Stegen han tog kändes tunga och långsamma där han rörde sig fram genom terrängen. Marken och omgivningen var färgad brandgul av löven som dagligen trillat ned från de högre träden som även dem övergått i färg. Molok mindes hur vackert det var; att se från ovan hur grönt övergick till orange och rött. Det var något han förut inte uppskattat i den utsträckning han borde.
    I bakgrunden hörde han ljudet av Nomës klara och uppmuntrande röst som talade och uppmuntrade döttrarna. Det kändes fortfarande främmande och svårt att inse att han var far till fyra. Aldrig hade han ägnat en tanke om att han en dag skulle hitta någon som ägde hans hjärta och själ, och att få söner och döttrar… hade aldrig funnits på kartan.
    Molok hade ännu inte hunnit bekanta sig med dem. Det hade bara gått en dag sedan han funnit Mörkö och familjen, och trots valparnas blandade och nyfikna blickar hade han hållit sig på sin kant. De var mer främlingar för honom än hans barn - men det var något han var fast besluten att ändra. Han ville och skulle göra allt för att vinna deras tillit och bli den far och förebild de förtjänade.
    “Rök?” Namnet kändes främmande att uttala. Moloks mörka blick sökte sig efter sonen som försvunnit bort från resten av familjen. Till en början hade Molok känt en viss förvåning över Röks utseende. Den kolsvarta, nästan skimrande pälsen och de mörka uttryckslösa ögonen. Han var annorlunda, och Molok mer än någon visste hur det kändes. “Får jag slå mig ned?” Det låg en hint av omtanke och kärlek i den annars så barska och dova rösten som ännu inte tycktes höra hemma där.

Sedan både hans far och Mörkö kommit tillbaka hade inget varit sig likt. Det var omöjligt för honom att avgöra om det var familjen eller han som kändes annorlunda. Att han varit den som alltid satt på utkanten, den som valde att se på istället för att delta, hade aldrig riktigt berört honom. Hans becksvarta päls hade aldrig stört honom lika mycket som nu. Kanske hade det varit för att Molok varit något annat i hans huvud. Någon som honom. Men nu när han var här blev det plågsamt uppenbart hur mycket de såg ut som en familj tillsammans. Rök kunde inte skilja på om han kände sig sviken eller besviken.
     De intiga, svarta ögonen sökte sig upp till Moloks för ett kort slag. Rök dröjde med att svara.
     “Det får du väl,” sade han tillslut. Tonen var tom på känslor. Försiktigt vred han sig en aning bort från Molok. Rök hade aldrig gillat främlingar. Det hade tagit honom längre tid än alla syskonen sammanlagt för honom att acceptera deras farbror, och Rök skulle ändå inte kunna säga att han gillade Blair så värst mycket. Att Molok råkade dela deras blod gjorde inte honom till mindre av en främling för honom trots allt. Men han förmodade att han var den enda av valparna som kände så.
      “Är du verkligen min pappa?” frågade han plötsligt ut i luften. Han insåg att frågan var dum, och kanske rent av lite kränkande både mot Nomë och Molok, men den var inte ställd i illvilja. Rök undrade faktiskt vad han skulle svara. Lite motvilligt vände han ansiktet och blicken upp mot den store vita.

Molok förvånades inte av sonens bemötande. Hade rollerna varit ombytta hade han reagerat på samma vis. De var inget mer än främlingar för varandra som fått rollerna som far och son. 
    I en tung rörelse slog han sig ned bredvid sonen, men den mörka blicken fästes framför honom. Dimman flöt mystiskt kring trädens stammar. Molok visste inte om det var sonens eller Nomës verk, men oavsett var det fascinerande.
    “Är du verkligen min pappa?”
    Frågan skar genom luften likt en blixt, men Molok behöll den lugna fasaden. Faktum var att han väntat på frågan, och bävat inför den. Trots att de var bundna med blod, hade han ännu inte förtjänat eller förväntat sig att någon av barnen skulle kalla honom pappa. Han hade varit frånvarande hela deras liv fram tills nu, och kunde inte klandra dem.
    “Kanske inte än. Men en dag hoppas jag att du är redo att välkomna mig som din far.” Moloks röst var lågmäld, men han drog prövande i läpparna för ett par sekunder när hans blick sökte sig till sin sons.
    “Vet du, när jag var i din ålder,” började han lågt. Molok visste inte hur mycket Blair hade berättat för dem om deras uppväxt, men valde ändå att ta upp det ur hans perspektiv. “Mina syskon, Blair som du träffat, och Bambra, vår syster, ärvde din farfars mörka, bruna fäll. Min päls däremot stack ut.” Det var första gången han öppet talade om sin uppväxt, och det kändes annorlunda. “Och inte nog med det, jag hade inga krafter.” Ett kort brummande skratt lämnade honom. Han hade nästan glömt av den biten.
    “Då fanns det inget jag, Blair och Bambra. Det var bara Blair och Bambra. De tyckte inte jag passade in. Men vet du, jag tror att jag var för bra för dem.” Han log snett. Molok visste inte hur många gånger han lämnats efter.
    “Det jag vill komma till är att jag vet hur det känns. Att vara annorlunda. Att känna att man inte passar in. Jag vet att jag inte har varit närvarande för dig, dina syskon eller eran mamma.” Han visste inte hur mycket Nomë berättat för dem, anledningen till att han varit borta från dem, men situationen hade varit densamma om hon varit hos dem. “Men det är något jag vill ändra på. Om ni, du, vill det Rök.”

Rök besvarade inte sin pappas prövande leende med något annat än med sitt intiga stirrande blick. Varför kunde inte svaret bara varit ja? Varför var det tvunget att vara så komplicerat? Varför var han tvungen att vara den som avgjorde det? Rök kunde inte låta bli att känna sig bitter över honom. Men kanske skulle inget svar han gett egentligen dugit.
     Den bottenlösa blicken vändes bort när fadern tog till orda igen. Den ointresserade uttrycket dolde hur noggrant han egentligen lyssnade. Då och då ryckte det till i hans mungipor, men om det var antydan till ett leende eller ogillande grimas var svårt att säga.
     Rök dröjde med att svara. Tystnaden som lade sig mellan dem kändes för ögonblicket lika påtaglig som dimman. Ändå fann han den inte obekväm på något sätt, snarare tvärtom. Tanken på att Molok kanske skulle finna den jobbig tillfredsställde honom på något vis. Rök sneglade på honom igen. Vad han försökte bestraffa honom för visste han inte riktigt.
     Efter en djup, långdragen suck mötte han sin fars ögon. Med en enkel ryckning på axlarna svarade han.
     “Visst.” Han spelade vidare på sin obryddhet trots den tveeggade känslorna som stack honom på insidan. Rök reste sig upp och ruskade på sig så att lockarna som blivit allt längre skulle lägga sig till rätta.
     “Jag kommer hem sen.” Utan att se sig om något mer bestämde han sig för att lämna Molok bakom sig. Han visste inte vart han skulle gå, bara att han behövde komma bort innan känslorna inom honom skulle riva ett hål i fasaden.

Molok ville vrida sig av den obekväma tystnaden som låg dem emellan men var oförmögen till att röra sig. Det var som om hans kropp vägrade ta emot hans signaler, och därför förblev han blixtstilla med den svarta blicken fäst på sin son. Det var som om två främlingar satt inför varandra, sida vid sida. Samtidigt var sonen en mörk spegelbild av han själv.
    Den äldre fakargen var medveten av att han förtjänade det bemötandet han fick av sin son, men någonstans djupt inombords hade han kanske förväntat sig något mer.
    “Okej.” Rösten var nästintill uttryckslös, med en hint och underton av plågsamhet. Molok tänkte inte vara den som tvingade kvar sin son, när det var tydligt att han inte ville veta av honom nu.
    Han suckade lågt samtidigt som han följde sonens ryggtavla ju längre bort han försvann bland dimman. “Var försiktig.”

[Avslutat!]