Umbriel hade tråkigt. Ymir och Aegir var iväg nånstans ihop och han kunde inte hitta Io heller. Och Perdita var som alltid upptagen med sina himla äckliga insekter och helt ointresserad av honom. Så han hade inget annat val än att utvidga sin umgängeskrets.
"Tora?"
Sa han med en mjuk, frågande röst. Han rörde sig runt henne med samma respekt som om hon var glödhet och livsfarlig att vidröra. Och sanningen var ju att hon kunde explodera när som helst.
"Jag har lite frågor, å jag tänkte, eftersom du är både lite äldre å större än jag kanske du visste..."
Han gjorde sitt bästa att se genuin ut. Förhoppningsvis skulle smicker kunna få henne att göra som han ville.
"Jo jag undrar, är du liksom nöjd här? Med att bara ligga å tugga på pinnar i lägret å så? Har du aldrig funderat på vad som finns Där Ute?"
Han hade satt sig ner och gav henne sin fulla uppmärksamhet.
Umbriel ville rymma. Inte för gott, men på ett litet äventyr, men han behövde någon annan att skylla på om han blev påkommen. Och Tora kändes helt klart lättast att manipulera. Både korkad och väldigt benägen att göra dumheter.

[Tora]

Tora var på förvånansvärt bra humör idag. Hon hade till och med hjälpt Ask att sno en pinne från Astrid tidigare under dagen, och vilade nu i skuggan av en av hyddorna när Umbriel sökt sig till henne.
   “Hm?” Ett litet förvånat uttryck spred sig över hennes ansikte. Visst hade hon tänkt tanken på att smita, men det var mest för att slippa Astrid. Däremot hade hon inte funderat över vad som faktiskt fanns där ute. Men det faktum att han kallade henne äldre och större fick ett belåtet litet leende att spridas på hennes läppar. “Tror du det finns något annat menar du? Så långt ögat når är det ju bara platt. Platt, platt och mer platt. Och torrt med.”
   Tora såg mot Umbriel där han satt framför henne.

Umbriel försökte att inte visa sitt missnöje med att Tora inte genast tappade och föreslog något upptåg. Ibland krävdes det lite mer arbete bara, det betydde inte att hans plan var fruktlös.
"Hmm.. finns ju en bäck en bit bort. Där Myrda brukar bada."
Invände han försiktigt mot att allt var torrt. Och kullar fanns det ju faktiskt också.
"Mamma har berättat om Månskogen... Och Astrid brukar ju prata om sina vandringar med Snö och Berg å sånt.. Så nått mer måste det ju finnas."
Försökte han med en valps oskyldighet.
"Och Mackie har faktiskt pratat om Key-nak där det finns ODÖDA!"
Han såg storögt på Tora.
"Såå.. Jag undrar lite ibland, vad som finns bredvid här... Men skulle nog krävas någon jättemodig för att ta reda på det.. Tror du inte?"

“En bäck?” Upprepade hon med en ogillande blick. Var det det bästa han kunde komma på? Bäckar och dalar? Tora började tappa intresset, vilket Umbriel verkade märka av. När han talade härnäst kom han med mer intressanta platser.
    “Månskogen? Växer det månar där, eller vadå? På träden?” Tora undrade om han kanske drev med henne, men varför skulle han? Nyss hade han ju sagt att han kommit till henne av en anledning. Och när han nämnde odöda… då spred sig ett finurligt uttryck över hennes anlete.
    “Jag är ju jättemodig,” utbrast hon självsäkert. Modig eller dum. Kanske båda. Men allt för att göra Astrid oroad. “Jag ska ta oss till Key-nak. Okej?” Hon hade rest sig upp vid det här laget. “Kom då. Du måsta hänga med min takt nu då. Tänker inte rädda dig om dem ODÖDA kommer."

Umbriel kunde inte låta bli att skjuta Tora en vass blick då hon tramsade sig om månskogen, lyssnade hon verkligen inte på något som mamma och Kokhanok pratade om? Men det var inte läge att börja tjafsa nu, Tora verkade äntligen redo att göra vad han ville.
"Åh.. okej.."
Sa han med skådespelad tveksamhet.
"Om du tror du klarar det går det säkert.. Lovar att hänga med, ska inte sinka dig."
Orden lämnade honom med bedyrande nickningar och han reste sig, redo att följa efter åt vilket håll än Tora tänkt leda.
"Vilket håll ligger det åt?"

Tora bet sig något irriterat i läppen av hans fråga. Det var ju han som hade hört talas om den där platsen, han borde väl veta vart den låg?
    “Här åt,” hon pekade med tassen i riktning mot de höga bergstopparna i fjärran. Det kändes som ett säkert kort. Så länge dem kunde hålla regelnissarna borta skulle dem kunna vara där senare på kvällen, trodde Tora som aldrig rört sig längre bort än till den stora hjorden dem vallade.
    “Du litar väl på mig? Jag är din riddare, eller vad nu Aegir brukar babbla om.” Tora gav honom en seriös blick. “Kom igen nu - vi måste röra oss innan någon ser oss!” Utan att tänka igenom en plan eller något började hon därför att röra sig så oskyldigt hon kunde i riktning mot bergen.

Ett mjukt fnitter lämnade honom.
"Jag trodde inte du la sånt Aegir babblar om på minnet."
Leendet på hans läppar var förtroligt, han försökte göra det tydligt att det var sin bror han drev med och inte henne.
"Men jag litar på dig, led vägen min räddare, min riddare."
Alla valpar i barnhemmet hade en tendens att aktivt anstränga sig för att inte se misstänka ut då de var på väg att göra något de inte fick, något som ledde till en väldigt lättigenkännlig och misstänkt gångstil. Umbriel hade mer än en gång identifierat syskon på väg ut på dumheter just på grund utav detta, och oftast då hakat på. Men även de vuxna kunde känna igen det, så idag kändes det av största vikt att de antingen faktiskt rörde sig Inkognito på riktigt eller mycket noga höll sig utanför vuxnas blickfång.
"Tror du det är vid de där stora stenarna i horisonten? Mackie sa något om stenar tror jag. Vad är vår gameplan?"
Han var absolut noga med att få det att verka som att han bara var en ung och oskyldig liten en som såg upp till Tora, men sanningen var att frågorna han ställde inte enbart var till för att påverka henne. Han var nyfiken på hur hon tänkte, och på var de var på väg. Själv ansåg han sig vara ett geni, men egentligen var han bara en liten valp och bakom ridån låg en viss genuin beundran för Tora. Även om han för sig själv intalade sig att det bara rörde sig om taktisk emotionell påtryckning.
"Ska vi försöka smyga i den höga gräset så snabbt som möjligt eller typ... låtsas vi bara leker som vi får tills vi är utom synhåll?"
Blicken han gav henne var storögd.

”När någon upprepar en sak fyrtiotusen gånger, då lägger man det på minnet vare sig man vill det eller inte,” inflikade hon. Det var viktigt för henne att de andra inte fick för sig att hon brydde sig om dem eller vad dem sade. För det gjorde hon inte.
    ”Det där? Bergen menar du?” Toras blick gled från den yngre till bergskedjan som vilade över horisonten. Nunam hade berättat att det var en bergskedja som hon hade behövt korsa för att komma hit. ”Det kallades Rakukedjan.” Hon var inte helt säker på om det var korrekt, men visade inte sin osäkerhet för Umbriel. Om hon trodde på det – så skulle han också göra det.
    ”Låtsas som ingenting bara,” uppmanade hon honom med en nickning. ”Om någon frågar så ska jag lära dig att simma, okej?” Tora kunde inte simma, men det behövde ingen veta.
    ”Seså, nu går vi.” Tora började röra sig med bergskedjan i sikte. Hon var fast beslutsam att dem skulle ta sig ända dit. ”Hur kommer det sig att du vill lämna reviret?” Hennes blick sökte sig till Umbriel. Det här var nog det längsta samtalet hon haft på länge utan att svära.

"Hm, trodde det hette Raukekedjan?"
Svarade hans inre besserwisser högt innan han hann kontrollera sig själv. Öronen la sig genast mot nacken i en förlägen gest.
"Eh, men du har säkert rätt, vad vet jag."
La han snabbt till. Han ville verkligen inte stöta sig med henne och han gick mycket tacksamt vidare till andra ämnen.
"Vet inte, kändes bah spännande, tänkte kanske mest du ville. Å jag vet inte, hade kanske inte vågat själv men med dig lät det ju kul..."
Han såg på henne, kunde smickret stryka över hans tidigare kommentar?
"Varför vill du det? O varför just till.. du vet.. odödingar."

“Säkert rätt?” Upprepade hon och gav honom en vass blick. Det verkade som om Umbriel hade lite blandade känslor över att följa med henne. Hon visste inte riktigt vart hon hade honom, om hon skulle vara ärlig. I ena sekunden verkade han se upp till henne, i andra var det som om han ifrågasatte vartenda ord hon sade.
    “Äh,” hon ryckte på axlarna, “jag vill bara göra Astrid orolig och arg. Har inget emot att vara här, men vet att hon kommer bli tokig om vi försvinner. Dessutom har hon väl tillräckligt med ynlingar så det gör inget om jag försvinner.” Ett litet flin hade spridit sig på hennes läppar. “Din stackars mamma dock, klarar hon av att du inte kommer tillbaka?”