Den sena kvällens störtande regn och dånande himmel påminde mer om en höstkväll än den sensommar de egentligen befann sig i. Det var inte ovanligt med det här vädret i bergen, men kylan som plötsligt tagit sig ned från bergstopparna med vinden skvallrade om hur vintern alltid kom snarare än man anade. Blixtarna som slog ner var för långt borta för att man ens skulle kunna ana dem i de svarta molnbankerna ovanför Norspirets taggar, men deras dova dundrande levde vidare. Regnet smattrade rytmiskt mot stenen och även det ekade in genom fästningens öppningar.
     Mullrandet hade efter alla år gjutit in känslan av trygghet i Lev. Den påminde honom om alla goda kvällar flocken och familjen haft tillsammans när vädret inte tillåtit dem annat. Den påminde om hem, familj. Så Lev hade inget emot den ruskiga och regniga kvällen, snarare tvärtom. När han varit liten hade han trott att det var bergen som talade till varandra med deras rungande, klanglösa röster. Men han hade aldrig önskat att det var sant lika mycket som nu. Han önskade att de kunde dela med sig av sin uråldriga visdom, ge honom råd och svar. Men hur hårt han än försökte lyssna, så gav de honom inget. Så istället gick han till den visaste personen han visste. Han hade ändå något han ville säga till henne.
      “Gratulerar”, sade han med ett försiktigt, men stolt leende när han steg in i kammaren hon befann sig. Lev var osäker på hur hon kände inför det hela, eller om hon ens hunnit ta in och reflekterat över sin nya position som ledare. De delade det tunga mörker som hängde över deras axlar, men Lev hade någonstans accepterat det. Han behövde acceptera det för att kunna fortsätta.
     “Det är bra. Det är vad som behövs.” Rösten var tankfull, men inte på något sätt osäker eller tvivlande. “Vi behöver dig.” Han sökte efter hennes blick och lät den dröja kvar medans hans ord landade. Sedan sänkte han huvudet djupt, nästan bugade inför henne och slöt ögonen.
     “Är stolt över dig, mama.” Och det var han verkligen. Stoltare än han ens kunde sätta ord på.

Mörkret drog med sig de djupa och farliga tankebanor Vasilisa vandrat bland sedan en lång tid tillbaka; innan Maksm försvunnit och Kolzak lämnat hennes sida. Det hade alltid funnit där, inom henne, men nu tycktes det större och mörkare än förut. Men det var inte bara mörkret som grävde sig djupare inom henne, utan även sorgen och rädslan. Hon kunde inte heller hindra det tvivel som uppstått inom henne. Tvivlet på sin egen förmåga om att leda. Tvivlet på alla de löften hon anlagt men som hon misslyckats att hålla. Hon hade lovat Lev att de skulle få hem Maksi, lovat Radagast att ingen mer skulle försvinna eller komma till skada, och lovat Tenn att hon alltid skulle finnas vid hans sida. Men. Hon hade svikit dem alla. Maksim var fortfarande kvar i Civitas tillsammans med det som var kvar av Kolzak, och Tenn var fortfarande spårlöst försvunnen.
   Vasilisa var för djupt ned i sina tankar för att höra de lätta fotstegen som närmade sig. Det högra mullrandet som ekade mellan väggarna gjorde det inte enklare, och hennes blick hölls fast vid föremålet framför henne. Det var en liten skulptur av jord och sten som hon skapat. Den föreställde hennes familj, och nu var det kanske det närmaste hon kunde komma delar av den.
   “Gratulerar.”
   Hon ryckte långsamt till av den välbekanta rösten och vände sig om för att möta sin son. Det kramade om hennes hjärta helt av att se på honom. De tydliga dragen Lev ärvt av sin far syntes i hans ansikte, och när han talade påminde orden och uttrycken henne bara om Tenn.
   “Är stolt över dig, mama.”
   Vasilisa lade huvudet på sned. Hur kunde han? Hon hade gett honom så många löften, hade uppmuntrat honom till att allting skulle lösa sig, lovat att det skulle bli bra utan några framgångar. Men hon kunde inte berätta för honom om sina tvivel. Det var inte hans ansvar att bära, speciellt inte när han redan bar på så mycket.
   “Lev.” Hon reste sig upp för att sluta avståndet mellan dem. För en kort stund såg hon bara på honom, innan hon sänkte sitt huvud för att i en moderlig hälsning pressa sin panna mot hans. “Tack, mitt lejonhjärta. Och du vet att jag är stolt över dig, da? Mer än du någonsin kommer att förstå.” Hon drog sig undan och sökte sig nu till hans blick. Det drog automatiskt i hennes läppar och likt alltid var hennes leende varmt och kärleksfullt, men det nådde inte längre ända upp.
   “Nå. Berätta,” Hon slog sig ned. “hur känns det? Känner du dig något förberedd?" Vasilisa var inte det. Hon var van vid att ha sina barn hos sig, nära och tryggt… men hon tänkte inte hindra honom om det verkligen var vad han ville.
   "Du vet att du inte måste, Lev." Kanske var det mer hennes egen önskan att ha honom nära som talade. Hon visste att sonen redan hade gjort sitt val, och respekterade det. "Men jag stöttar dig i varje beslut du tar. Och om någonting händer, vad som helst… Då finns jag här, okej?" Hon tog ett djupt andetag och andades ut tungt. Varför växte dem upp så fort?

Deras pannor möttes utan någon varsamhet, stärkt av kärlek. Lev rätade på sig och såg upp på henne igen när hon talade. En annan slags stolthet glittrade i hans ögon vid hennes ord trots att han försökte dölja den. Men den varma känslan lät sig aldrig blomstra ut riktigt, för på samma sätt som han kunde se hur något saknades i hennes blick så kände han hur hans egna underliggande känslor av skuld, vemod och förlust höll honom tillbaka.
     “Tror det,” svarade han med samma tankfulla ton, men denna gång var osäkerheten tydlig. Lev hade aldrig varit borta från familjen förut och han skulle definitivt sakna dem. Men han ville bidra med något, ville hjälpa flocken och familjen. Efter att hans mor blivit vald som ledare hade den viljan bara solidifierats ytterligare. Han skakade på huvudet åt henne.
     “Vet det,” började han, “vill göra det här. För flocken. För familjen. För dig. För pappa. För honom…” Orden dog i munnen på honom när strupen snörptes ihop. Det gick inte att dölja det vemod som sköljde över honom, men han höll sin hållning stadig. Han drog ett djupt, suckande andetag. För Maksim. Ännu kunde han inte riktigt fatta att det faktiskt varit han i Skuggfall. Han hade varit så annorlunda. En främling i hans broders kropp. Ändå kunde han inte ge upp. Nu mindre än någonsin. Hoppet hade kommit att bli hans största fiende.
     “Är mer orolig för Mara,” sade han för att bryta tystnaden och förflytta tankarna. “Vem vet vad hon hittar på?” En ton som lät både besvärad och svagt irriterad letade sig in i hans röst. Så som det alltid lät när han pratade om henne. Men under den frustration som han alltid visade gällande sin syster dolde sig den riktiga oron och den genuina viljan att skydda, hjälpa och vägleda henne. Sedan Maksims försvinnande hade det bara blivit värre, och deras relation hade nog aldrig riktigt reparerats som den skulle. Men hon var fortfarande hans syster, och familjen betydde allt.

Vasilisa lutade huvudet något åt vänster samtidigt som sonen talade. Hon följde hans rörelser när han talade, uppfattade uttrycken i det fortfarande unga ansiktet. Det enda hon velat ge sina barn var en säker och lycklig uppväxt tillsammans med familj och vänner - men istället hade de fått raka motsatsen. Motgångar på motgångar, men ändå stod dem här redo att kämpa för sin familj och det dem ansåg var rätt. Vasilisa kunde inte vara mer stolt än hon redan var, men Levs ord bringade henne en oro. Det var inte meningen att han skulle känna sig tvingad till att göra det för henne, för Tenn, för någon annan än han själv.
    “Jag vet att du gör rätt, men dina val måste du göra för dig själv också, Lev. Glöm inte det.” Hon gav honom en menande men kärleksfull blick.
    Under ett par sekunder lade sig en behaglig tystnad över dem, men Lev var snabb med att bryta den. Vasilisa sträckte på sig samtidigt som hon långsamt skakade på huvudet.
    “Oroa dig inte för Mara,” viskade hon mjukt. Kände hon Lev rätt skulle han oroa sig oavsett vad hon sade, men hans fokus borde ligga på den tillfälliga flytten till Civitas och inte systern. Det var Vasilisas egna ansvar som mor, inte någon annans. “Jag har henne.” Det ryckte uppmuntrande i hennes läppar, men kanske sken osäkerheten igenom. Sanningen var att Vasilisa inte visste vad hon skulle göra med dottern. Trots att hon försökte att ha förståelse och skapa en närhet med Mara var det som om det fanns ett osynligt hinder dem emellan. Tenn hade alltid varit den som varit nära henne, inte Vasilisa. Oavsett, var det inte Levs ansvar.
    “Försök att inte oroa dig, vi har varandra, da? Om det finns något du bör oroa dig för är det flickorna och pojkarna i Civitas. Hur ska dem hantera en så stilig, exotisk och nyinflyttad grabb som du?” En vag antydan till glädje glimmade till i hennes ögon. Kanske var det en liten varning för hennes nästa drag, nämligen att ge honom en busig knuff i sidan.

En fnysning, halvt road, halvt stött lämnade honom. Lev hade inte ägnat en tanke åt just den biten av hans självutnämnda uppdrag. Det var ovidkommande för vad han var där för att göra. Ändå lyckades en specifik individ nästla sig in i hans sinne. Bara det faktum att en del av honom plötsligt kände någon slags förväntansfullhet över att de kanske skulle stöta på varandra igen fick honom att bli generad. Han vek undan den blängande blicken som för att dölja det.
     “Är inte där för att få vänner,” förkunnade han långsamt och något osäkert. Han mötte Vasilias blick igen. Studerande. Kanske var det något som oroade henne? Att han skulle känna sig ensam? Det drog försiktigt i hans läppar när han försökte ge henne ett betryggande leende.
     “Ingen fara, klarar mig bra ändå. Till och med skönt att slippa allt kacklande.” Ena mungipan drogs uppåt i en skämtsam min. Nog för att han menade det likaväl. Minspelet mjuknade en aning när han vände ansiktet mot sin mor igen. Han skulle sakna henne. Förmodligen mer än någon annan som fortfarande fanns kvar. Men det var ingenting som fick honom att tveka. Det motiverade honom snarare att veta att hon förlitade sig på honom så pass mycket att hon lät honom göra det här ensam. Lev kunde inte låta bli att känna sig en aning stolt över sig själv.

[Avslutat]