Det var mitt i natten. Valparna hade sökt sig till hennes mor och far, och vilade nu tryggt bredvid Tryggve och Oda. Astrid själv satt upp i tältet, med blicken fäts nedanför på sin syster.
    En växande känsla hade växt i bröstet på Astrid sedan hon hade tagit valparna under sina vingar. För var dag som gick, och för var dag hon såg de utvecklas växte oron. Hon ville inte erkänna det som rädsla, men insåg innerst inne att det var exakt vad det var. Tänk om hon inte var bra nog? Tänk om hon hade tagit på sig för mycket ansvar? Tänk om hennes försök till att rädda dem egentligen innebar mer fara för dem? Deras föräldrar kanske var bakom hörnet, och bara varit iväg och jagat... tankarna hemsökte henne och tycktes bara växa sig större.
    "Hedvig? Hedvig... är du vaken?" Hennes röst var lågmäld, tyst. "Kan vi inte ta en promenad?"

Hedvig slumrade bara. Hon har knappt haft lyxen till riktig sömn sedan hon blev mamma. Hennes egna valpar var bara dagar gamla när det blev oväntad tillökning till familjen. Astrid hade tagit på sig ansvaret över en liten grupp övergivna valpar hon funnit och Hedvig har självfallet hjälpt till när systern bett om det.
På avstånd kan Hedvig plötsligt höra sitt namn. Ljudet kommer närmare och närmare och Hedvig inser att hennes slummers slöja har lättat och Astrid står alldeles nära. Hedvig höjer på huvudet och det tar en stund innan hennes ögon kan fokusera som de ska.
”Astrid?”
Kan vi inte ta en promenad? Hedvig gäspar och reser sig upp. Hon ruskar sömnen ur kroppen och fäster blicken på systern.
”Självklart” Hedvig buffar mjukt till Astrid med sitt huvud. ”Allt okej?”

En våg av dåligt samvete sköljde över henne när hon insåg att hon väckt sin syster från sömnen. Hon visste att Hedvig inte sovit så bra senaste tiden, mycket på grund av de små valparna som ständigt ville ha sin mors uppmärksamhet.
    “Förlåt att jag väckte dig,” viskade hon lågmält för att inte råka väcka någon mer. De bodde trots allt tätt intill varandra, och Askers högljudda snarkande hördes tvärs över det lilla rummet.
     Hon nickade till svars innan hon började röra sig mot öppningen. Om det inte vore för månens kalla ljus hade det varit en becksvart natt. Inga stjärnor syntes på himlen så månens sken tog över.
    Astrid började röra sig bort från lyan, och gav den en sista blick för att se till så att ingen nyfiken liten valp följde efter dem.
    “Jag…” hon tvekade. Astrid hade aldrig varit den med ånger och rädsla. Hon hade alltid varit en glad och nyfiken själ, lika lycklig som hon var klumpig. Den blå blicken sökte sig till sin systers.
    “Tänk om jag inte kan ge dem vad de behöver.” Hon behövde inte säga valparnas namn för att hon skulle förstå. “Hur vet man om man gör det rätta? Hur vet jag att jag kan ge dem det livet de förtjänar? Tänk om jag tog dem från deras föräldrar?” Astrid visste att det lät oresonabelt, valparna hade trots allt legat mitt ute i ingenstans i regnet, varav den ena blödande och skadad. Ändå hade tankarna växt som ogräs.

Förlåt att jag väckte dig.
Hedvig ler mjukt och skakar lätt på huvudet. ”Det gör inget. Jag finns alltid här för dig”. Nattluften smeker hennes ansikte och en lätt bris drar genom pälsen. En rysning går längst med ryggraden men mer av välbehag än något annat.
Astrid leder och Hedvig följer vi hennes sida efter att ha kastat ett öga åt det håll hennes egna valpar vilar i en hög tillsammans med Astrids adoptivvalpar.
”Bekräftelse på att du gör det rätta kan du se i deras små ansikten”. Det var definitivt en överraskning när Astrid fann valparna.
””Du har det största hjärta jag någonsin mött, syster. Du om någon kan ge dem det liv de förtjänar. Utan dig hade de inte överlevt natten. Om det fanns föräldrar i närheten så vore de inte värda att kallas föräldrar, i det skick du fann valparna”. Hedvig vet att Astrid kan ge valparna den bästa starten i livet. Det har systern redan bevisat genom att inte lämna valparna där hon fann dem.
”Det är inte lätt att vara förälder, jag vet. Dina val påverkar inte längre bara dig själv utan även dina valpar och många gånger måste du bortse dina egna behov för deras. Men du är inte ensam. Jag finns här om du behöver det”. Sida vid sida vandrar systrarna på sin nattliga promenad. Hedvig ger Astrid en mjuk knuff i sidan och ler stort. ”Behöver du en självförtroendeboost så är det bara att komma till mig. Spelar ingen roll om det är mitt i natten”. Hedvig drar ett djupt andetag och fyller lungorna med den friska nattsluften. "Det är minsann en fin natt för en promenad".

Astrid lyssnade på sin systers ord. Det värmde att höra de fina orden, men samtidigt försvann inte den ångest hon kände. Hon kanske kunde hjälpa dem här valparna, men tanken på hur många fler det fanns… det gnagde i henne. Hon ville bara ge dem alla en chans att växa upp, och stötta dem till att göra vad de ville.
    “Tänk hur många föräldralösa det finns där ute.” Hennes blå blick vändes bort mot dem, och mot de höga bergen som skymtade långt i fjärran.
    Idéen hade hon funderat på sedan hon funnit de tre valparna. Hon visste inte vad hennes föräldrar skulle säga, eller om de skulle acceptera hennes förslag.
    “Jag har tänkt…” Hennes röst var tveksamma. De hade alltid varit en nomadfamilj, hade alltid vandrat med de olika årstiderna genom Numoori. Men nu var det som om ett annat kall ropade på henne. “Jag funderar på att stanna här.” Hon lade huvudet på sned, och bet sig något i läppen. “För deras skull. De är svaga, och Myrda…” Oron spred sig i hennes ansikte. “Hon klarar inte av nomadlivet. Inte på ett bra tag.”
   Astrid stannade upp och lät den kyliga brisen leka med hennes tjocka päls. Visst saknade hon livet i norr, den genomträngande kylan och den vackra nyfallna snön. Hon saknade att höra knastrandet under hennes tassar när hon gick, och doften av lägereldar. Men valparna var viktigare för henne än det.
    “Jag hade en idé. Att hjälpa dem. Och att hjälpa andra valpar också. Alla förtjänar en chans i livet, och jag kanske kan hjälpa till att ge dem det.”
    Det drog vagt i hennes läppar.
    “Ska berätta för far och mor imorgon. Är mest orolig för hur Asker ska reagera.” Astrid ville inte separeras från sin familj, men hon visste att de rastlöst väntade på att fortsätta sin resa och hon ville inte hindra dem längre.

Tänk hur många föräldralösa det finns där ute. Hedvig nickar, nog har tanken slått även henne efter att Astrids små mirakel rullat in i deras liv. Alla valpar förtjänar trygghet och att någon tar hand om dem.
Jag har tänkt…
Under tystnad lyssnar Hedvig på systerns uttalade tankar. Hon nickar igen, medhållande. De starkare valparna verkar ha återhämtat sig bra men tanken på vad för trauma de alla fått utstå innan de hittades är något Hedvig försöker att inte tänka på, hennes hjärna skulle gräva ner henne för djupt. Myrdas tillstånd går tydligt att se att hon kommer få dras med livet ut. Om inte mirakel sker. Hon klarar inte av att vandra som det är nu. Och alla valpar är inte lämpade för nomadlivet. Zimaer föds in i livet och Hedvigs egna valpar klarar det, men för många valpar behövs en fast boplats och trygghet i något bestående.
Alla förtjänar en chans i livet. Åter igen nickar Hedvig. Systern har behövt få lätta sitt hjärta och Hedvig har alltid öron för sin syster.
”Du kommer inte kunna hjälpa alla men jag vet att du kommer försöka med allt du har. Där du inte räcker till så vet att jag står vid din sida i vått och torrt. Jag stannar med dig. Mina valpar skulle nog med må bra av att en fast plats att växa upp på”. Hedvig ler varmt mot sin syster. Hon skrattar lätt vid nämnandet av Asker.
”Han kommer inte ha några invändningar”. Hedvigs uppsyn blir lite lurigare. ”Och har han det så sätter jag mig på honom”.

Astrid förblev tyst medan Hedvig pratade, var noga med att inte avbryta henne. Det hon sade var rätt, hon skulle aldrig kunna hjälpa alla och det var hon väl medveten om.
    “Om jag som så bara hjälper en valp så känner jag i alla fall att jag har gjort något.” Astrid log.  “Att se deras små leenden på läpparna är det som förgyller min dag.”
    Hon ruskade på huvudet.
    “Tack för att du stöttar mig, jag uppskattar det. Och ja, det tror jag Asker kommer tycka är övertygande nog.”


[Avslutat]