Hanok hade inte gjort något annat än att spendera tid med sin syster och ta hand om valparna. De hade pratat oavbrutet och berättat om sina resor och sina mål med livet. Och inte lite tid hade gått åt till drömmande utläggningar från systern om den mystiske Maksim, hur omtänksam, omvårdande och beskyddande han var. En riktigt gentleman. Och nu hade han äntligen anslutit sig till gruppen. Och med hans ankomst hade Nunams tid och uppmärksamhet bytt fokus och Kokhanok fann sig för första gången på flera dagar med lite ensamtid. Utan Nunam som konstant distraktion att prata och skämta med så var alla känslor i henne nästan omöjliga att hantera. Inte bara positiva, men all oro överskuggades av den enorma lycka som bubblade i bröstet.
Hon och Lev hade varit och kollat till hjorden. Den behövde inte flyttas idag utan de hade bara sett till att den var kvar i ungefär rätt område innan mörkret föll. De var på väg tillbaka mot lägret nu men Lev tycktes dröja lite på stegen. Han verkade djupt försjunken i sina egna tankar och var till och med fåordigare än vanligt. Alla deras samtal tycktes dö ut i tystnad innan de ens tagit fart. Det gjorde det omöjligt att tänka på något annat än den stora nyhet hon fått veta.
"Jag ska bli moster!"
Tillslut gick det inte att hålla tillbaka längre och hon nästan skrek ut orden. Hanok visste inte om Nunam egentligen ville hålla det hemligt, kanske berätta det tillsammans för alla nu när Maksim kommit fram. Men det gick faktiskt inte att hindra sig längre.
"Nunam berättade tidigare, hon är nära Astrid, kan du tänka dig? Åh, om dina barn och mina systerbarn får växa upp ihop, de kanske blir bästa vänner. Syskon i själen precis som sina pappor."
Ett gällt, uppspelt kuttrande lämnade henne vid tanken. Sen insåg hon vad hon själv sagt och höjde en tass över nosen i chock.
"Men oj.. förlåt.. åh.. Maksim kanske ville va den som berättade för dig.. Jag bara.. jag kunde inte hålla mig längre. Jag kan knappt vänta, hon kommer vara en sån fantastisk mamma!"
Blicken hon gav Lev var tårögd av lycka. Kokhanok älskade valpar, och att få se sin syster förverkliga sin dröm om att bli förälder skulle skänka henne sån enorm glädje. Förhoppningsvis hade hon inte förstört något med sin iver.
"Kanske.. kan det betyda att din bror kan stanna här med oss?"
Hon hoppades verkligen det, ville vara vid Nunams och valparnas sida genom uppväxten.

[Lev <3]

Det fanns lite utrymme åt annat i hans tankar än Maksim sedan han anlänt. Det kändes som han väntade på att en dom skulle falla. Trots att Lev försökte fortsätta som vanligt med sina vardagssysslor, kunde han inte skaka av sig känslan. Den omgav honom, lämnade honom disträ och modstulen.
     “Jag ska bli moster!” Lev höjde blicken. Ja, det ska du, tänkte han obekymrat. Astrid skulle snart föda och även om Hanok inte var relaterad till blod så-
     “Nunam -” 
     Den tunga blicken växte i takt med hennes ord. Levs annars inte så uttrycksfulla minspel växte till en närmast obehaglig förvåning. Det var inte ens förvåning, utan fullskalig chock. Lev hade stannat upp utan att ens lägga märke till det. Frusen i ögonblicket.
     Vad är det du säger? Inga ord lämnade honom, bara förvånade stavelser, början på ord som aldrig fick form. Aldrig, aldrig någonsin i Numooris historia, hade han förväntat sig att Maksim skulle bli pappa. Olyckor kan hända, han skulle inte säga att hans och Astrid hade tagit ett bestämt beslut, men Maksim hade ju återförenats med henne här. Om han verkligen inte velat hade han ju bara kunnat lämna.
     Känslorna som växte i bröstet på honom var inte lika bubbliga och intensiva utåt som de som Kokhanok utstrålade.
     “Kära nån,” andades han mållöst. Leendet som tog form var först nervöst och osäkert, men överskuggades snabbt av det plötsliga hopp han kände. De kunde låta sina valpar växa upp här, tillsammans. De kunde ge dem den barndom de aldrig fick.
Dagarna av ångest, skam och skuld hade tärt på honom. Nu, med den plötsliga nyheten om att han skulle bli farbror, och allt vad det kunde innebära, kände han sig överväldigande känslosam. Det var obekvämt, men han kunde inte rå för det.
     “Fantastiska nyheter,” rösten hade återfått lite av sin styrka igen, “är så glad för dem! Och för dig, Hanok.”

Lev såg riktigt förvånad ut men Hanok kunde inte riktigt ta in och analysera det, för upptagen av sin egen känslostorm. Hennes svans viftade okontrollerbart och hon studsade lätt på stället då hon stannade till för att vänta in sin vän. Men oron att ha gjort fel tog sig tillslut igenom hennes uppspelthet och öronen gled ut åt sidorna. Lev var helt chockad, han hade verkligen inte haft en aning om det här. Hade hon gjort ett stort misstag? Skulle Nunam och Maksim bli besvikna på henne? Svansen saktade av men hon hann inte be om ursäkta igen innan Lev tillslut gratulerade deras syskon, och henne.
"Visst är det?"
Kved hon lyckligt och svansen satte fart igen. Hon kunde inte veta hur pass mycket av ett felsteg avslöjandet var förrän de kom hem till de blivande föräldrarna, men hon hade svårt att tro att det skulle kunna leda till några större konflikter. Det här var glädjens tid.
"Vem hade kunnat tro det? Våra syskon?"
Att brodern till vad som kommit att bli en av hennes närmsta vänner helt självständigt och på andra sidan landet hade bestämt sig för att bilda familj med hennes syster.
"Tror du att de stannar? Jag hoppas att de stannar!"
En gång hade Lev också varit tveksam till att stanna, nu kände hans närvaro naturlig och självklar. Hon kunde inte föreställa sig vardagen utan honom.