Denna dag hade varit lugn. Morgonen hade börjat som alla mornar den senaste tiden, men panik och andningssvårigheter, men dagen hade varit lugn. Inga falshbacks, ingen oro som grävde inom henne. Och nu var skymningen här. Och det var dags för henne att göra något. Dagen hade fördrivits i sällskap av en ung hona, de hade samtalat, tränat, jagat. Allt för att komma den lilla nära, in på huden. Och hon hade fått reda på minst sagt saftiga nyheter. Den lilasvarta nosen sökte efter ledarens doft, och fann den snart. Med snabba steg slank hon fram genom snåren och fick snart syn på sin ärade ledare.
”Godkväll ledare”
Sade hon med en lugn stämma för att påkalla hans uppmärksamhet. Tungan smet ut och fuktade nosen och ett slugt uttryck lade sig över det lilla anletet.


[SHIVA]

Shiva låg stilla, med huvudet placerat ovanpå de korsade frambenen. Det var skymning, världen omkring honom var dock lika levande som under dagen. Oavsett vilken tid på dygnet det än var såg hans omgivning alltid likadan ut. Sprakande och färgstark, som ur en saga.
En välbekant hona närmade sig. Han rörde inte en min. Hon talade, hälsade. Kanske för att försöka fånga hans uppmärksamhet. Han hade känt hennes närvaro innan hon ens hade sett honom.
"Jira."
Sakta lyfte Shiva på huvudet, gäspade och vände sedan de mörka ögonen mot den lilla honan.
"Och vad må du ha på hjärtat? Eller, kan det vara så, att du endast kom för att kallprata?"
Han flinade.

Shiva använda hennes mors smeknamn, hon nickade bara kort åt honom då han yttrade ordet. Sedan spred sig ett vasst leende över hennes läppar.
”Ja, för det skulle ju vara så likt mig”
Sade hon och blinkade flirtande med ena ögat. Skuggan av ett skratt kunde höras långt ner i hennes strupe.
”Jag kom till er för att något högst intressant har uppdagats…” leende växte sig större ”Och för att jag har ett önskemål.”
Tungan fuktade åter nosen, den var torr idag, och hon fixerade sin ledare med blicken.
”Jag kom att träffa på en skruttig liten svart valp i skogen idag, med samma röda ögon som finns i ert släktskap..”
Började hon och leendet som ackompanjerade orden var lömskt.
”Vi samtalade en bra stund, du vet att jag är bra med valpar..” Var det inte ett svagt skrockande man hörde lämna honan? ”..och jag fick reda på detta; Nagini är Chis dotter.”

Shivas öron spetsades. Så hon kom med nyheter? Var det inte så att han alltid hade kunnat lita på henne? Javisst, och här stod hon och bevisade det än en gång.
Men så nämnde hon att hon även hade ett önskemål. En svag suck lämnade Shiva. När de hade något att ge, vill de något ha tillbaka. Oväntat. Men han avbröt henne inte, lät henne tala.
Och orden som kom ur hennes mun påminde honom inte oväntat om en valp han mött i skogen. En svart liten sak som höll till kring deras revir, vilket säkert gjorde att fler ur flocken hade träffat denne, precis som Achangra nu talade om.
Nosen rynkades svagt då hon jämförde valpen med Shivas stolta ätt, men det hon sedan sade fick honom att tappa alla uttryck i ansiktet. 
Var det Chi's avkomma?

Stillsamt satte sig Shiva upp, utan att säga ett ord. Blicken flackade över området, samtidigt som han försökte få kontroll över sina egna känslor. 
"Är du säker?"
Det var det enda som kom ur honom. Det enda han kunde tänka sig att fråga. Han hade avfärdat den lilla som skräp, som meningslös, och sedan lades detta kort framför hans tassar. Det kunde inte vara... Nej.

Achangra såg att ledaren hade svårt att acceptera hennes ord, något som hans ord senare också bekräftade.
”Så säker jag kan bli.”
Sade hon med en kort nickning.
”Chi förser henne tydligen med mat och träning på en återkommande basis..” hon suckade lätt ”..så han är inte omedveten om henne.”
Slicka på den förbannade nosen igen.
”Och hon är svart, med blodröda ögon och mörkerkrafter...”
Hon ryckte på axlarna
”Det pusslet är inte så svårt att lägga ihop.”

Shiva satt tyst och lyssnade med en sammanbiten min. Han kunde inte förstå... Vad var detta? Chi, som svurit sin trohet... Han kunde inte förstå. Vad var det som gjorde att morbrodern gick bakom ryggen på honom på detta vis? Han var inte en omöjlig ledare, så länge de kunde tala öppet med honom.
Och valpen, Nagini... Den som han börjat avsky, irriterande och patetisk... Hon visade sig nu vara hans familj. Det klöv honom. Och han gillade det inte. Inom honom började känslorna kastas fram och tillbaka, utan att han visste vad han skulle tro om det hela.

Som svar åt Achangra nickade han bara.
"Och ditt önskemål..?"
Han behövde inte fråga mer, ville inte diskutera saken med henne. Det här var något som rörde honom och Chi, ingen annan. Tacksam var han för informationen, men det antog han att hon reda visste om.

Ännu en gång nickade Achangra och leendet lugnade sig nu, kunde bara skymtas som en svag skugga över hennes läppar. Hon lät resten förbli osagt. Det fanns inge behov hos henne att diskutera saker fortsatt med sin ledare. Hon visste att ledaren uppskattade henne kontinuerliga betraktelser och det informationsflöde som en vänskap med henne innebar. Eller vänskap, det kanske var att dra det lite för långt. Snarare en förtrogenhet.
”Jag önskar få lämna reviret på en längre resa, för att samla mig själv och finna nya gifter. Jag tror att det i numooris söder finns gott om oupptäckta både växter och djur som kan gynna oss i framtida strider”
Hon la fram det på bästa sätt hon kunde. Behövde verkligen den här resan. Desperat.

Shiva såg tomt emot henne. Här kom hon först med nyheter som fick hans känslor att göra uppror, och sedan bad hon om att få lämna dem för en resa... Han kunde inte förstå det logiska i honans tankebana, och det retade honom ännu mer att hon faktiskt hade mage att be om en sådan sak vid detta tillfälle. Visst var hon högt aktad av honom, men någon gräns borde det väl ändå finnas?
Det ryckte svagt i hans övre läpp medan han såg på henne. Inom honom rasade ilskan, och impulsen att flyga på henne var stark. Men han hindrade sig själv, påminde sig om att hon inte var den som gjort honom upprörd.
"Gå," svarade istället. Blicken sökte sig bort från henne. "Sök det du önskar finna, men med ett löfte om att återvända." Han tvivlade inte på henne. Det fanns många i flocken som någon gång hade övervägt att gå en annan väg, det var Shiva medveten om, men han tvivlade på att Achangra var en av dem. "Det här är din plats. Du behövs med oss." Han gav henne därför möjligheten att ge sig av, att återvända som en starkare och bättre individ. Det fanns ingenting att förlora på det hela.

Jira såg den återhållna ilskan hos ledaren. De mörka ögonen glödde. Hon förstod varför och tog inte åt sig av ilskan, besvarade den bara med ett svagt leende och nickade kort.
”Alltid, ledare”
Bekräftade hon. Aldrig fanns det ens i hennes tankevärld att svika TBB. Inte ens lämna dem för en sekund längre än nödvändigt. Men detta var nödvändigt. Högst nödvändigt! Utan att blinka vände hon sig sedan om och gav sig iväg, deras samtal var avslutat nu och Shiva hade annat att stå i. Och så hade även hon, med snabba rörelser slank hon fram genom snåren. Hon tänkte inte vänta en sekund, tassarna förde henne bort härifrån. Först till träsket för att samla på sig lite av det hon redan visste fanns, för att vara vällagrad inför resan, och sedan mot regnskogen. En vanlig varg hade känt tjusning inför det äventyr som låg framför henne, men hennes hjärta brann bara för flocken och detta låg bara till det nödvändiga. Det var med en samlad min som hon fortsatte framåt.

Shiva såg efter henne då hon gick. Hon skulle återvända. Och ifall hon inte återvända skulle han personligen släpa hennes döda kropp tillbaka till Kaiwood.
Men det var ett senare problem. 
Ilsket reste han sig, med ett hummande läte från strupen. Han hade saker att ta tag i. Vilostunden var över.

[AVSLUTAT]