Fästningen var i det närmaste färdigbyggd, uthuggen ur det taggiga berget och med en cirkelformad sal beläget i dess hjärta. Där hade de samlats allihop, och även om det bara var de som närvarade var det omöjligt att bortse från det högtidliga i luften. Trots allt gick det inte att förneka att det de hade skapat var något alldeles särskilt. 
    Ezekiel stod framför de samlade, bredvid Kolzak. På en låg pelare mellan dem låg ett par svarta mantlar, prydligt hopvikta. Han gav brodern en kort blick och öppnade munnen. 
    "Det är dags att ni officiellt får den plats i Cirkeln ni gjort er så förtjänta av", började han. "Det är dags för era insatser att hyllas och att ni får ett bevis på det hedervärda i dem. Det är dags att ni blir tackade såsom ni förtjänar."
    Det var högt i tak i salen, så pass att det ekade lite när han talade. Ezekiel såg från den ena till den andra. Ansiktena var så olika men samtidigt identiska, förenade av samma tanke. Samma dedikation brann i varje hjärta. 
    "Utan er hade inget av det här varit möjligt. Den här fästningen hade inte funnits. Cirkeln hade inte funnits. Er lojalitet har redan testats och bekräftats flera gånger om, och andra vargar kan bara drömma om att ha det mod och den solidaritet ni visat under våra första uppdrag. Ni är alla en tillgång för Cirkeln, och för varandra." Han nickade som för att understryka sina ord. Sedan vände han sig mot pelaren mellan honom och Kolzak, och tillsammans vecklade de ut den första manteln. Den hölls ihop av en liten, cirkelformad metallbrosch. 
   "Mina bröder och systrar! Stig fram, en i taget, och ta emot era välförtjänta mantlar."

[Komsi komsi :D]

Luften var tjock och vibrerade på samma gång. Att det var en natt av allvar gick inte att ta miste på, ändå fladdrade fjädrarna i Tenns mage. De hade samlats, och nu lyssnade Tenn andlöst på när Ezekiel pratade. Så högtidligt hade han aldrig hört honom prata förut, men någon gång måste ju vara den första för allt.
     "Stig fram, en i taget, och ta emot era välförtjänta mantlar." Tenn stod närmast, och svalde nervöst. Strupen var torr när han steg fram, och han hoppades innerligt att ingen skulle tvinga honom att säga något. En högtidlig ed var inte hans grej direkt. Tänk om hans röst brast-
      Tenn tvingade sina tankar att upphöra, och ställde sig istället bara framför hanarna och lät dem svepa manteln kring honom. Den var tung mot skuldrorna, men det var en betryggande tyngd. Han var verkligen en av dem nu, inte bara en tappad Torano som sprungit ifrån Qu. Han var en av Cirkeln.

Vasilisa kunde knappt tro att de var klara med fästningen. Det hade tärt på henne då under dagar hade arbetat på uppbyggnaden tillsammans med resten av flocken. Både hennes sten och jordkrafter hade varit till hands, och tillsammans med dem hade de skapat något alldeles unikt.
    Hennes kropp värkte fortfarande där hon stod framför Kolzak och Ezekiel. Hon hade kommit den svarta fakargen närmare än hon någonsin trodde att hon skulle. Tillsammans hade de haft långa samtal under mörka nätter och livliga diskussioner under deras långa vandring. Hon var stolt över dem; och var lycklig att hon kunde kalla dem sina bröder.
    "Stig fram, en i taget, och ta emot era välförtjänta mantlar."
    Den som tog första steget var Tenn, och omedvetet ökade hennes hjärtslag när hon såg på honom. Det ryckte i hennes mungipa när hon såg hur de trädde manteln kring honom. Hon kunde se stolheten i deras ögon när de såg på Tenn, kärleken deras blickar uttryckte och för några sekunder tvekade hon. Osäker på om de skulle se på henne på samma sätt växte sig större inom henne, men hon ruskade envist på huvudet. Nej. Vasilisa var tvungen att inse att hon var en del av Cirkeln också, en viktig pusselbit i umgänget.
    Därför valde hon att efter Tenn ta klivet framåt till manteln som var avsedd för henne. Hon förblev tyst under tiden de svepte manteln kring henne, med raken rygg och med ett uttryck över ansiktet mer självsäker än vad hon själv kände sig. Hon var stolt över att få vara en del av denna ceremoni, stolt över att få vara en del av Cirkeln.

Det var med en varm blick Kolzak såg varenda en av vännerna ta manteln. Den svarta kappan som representerade Cirkeln, som enade dem trots deras olikheter. Det var inget flådigt, men symboliskt och av djup vikt för Kolzak. Han hoppades att fler skulle bära den en dag.
"Tenn. För din godhet, ditt mod, och din vägledning."
"Vasilisa. För ditt stöd, ditt hjärta, och din beslutsamhet."
"Sezja. För din vänskap, din givmildhet, din styrka." 
"Lune. För din röst, ditt ljus, din värme."
"Aliital. För din tapperhet, din ödmjukhet, din ärlighet."
De goda, vänliga ansiktena mötte hans blick, och för var och en som stod inför honom iförd sin svarta mantel kramades hans hjärta åt. De var verkligen här, allihopa. Och se vad de hade åstadkommit.
"Cirkeln är obruten."