Odd hade aldrig jobbat så här hårt i hela sitt långa liv. Hela förmiddagen, och en bit inpå eftermiddagen hade han arbetat. Han måste ha slagit rekord i hårdast och längsta arbete. Det i sig var väl något att vara stolt över, men han bar huvudet högt av en annan anledning.
     Träningsvärken hade redan börjat sätta in, han kunde känna den överallt, till och med i delar han inte visste man kunde ha träningsvärk i. Stegen var släpande och hans rörelser orkeslösa, men ändå sken triumfen igenom. De runda, mörka ögonen glittrade.
    “M-mamma! Mamma,” flåsade han när han tultade fram till henne. “Du måste komma, N-NU!” Svansen som låg upprullad över ryggen viftade i korta, intensiva rörelser. “Det är viktigt, faktiskt! Du måste se det här! Kom! K-kom nu!” När Odd var säker på att han hade hennes uppmärksamhet vände han om. Med nyvunnen kraft tog han avsprång. Med korta, klumpiga skutt som fick hans ännu oresta öron att guppa ledde han henne genom lägret. Odd kunde redan föreställa sig hur imponerad Hedvig skulle bli, hur cool Moya skulle tycka han var. Han skulle bli lägrets stjärna.
    De rundade ett litet krön och hans arbetsplats uppenbarade sig. Ett hål. Grästuvor och jord låg utspritt runtikring. Odd lyste av mallighet. Det här var det största hålet han någonsin grävt. Det var förmodligen det största hålet någon någonsin grävt. Det fick plats åtminstone två pinnar på längden, och 3 på brädden. Dessutom var det typ en halv pinne djupt.
Odd vände upp sitt jordiga ansikte mot Hedvig, ivrig över att se hennes reaktion. Han hade till och med jord mellan tänderna när han log stort och brett mot henne.

Hedvig hade passat på att lägga sig i skuggan och snylta åt sig lite vila medan valpar och vuxna var upptagna med diverse aktiviteter. Hon hade lärt sig att ta tillvara på de stunderna hon kunde få för sig själv. Det är intensivt med små valpar, även om bara två av dem är hennes så pockar de konstant på hennes uppmärksamhet. Vare sig det är medvetet eller omedvetet från valparnas sida så håller hennes mamma-ögon koll. Även Astrids små hitte-valpar är under hennes vakande blick även om Hedvig inte är den som är den första att rycka in om en vuxen skulle behövas. Astrid har axlat rollen som mor på ett fantastiskt och naturligt sätt och Hedvig är otroligt stolt över sin syster. Men såklart finns Hedvig där och hjälper till när hon kan eller behövs. Att ta hand om och uppfostra valpar är ett heltidsjobb och det krävs många vuxna. Hedvig vet att de andra vuxna även har ett vakande öga på hennes valpar.
 
Odds lilla ljusa stämma kräver hennes uppmärksamhet och Hedvig vrider på huvudet och låter den ljusblå blicken falla på sonen. Leendes möter hon honom när han kommer rultande. Odd vill visa henne något och deklarerar att det är viktigt att hon kommer och tittar.
”Jag kommer, hjärtat”, Hedvig reser sig upp och följer efter Odd när han visar vägen. Hon håller en låg hastighet och låter valpen leda. När de kommer fram och Odd stolt visar upp det hål han grävt så viftar Hedvig glatt på svansen.
”Vilket fantastiskt hål!” utbrister hon och tar några försiktiga steg närmare men inte så nära att hennes stora tassar skulle riskera att förstöra något. Ändå tillräckligt nära för att valpen ska se att hon verkligen tar in synen av hans hårda arbete.
”Nu blir jag nyfiken. Hur fick du det så stort?” Hon ser på sonen. Uppmuntra honom att berätta om sitt verk.

Odd vickade stolt huvudet från sida till sida till Hedvigs berömmande ord. Precis som han väntat sig var hon totalt hänförd av hans arbete. De runda ögonen hade blivit till smala streck när leendet nådde dem.
     “Jag grävde!” svarade han bekymmerslöst och tog några skuttande steg runt gropens kant. Trots att det förmodligen var världens största hål så kunde mamma inte få plats i det. Det var världens största hål som bara rymde honom. Odd hoppade ner i det och satte sig.
     “Visst är det fint, mamma?” Odd beundrade det storögt. Jord och gräs hade fastnat överallt i hans ulliga päls, och hans krämigt vita färg var en mer brungrå nyans. Det skulle krävas ett ordentligt bad för honom för återfå hans vanliga päls.
     “Vill du också ha ett hål, mamma? Jag kan gräva ett till dig också!” Odd viftade entusiastiskt på svansen. “Men, men inte nu.” Kroppen värkte av trötthet. Han försökte att inte visa utmattningen som blev allt påtagligare för varje ögonblick. 
     “Imorgon, jag lovar!”

Hon nickar åt sonen och ler varmt åt honom när han sätter sig i gropen. ”Det är ett jättefint hål”. Hon ser på valpen att han är trött efter att ha grävt. Det är en väldigt bra sysselsättning för att få ur honom den där valpiga överskottsenergin så Hedvig tycker han kan fortsätta gräva om det är en aktivitet som han tycker om.
”Oja, jag vill också ha ett hål”. Svarar hon. ”Men just nu behöver mitt lilla jordmonster tvätta av sig så inte all den där jorden du har i pälsen börjar klia”. Säger hon kärleksfullt och skrattar mjukt. ”Sen har du förtjänat en välbehövd vilstund”. Hedvig lägger sig ner på marken bredvid hålet. Hon nickar åt sonen att hoppa upp på hennes rygg. ”Hoppa upp så går vi bort till bäcken”.

“Näääeh,” Odd drog på läpparna i en missnöjd och skeptisk min. Han gillade inte att bada. Det var kallt, och det tog en hel evighet för pälsen att bli riktigt torr. Dessutom luktade man konstig efteråt. Men han hade lärt sig att det var något han var tvungen att göra emellanåt, speciellt när man var en så hårt arbetande grävare som han.
     När Hedvig sjönk ner till marken sken Odds intresse igenom den dåligt hållna masken. Han älskade att rida på hennes rygg. När han kravlade upp på hennes mjuka och fluffiga päls hade den sura minen redan hunnit försvinna.
När Hedvig varsamt reste sig upp höll försökte han hålla tag runt hennes nacke med tassarna och bet i hennes päls för att hålla sig kvar. Ett förtjust ljud fnitter lämnade honom när han hittat balansen.
     Det var alltid lika slående hur mycket han kunde se härifrån.
     “Jag kan se hela världen härifrån m-mamma!” gnydde han upprymt. “Ja-jag kan nästan röra månen ju.” Det kunde han inte, men Odd ville tro att om han bara sträckte sig lite till kanske han kunde snudda den åtminstone.
     “När jag blir stor, då ska jag ta ner månen till dig mamma, och-och alla stjärnorna också! Så stor ska jag bli, faktiskt.” Den unga valpen lät belåten över sig själv, helt säker på att det skulle vara möjligt.
     “Sen ska jag gräva ner dem.” Odd log stolt och såg ner på sin mamma genom mellanrummet mellan hennes öron.

Hedvig vandrar varligt och med långa kliv för att Odd ska kunna hålla balansen utan problem. Hon gungar mjukt i sina rörelser och ler åt allt vad Odd berättar.
Ja-jag kan nästan röra månen ju.
En valps världsbild har alltid fascinerat henne. Tänk så stor världen en gång var men samtidigt så oändligt stor. Vad är avstånd egentligen? Särskilt hennes egna valpars fantasi förundrar henne. Hedvig är en lycklig mamma som fått så underbara ungar.
När Odd berättat att han ska ta ner månen och alla stjärnorna till henne när hon blir stor så blir hennes mamma-hjärta överfullt av kärlek och hennes leende brett.
”Månen är en fantastisk gåva, mitt hjärta”.
Odd fortsätter berätta att han ska gräva ner dem sen. Hedvig fnissar.
”Du får nog lämna några stjärnor kvar på himlen ändå, Odd. Tänk så mörkt det skulle bli utan dem. Och månen som lyser så vackert om natten. Det är ju en fantastisk nattlampa, tycker du inte?”
Hon vrider lite på huvudet så hon kan se på sonen över axeln.

     Odd snörpte på munnen och grimaserade tankfullt. Det var nog sant att det skulle bli väldigt mörkt utan dem, han hade bara aldrig tänkt så förut. Odd såg upp på himlen igen. Tusentals små eldar lyste där uppe, omgiven av kvällens djupa färger. Han ville ju ge Hedvig alla, men det kanske räckte med några stycken?
     Den grunda ån skymtade längre fram, slingrade sig fram som en ål genom landskapet. Vattnet glittrade på sina ställen, som en spegelbild av himlavalvet. Odd kom på att om han låtsades somna kanske Hedvig skulle låta honom slippa. Långsamt, inte för fort så det verkade för fejkat, sjönk han ihop på hennes skuldror. Efter det började han försiktigt snarka.
     Det funkade inte, för väl framme vid vattenbrynet tillkännagav hon att hon inte gick på hans bluff. Odd var inte bråkig som Mackie eller Myrda, så han gjorde som han blev tillsagd. Han varken klagade eller gnällde, men avsaknaden av hans sedvanliga entusiasm var en stilla protest. För att lätta på hans humör, badade Hedvig med honom. Den kvällen lärde sig Odd att hålla andan under vatten.

[Avslutat]