(Paxat till Rosie)



Smidigt rörde sig den randiga kroppen genom undervegetationen i djungeln.
De randiga tassarna trummade mot marken, och andningen var snabb men taktfast.
Hon sprang - nej, snarare flög - fram bland blad och träd, märkliga växter och lianer.
Detta ställe var för henne helt annorlunda än hon någonsin kunnat tänka sig världen.
Ögonen - det ena brunt, det andra blått - såg sig nyfiket omkring på det grönbruna virvarret omkring henne medan hon färdades genom det varma klimatet.

Hon skyndade på takten, för hon hade ett mål.
Hon måste - nej, skulle - hitta en varg.
En grå varg, med lila man. En hona vid namn Rosie.
Det hade Black sagt.
Och Blacks ord var order.
Kayalakhi visste inte riktigt varför hon kände så - men det var för henne som om han hade en väldigt hög rang, och hon en väldigt låg.
Bara en känsla.
Hon var flocklös.

Men hon tyckte om honom, han tvekade inte att rädda henne från den där puman. Det var modigt gjort - många skulle ha backat, ryggat undan från de vassa tänderna.
Men han hade bara bitit ihop och stridit.
Hon var nästan stolt över honom fast hon inte hade någon riktig anledning att känna så.
Eller hade hon det?
Hon hade inte berättat för honom att de var slökt.
Bäst så, han verkade inte vilja påminnas om familjen.
Kayalakhi rös vid tanken på hans familjs öde.
Stackars hane, tänkte hon och skakade på huvudet där hon for fram.

Snart rycktes hon ur sina tankar då hon fick upp ett spår.
Vargdoften låg som ett osynligt band bland träden.
Kayalakhi gav upp ett skall och satte fart.

Om man inte visste att hon befann sig där skulle man förmodligen inte se henne. Hennes gråa päls och lila lugg smälte relativt bra in med den färgsprakande omgivningen. Dessutom låg hon ned. Avslappnat i gräset. Tänkte. Tänkte tankar utan större innebörd. Lät dagen passera förbi. En återkommande tanke var Black.

Ett skall fick henne att rycka till, vakna upp ur tankarna hon levt i sekunden innan. Hon reste sig. Inte för att hon var rädd för denne främling som närmade sig henne. Inte alls. Men utav tidigare erfarenheter så föredrog hon att inte vara i helt underläge om främlingen skulle attackera. Blicken fästes på något som rörde sig bland växtligheten. Under den tid hon hade tillbringat på denna plats hade hon blivit mycket bättre på att urskilja saker. En ren nödvändighet för att kunna undgå ormar och diverse andra faror som lurade i det gröna. Den bruna blicken följde varelsen.

Hon undrade först om det var ett zebraföl som hade irrat sig hit men dess sätt att röra sig stämde inte alls in med den teorin. Ett zebraföl skulle aldrig röra sig på ett sådant... målmedvetet sätt speciellt inte om den var på främmande marker. En svag vind förde med sig en doft som avslöjade att denne var en artfrände. Hon väntade under tystnad och undrade om denne hade sett henne.

Kayalakhi tvärnitade rakt framför främlingen och synade henne snabbt från topp till tå.
Grå päls, lila man, hona. Endast namnet återstod, och sedan var beskrivningen komplett.
Hon log så att de vita tänderna syntes.
Lycklig över att ha lyckats med den svåra uppgiften att söka efter en varg i djungeln.

"Hejsan! jag har letat överallt efter dig!" fick hon fram med andan i halsen.
Hon pustade ut och var tvungen att sjunka ihop på marken, och aktade sig för ett underligt format djur.
"Jag..." flämtade hon "..har ett meddelande till dig. Om du är Rosie."
Hon kisade upp mot den grå.

Blicken granskade den andre som hastigast. Hon hade tydliga svårigheter med att dölja förvåningen då tiken talade. Utan att kunna hindra det ryckte hon till. Hur kunde denne vete hennes namn? Och varför hade denne randige tik sökt efter henne.

Svansen svepte aningen förvirrat från den ena sidan till den andra medan hon samlade sig. Hon var säker på att hon inte hade träffat denne individ tidigare. Då skulle hon ha kommit ihåg denne. Eller? För säkerhets skull så lät hon blicken granska främlingen innan hon talade.

"Hur kommer det sig att ni känner till mitt namn?" Rösten lät lika vänlig som det brukade bortsett från den misstänksamma ton som klingade likt ett eko då hon talade.

"Och vad är ert namn?" Hon ville veta vad främlingen hette dels för att hon då skulle komma på om det var någon hon hade träffat och dels för att det var mer rättvis om även hon kunde främlingens namn. Hon väntade spänt på att den randige skulle svara henne.

Hon ruskade vatten ur manen.
Luften här var verkligen fuktig.
Efter att ha lugnat sig en aning satte hon sig upp.
Hon log fortfarande.
"Det är det jag just ska förklara" förklarade hon med saklig ton.
Hon harklade sig och reste sig upp, rätade på sig.
Kunde med viss svårighet dölja stoltheten att vara hans budbärare.

"Jo, det är så att..." hon knyckte på nacken så att den svarta manen lade sig till rätta.
Ögonen gnistrade.
"...Black bad mig att söka upp dig. jag är hans budbärare, kan man säga."
Hon rodnade svagt.
"Jag har ett meddelande till "Rosie-med-grå-päls-och-lila-man-och-vackra-ögon" från honom."

Hon skrattade till och log sedan.
Kayalakhia visade ofta varenda liten känsla på utsidan, vilket var ganska ovanligt och unikt.
Hon var en glad hona som tyckte det var konstigt att vilja döda.
varför skulle man vara otrevlig och sur?
Tåkigt!

Hon höjde det ena ögonbrynet något då den randige talade. Då den randige nämnde Blacks namn besvarade hon hennes leende emellertid. Kanske inte lika stort som den randiges men inte desto mindre ett leende.

Misstänksamheten hade lämnat henne och svansen övergick till ett avslappnat pendlande. Hon frågade inte varför denne tik var Blacks budbärare inte heller hur hon kände Black.

De frågorna var mindre viktiga för ögonblicket. Öronen klippte till innan dem åter vinklades framåt då den randige talade igen. Trovärdigheten i det den randige sade ökade då hon uttalade Blacks beskrivning av henne. Det var just likt en sådan sak Black skulle säga. Leendet blev bredare.

"Vad är det för meddelande då?" Frågade hon nyfiket den randige.

Sedan upprepade hon den fråga hon sagt tidigare men ännu inte fått något svar på.
"Vad är ditt namn?"

Hon andades ut och ruskade på manen.
Samlade sig.
sedan rynkade hon koncentrerat pannan medan hon mindes orden, ett efter ett.

"Rosie, möt mig på Numoorislättens mittpunkt. Jag är där vid nästa månvarvsbyte. Jag tar med mig en ros. /Black."

Kayalakhi härmade hans röst med skrämmande perfektion.
(En oupptäckt kraft.)
När hon var klar log hon brett mot Rosie.
"Du är allt lyckligt lottad du!" skrattade hon.


(Haha xD EnergikicksKiKi<3)

Det började irritera henne att främlingen inte svarade hennes fråga. Varför var denne så ovillig att ge ut sitt namn. Hon ruskade på huvudet innan hon lyssnade på den randige då denne talade igen.

Rösten påminde om Blacks på ett sätt som nästan fick henne att se sig omkring för att kontrollera att han verkligen inte fanns där. Hon koncentrerade sig extra på att lägga tiden på minnet. Inte för att det egentligen behövdes för att hon skulle komma ihåg.

Svansen snärtade till. Sedan lät hon frågan fylla luften en tredje gång. Denna gång med en aningen skarpare ton men ändå inte hotfullt.

"Ert namn?"

Leendet dog ut och ersattes av en häpen min.
"Vadå? Jaså, ja."
Hon skakade snabbt på huvudet.
"Kayalakhi. Fast jag kallas KiKi." hon sade det som i förbigående, som om det inte vore särskilt viktigt.
Hon är ju bara budbärare.
Hon lade huvudet på sned och de blå och bruna ögonen såg på Rosie.

Efter en stund sade hon sakligt;
"Ska du inte sätta fart då? Det är månvarvsbyte imorgon."
Hon log svagt och klippte med de randiga öronen.


(kort)

(Måste tvångsavlsuta detta roll, dels på grund av inaktivitet, men mest för att jag nu kommer att PAUSA KiKi ;3 Pöss<3 )

OFF: Vi kan säga att de nickade och skildes åt? xD