annat djur som helst. Vid sidan om rullade några ljusa kohorn och två betar till ett stopp. I all annan kontext kunde de varit från ett vildsvin. Bredvid den bjärta kronan var Janos hela och halva bete svaret på ett månader lång fråga. På det ögonblick det tog för patrullen att registrera vad de såg tog Dimitrij själv till orda, hennes röst kall och hård.
     "När?"

I samma stund som Zaria såg de där välbekanta betarna rasade hela hennes värld framför henne. Det var som om allt runt om henne blev svart. Hon ville skrika och gråta, springa och fly platsen. Men främlingen framför henne höll henne fast och den enda hon hade i sikte var den som levererat Janos till henne igen.
    Det spelade ingen roll att det var oresonligt eller att hon bröt mot sin ledares order. I vanliga fall skulle hon ha avvaktat för mer information och instruktioner från de äldre - men nu kunde hon inte. Det var som om hennes kropp reagerade innan hennes hjärna och på bara några sekunder hade hon duckat undan sin mors vinge som försökte blockera dem från att nå fram. Utan att blinka hade hon slängt sig över främlingen, samtidigt som ångern vällde ur henne. Hon ångrade allt. Hon hade aldrig bekräftat Janos känslor, aldrig gett honom något tillbaka. Hade han dött i tron om att hon inte älskade honom?
    Tårar hade gjort hennes syn grumlig när hon högg djupare mot främlingens ansikte och kropp. Hon ignorerade uppmaningarna från resten av patrullen - det enda hon kunde tänka var att skada eller döda den som tagit Janos ifrån henne.

Stämningen förändrades på ett ögonblick från något spänd till direkt hotfull i samma stund som gåvorna träffade marken. Dew hann precis nervöst haspla ur sig ett svar på ledarens fråga om tidpunkt då något träffade honom i bröstet med en smäll. Attacken hade varit så snabb att han inte ens hunnit registrera den, fokuset hade legat på de äldre jägarna.
Det var inte som att han riktigt lyckades förstå vad som pågick ens då honans tänder bröt hans hud. Ett gällt gnyende lämnade honom och han kurade livrädd ihop sig med svansen slickad mellan bakbenen. Kände klor och käftar över sitt bröst, sina öron och ansiktet. Den ljusa honan var urskillningslös och fruktansvärt stark trotts vad som såg ut som en lätt kroppsbyggnad. Han hade inte en chans att ta sig undan hennes grepp, och var helt ärligt för rädd för att göra något annat än att stå fastfrusen.
Men lika snabbt som attacken kommit avbröts den. Den gamla honan hade klivit fram och tagit ett fast grepp om honans nackskinn. Han kände mer än vad han såg hur Vikaanen slets loss från sitt fasta grepp om hans kind med ett obehagligt ljud. En av stäpparna cirkulerade runt honom för att blockera hans flyktväg medan den andra hjälpte till att kontrollera den ursinniga unghonan.
Dew låg pressad mot marken med sina blödande öron slickade mot nacken. Det var inte förrän han tillslut tystnade som han insåg att han hade skrikit.

Tiden tycktes stå stilla, precis som Oberon själv när han stumt vilade blicken på delarna framför dem. Han behövde ingen närmare titt, inte egentligen, men valde ändå att sätta nosen mot den lilla orangea kronan som någon spenderat tid med att grundligt rensa. Den luktade rent. För rent. Som att all doft som kom med läder och en lång resa skrubbats bort. Det fanns inga spår av Titania kvar men ändå visste han att det var hennes och Janos kvarlevor han tittade på.
    Innanför den stillsamma fasaden drunknade Oberon i tjockt, ogenomträngligt mörker och han var tacksam över Guarderion vid sin sida. För om än han ingen reaktion gav kunde han känna sitt inre svärtas till något bittert och förkolnat som lämnade en sträv smak på hans tunga. En känsla han inte känt på väldigt länge. Avsaknaden av kroppar att bränna förargade honom mer än han ville erkänna. Det var något med att komma hem med putsade troféer av sin dotter och brorson som fick honom att vilja se hela Numoori stå i brand.
    Han gjorde inget försök till att stoppa Zarias attack mot den blå stäppvargen. Istället stod han bara och såg på, för hennes agerande var förmodligen vad han själv hade gjort i hennes ålder. Först efter att Solveig och Sunna skurit av hanens flyktväg klev Oberon fram och slet upp honom på sina tassar. "Det du ser här nedanför är våra söner och döttrar. De har stulits från oss. Mördats." Han tvingade honom att se på paret av betar och skallbenet med den orangea kronan. "Min enda dotter. Bara en valp." Och här kunde han inte hålla giftet i sin röst borta. "Det krävs en särskild typ av dum för att våga sig på en sådan leverans. Vem har skickat dig? Var kommer du ifrån?"

Det tjöt i hans öron och hans puls dundrade så hårt och snabbt att det blockerade ut alla andra ljud. Han försökte verkligen fokusera men det var omöjligt att fullt ut uppfatta och förstå vad vargarna runt honom sa. Och det gjorde honom livrädd. Han behövde svara dem, och han behövde svara rätt, tänk om de skulle skada honom mer? Han ville fråga, han ville böna för sitt liv, men halsen var hopsnörpt och torr och inte ett ljud kom ur honom.
Helt ofrivilligt kom alla hans minnen från den senaste tiden upp för honom, hans resa hit, mötet med skat-fakargen och hans samtal med Prospero, deras vänskap plötsligt i ett mycket mer skeptiskt ljus. Stephano, kärleken och hans död. Han uppväxt här i islagunen. Han kunde inte koncentrera sig. Han kunde inte tänka!

Så plötsligt blev hans huvud ekande tomt och han såg hur den gamla Vikaanen sa något till de andra. Alla verkade för ett ögonblick släppa sitt fokus från honom, deras muskler inte avslappnade men hållningarna ändå sänkta. Var det här hans chans att fly? Kunde han ens röra sig?
Han behövde inte ta reda på det förrän en väldig skugga reste sig över honom som från ingenstans. Det sög till i hans mage och han pep gällt av skräck. Sen var allt ett virrvarr av färger och dofter och en enorm yrsel. Han slog i marken fast han inte ens rest sig upp och allt var fel.


[Dimi inser att där finns NADA att hämta hos stackars Dew och typ i samma sekund poofar Mikaele fram o teleporterar honom därifrån.]