Kokhanok mindes inte vems idé det varit från början, men en kväll runt lägerelden hade någon kommit på att simning nog skulle kunna hjälpa Myrda bygga muskler utan att skada baktassarna så illa. Kanske att det var Vega som kommit på det, trött på att konstant bli satt på tass-tvätt. 
Så Hanok hade spanat ut en stilla del av den närliggande breda bäcken och hon och den lilla valpen hade tagit den mödosamma resan dit. Hon hjälpte till så mycket om tilläts men den unga honan var mycket egensinnig och det var ibland bäst för alla om hon bara fick göra saker själv.
Det var en varm dag och solen sken från en klar himmel, perfekt badväder för en liten valp.
"Låt mig gå i först så får du komma efter sen."
Orden var mjuka men bestämda, även om bäcken breddades här med långgrunda kanter och strömmen var mycket svag tänkte hon inte riskera något. 
Vattnet var svalt och skönt mot hennes ben då hon steg i och placerade sig som en gräns precis där Myrda borde sluta bottna. De hade fortfarande en bit att röra sig på utanför henne innan vattnet blev för strömt för att hon skulle va bekväm med det. Försiktigt gick hon närmre kanten i ett försök att inte röra upp allt för mycket sand och dy.
"Säg till om du behöver hjälp med att ta dig i, jag är här."
Kallade hon, försökte ge unghonan möjligheterna att be om hjälp istället för att bara bli erbjuden det hela tiden. Hon uppskattade inte alltid att folk tycktes anta att hon behövde hjälp, även när hon faktiskt gjorde det. Hanoks hopp var att detta förhållningssätt skulle ge valpen en chans att försöka utan en känsla av att behöva bevisa sig, så hon kanske faktiskt också skulle våga be om hjälp om det var nödvändigt.

[Myrda]

Det hade varit en ofantligt lång promenad ut till bäcken, men Myrda hade gjort den mestadels själv. Den irriterade frustrationen inom henne överskuggades för stunden av stolthet. Det var en av hennes bra dagar. En där hon, efter hjälp att komma upp och igång, faktiskt kunde gå. Åh, det var ingen snabb eller enkel gång – för varje stapplat steg framåt tog hon två i sidled – och hon hade ramlat med bakdelen mer än en gång, men hon kunde. Att gå dåligt var mer än att inte gå alls. Den korta svansen viftade bakom henne; långsamt och utan tydlig rytm precis som hennes bakben, men synligt viftande. När de väl var framme så flåsade hon med öppen mun och tungan hängande ut över läpparna.
     Medan Kokhanok klev ut i vattnet så tog sig Myrda fram till där gräset slutade och en liten, jordig backe ledde ner till en väldigt kort strandkant, täckt av gamla löv och annat som flutit i land. Hennes ena bakben råkade hamna lite för långt fram under henne för att hålla hennes vikt när hon stannade, vilket ledde till att hon sakta, sakta, gled ner på rumpan istället för att bli stående. Myrda lutade sig framåt för att lukta mot vattnet, till synes obrydd eller ovetande om att hon hade ett ben framför sig och det andra pekande ut åt sidan.
     Myrda sträckte ut ena framtassen i ett försök att nå vattnet och känna på det, men det var för långt bort. Med en så fokuserad min som en valp kunde få, tungan koncentrerat utstickande i mungipan, såg hon sig omkring innan hon verkade ta ett beslut och tog steget framåt över kanten med framtassarna. De gled på den korta jordbacken, och när bakkroppen till slut följde efter så halkade hon resten av biten på mage. Vatten stänkte upp runt hennes framtassar och ansikte, och hon gav ifrån sig ett litet, chockat tjut.
     "Kallt juuu!" Hon backade så snabbt och gott hon kunde upp från vattnet med framkroppen igen tills hon satt upp, och ruskade så hårt på sig att hon fick sätta tassarna bredare isär. Hon tittade anklagande på vattnet, och sedan upp på Kokhanok som om hon kunde göra något åt det.

Kokos skrattade kärleksfullt åt valpens kränkta reaktion.
"Jag som mest tyckte det var skönt i värmen."
Erkände hon med ett leende. Det var en vacker syn att se honans svans röra sig, och trotts att den stannat upp nu övertygade det henne om att detta varit en bra idé.
"Man vänjer sig snabbt, så kom i och testa lite du. Blir det för kallt lovar jag att vi går upp å värmer oss.. Det bra med den här värmen är att vi torkar snabbt i solen, eller hur?"
Mjukt rörde hon ena framtassen i upprepade rörelsen för att skapa små vågor upp mot strandkanten där Myrda satt. Bara tillräckligt för att de skulle snudda vid hennes framtassars tår.

Valpens ansikte rynkades i djup koncentration medan hon övervägde Kokhanoks ord. Myrda hade aldrig gillat fukt. Att vara blöt och kall gjorde henne alltid orolig, av anledningar hon varit för liten för att någonsin minnas. Visst gillade hon att plaska i vattenpölar och rulla i lera lika mycket som sina syskon, men fukten och kylan efteråt gjorde henne ängslig, vilket i sin tur gjorde henne sur. Hon kunde inte sätta ord på varför.
     Myrda såg på vattnet som försiktigt guppade upp mot hennes framtassar. Hon ville plaska i det. Och hon litade på Kokhanok. Hon lyfte abrupt blicken till den vuxna och gav en demonstrativ nickning som om hon tagit ett mycket allvarligt beslut. Med en synlig kraftansträngning gungade hon upp från sittande, och höll på att falla framlänges med ansiktet före i vattnet innan hon hann stappla fram med framtassarna och fånga sig själv. Vattnet stänkte upp under henne och blötte hennes hals och mage, vilket fick henne att pipa till igen. Den här gången tänkte hon dock inte backa. Istället tog hon ett stort steg med en framtass, och vattnet skvätte upp med ett kluckande ljud som fick henne att spetsa öronen och den lilla svansen att röra sig igen. Hon gjorde det igen, och igen. Med ett snabbt byggande fnitter kluckade hon med den andra tassen också, kylan tillfälligt glömd.
     Sakta plaskade Myrda sin väg ut i vattnet. Mer än en gång satte hon sig ner på sidan av höften, men hon reste sig igen för att fortsätta plaska längre ut mot Kokhanok. Det var inte förrän hon var nästan framme vid den vuxna, med vatten som nådde henne upp längs sidorna, som insikten kom ikapp henne att det blev lättare att resa sig ju längre ut hon kom. De gula ögonen lös upp när hon tittade bakåt mot sin egna svans, först över ena axeln och sedan över andra. Hennes gump var något djupare ner i vattnet än resten av henne, bakbenen utspridda någonstans under henne, men den… stod upp. Typ. Även när hon trevande sparkade med ena baktassen så hängde rumpan kvar vid vattenytan.
     Myrda tittade över båda axlarna igen några gånger till för säkerhets skull, innan ett infall fick henne att lekfullt bita efter den lilla pinnen till blöt svans som pekade upp ur vattnet bakom henne. Hon missade den. Och missade igen. När hon snurrade runt för att fånga den så försvann svansen under vattnet. Med ett busigt morrande siktade hon istället på nästa svans: Kokhanoks.

Leendet på hennes läppar växte med varje steg Myrda tog, och det gick upp för Hanok bara ögonblicken innan det gjorde det för valpen hur väl vattnet bar och balanserade henne. Ett genuint skratt lämnade henne då valpen började skutta efter sin svansstump, men förbyttes snabbt till ett förvånat läte då hon istället gick efter Hanoks.
"Jaså du det är så du vill ha det!"
Utbrast hon och försökte röra sig ur vägen, mycket noga med att fortfarande blockera vägen så att Myrda inte kom längre ut än hon bottnade. De skuttade runt efter varandra en stund, och det var betydligt svårare än hon förväntat sig att undkomma valpens vassa små tänder. Vattnet gjorde alla hennes rörelser långsamma och fördröjda. Tillslut lyckades hon själv norpa åt sig Myrdas lilla stump, med den mindre uppoffringen att honan också fick tag på hennes svans ännu en gång. De stod så några sekunder och blängde på varandra innan Hanok släppte taget med ett rungande skratt.
"Det där var inte så illa, eller hur?"
Men så skärpte hon till sig lite, återfann sitt vuxna jag och föräldraskapet.
"Men ska vi leka mer här i vattnet vill jag att vi börjar öva lite på att simma, ifall du skulle komma längre ut än du bottnar. Ok?"
De flesta valpar kunde simma, men Hanok var osäker på hur de slappa bakbenen skulle påverka det hela. De allra flesta valpar kunde ju nämligen gå med, men det var något Myrda fått lägga ner ett stort jobb på att bemästra så pass bra som hon gjorde. Det fanns en kämparglöd i den där lilla valpen som imponerade henne varje dag.

Myrda var fullständigt uppslukad av leken. För första gången någonsin kändes det som att hon på riktigt hade en chans, även om Kokhanok egentligen fortfarande lekte väldigt snällt och försiktigt. Det var inget Myrda tänkte på dock, utan för henne så stod den vuxna fortfarande upp, och skuttade fortfarande undan från henne utan att behöva lägga sig ner eller stå stilla för att Myrda skulle kunna delta över huvud taget. Myrda kunde hoppa efter Kokhanoks svans, även om hoppet mest bestod av pulsande framben och vatten att glida genom, och kanske inte såg mycket ut som ett hopp alls. Och Myrda vann. Det var åtminstone så hon själv såg på det när Kokhanok till slut släppte hennes egen stump.
     Myrda släppte själv inte Hanoks svans förrän hon behövde svara. Det syntes tydligt i hennes bestämt rynkade ansikte att hon tänkte intensivt. "Vad gör jag då?"

Glädjen som glödde bakom Myrdas bestämda blick fick det att bli helt varmt inom henne. Det här var en lyckad utflykt bortom allas förväntningar.
"Det är lite som att gå, fast istället för att trampa på jorden eller bottnen så trampar du vatten."
Började hon men såg genast på Myrdas min att hon inte gjort det tydligare över huvud taget. Ett litet skratt lämnade henne och hon reste sig klumpigt på bakbenen och demonstrerade några simtag med framtassarna över ytan.
"Såhär, o så liknande sparkar så gott du kan med bakbenen."
Om vattnet varit klarare hade det kanske gått att göra en riktig demonstration, men efter deras lek hade de dragit upp en hel del sand och dy i vattnet, och redan innan var det mörkt av naturens färgämnen.
"Vi kan börja öva här där du bottnar, jag har ju sett att du är en mästare på att hoppa redan så bara testa att ta ett skutt och så börjar du trampa med benen innan du når bottnen igen."
Hon log uppmuntrande.
"O tar du i botten försök skjuta ifrån från den, uppåt, och trampa snabbare för o hålla dig uppe. Du måste nog va här ute där det är ganska djupt för att inte slå i botten hela tiden, men jag lovar att jag håller koll och hjälper dig om det behövs!"