Pixie hade vandrat länge nu. Längst med sin vandring hade hon stött på alla möjliga olika vargar. En del väldigt snälla, en del lite enstöriga men ofarliga och en del läskiga, men dem hade hon undvikit. Hon hade fått mat av en del snälla. När hon behövde jaga själv blev det mest bär och någon enstaka mus. Idag verkade vädret vara rätt fint när hon steg in på Numoorislättens mark. Hon bestämde sig för att lägga sig och vila tassarna lite. Hon hittade en mellanskuggig plats under ett träd. Hon tittade då och då på alla olika vargar som röde sig omkring. Pixie drog en suck och började fantisera om en familj hon kanske fick en vacker dag. "Kanske han där borta hade kunnat bli min pappa? Eller honan där borta? Åh, syskon hade varit kul att ha! Några att alltid kunna leka med!" tänkte hon för sig själv. Just nu behövde hon vila en stund, gå och hitta en varg för att ta kontakt med fick vänta en stund. Hon behövde samla lite kraft.

Hedvig hade lämnat lägret bakom sig för en stund. Ibland behöver man få sträcka på benen en stund och njuta av ensamheten och sina egna tankar.
Det var rätt livfullt på Numoorislätten, många vandrare som är påväg någonstans. Hedvig hälsar artigt på alla hon får ögonkontakt med.
 
Efter att ha vandrat en stund till får hon syn på en färgglad liten valp som verkar helt ensam. Hedvig ser sig omkring för att försöka få syn på andra bjärt färgade vargar som skulle kunna besitta släktskap med valpen.
Allt hon ser är främlingar som inte verkar bry sig det minsta om den ensamma lilla valpen.
 
Hedvig går försiktigt närmare.
”Hej, du lille. Allt bra? Var har du mamma eller pappa?” Frågar zimaern och den ljust blå blicken söker sig över slätten igen.

Pixie avbröt sina dagdrömmar när hon hörde en mild röst prata. Hon tittar upp på en fluffig varghona med sina rosa-lila ögon. "Åh! Hej! Jag är bara lite trött och småhungrig, annars är det bra." svarar Pixie med en glad röst. Hennes blick blev direkt sorgsen när honan frågade om hon hade några föräldrar i närheten. "Jag har inga föräldrar. Jag har varit ensam så länge jag kan minnas." svarar hon sorgset och drar ena tassen fram och tillbaka på marken framför sig.

Hedvig kunde inte låta bli att bli oroad av vad valpen berättar för henne. Inga föräldrar. Har alltid varit ensam. Bara lite trött och småhungrig.
”Men lilla vännen, hur klarar du dig?” Zimaern går lite närmare och det vilar en moders utstrålning över henne. Liksom sin syster har Hedvig svårt för att blunda för valpar som behöver trygghet.
”Du väljer själv men vill du följa med mig så kan jag se till att du får vila och något gott i magen.” Hon ler varmt mot valpen.
”Mitt namn ä Hedvig.”

Pixie ser Zimaern komma närmare och hon känner en energi av trygghet. Pixie hör även på honans ton att hon är orolig. "Jag brukar dricka vatten från pölar och beckar. Jag hittar lite bär och småfåglar att äta och ibland har jag fått lite hjälp av andra vargar." svarar Pixie på honans fråga hur hon klarade  sig. Pixie reser sig upp när honan säger att hon får följa med om hon vill. Hennes kropp är ganska mager så mat behövde hon och honan verkade väldigt snäll. "Jag följer gärna med! Vart ska vi!?" Pixie viftade på svansen. "Jag heter Pixie!" säger hon när honan har presenterat sig som Hedvig.