Månens svala sken föll ner mellan träden och fick enhörningens svarta päls att nästan glittra. Grendel skiftade försiktigt om vikten då han studerade den. Det var en kraftfull varelse. Han hade många gånger undrat just nu vasst hornet som klädde dess panna var, men hade inte gjort någon närmare studie i det. Kanske var det dags att ta tag i det. Han kunde bara hålla sin nyfikenhet i schack så länge.
    "Pappa! Pappa!"
Det exalterade ropet från dottern fick enhörningen att höja huvudet. För ett kort ögonblick stod den stilla, sedan vända den och flydde från gläntan. En svag suck lämnade honom och han såg sig om.
    "Här är jag, pärlan," svarade han henne och tog sig ner från grenen han legat på.
Nästan ljudlöst slog hans tassar i marken. Då hans blick föll på Aurora spred sig ett bredd leende på hand läppar. Han hade varit medveten om att Even planerat att ge henne en päls, man han hade inte vetat när.
    "Pappa-pappa-pappa titta!" Utbrast hon uppspelt och snurrade ett par varv på stället. "Titta vad pappa gav mig!"
Han höll tillbaka ett skratt.
    "Du är jättefin i den!"
Grendel hade länge vetat att hon önskat sig en päls, men hon hade varken samma vilja eller önskan att klä sig i vargpäls som Varya.

"Du är jättefin i den!" Aurora strålade - nästan bokstavligen. Det var bara med hjälp av hennes träning som hon lyckades dämpa ljuset som ville tränga ut. Hon älskade Grendel, men hon hade inte lyckats arbeta upp modet för att berätta om kraften än. Hon var alldeles för skamsen. Snabbt sköt Aurora undan sina bekymmer, och fokuserade på sin pappa.
     "Ser du hur ren och fin den är!" sa hon glatt och snurrade ännu ett varv, innan hon stannade tvärt med ett brett, lurigt leende. "Ren, hehe." Visserligen trodde hon att det var en hjortpäls, men hon hade sett många ljusa renar uppe i Eriinari.
     "Nu matchar jag och V äntligen!" Längtan hördes tydligt i rösten. Det var ingen hemlighet att Aurora såg upp till sin storasyster, och hon önskade ofta att hon var mer som Varya. Kanske kunde hon vänja sig vid vargpäls långsamt? Börja med något litet, runt halsen bara? "Och om alla har på sig päls så matchar hela familjen!" Pälsarna skulle binda samman deras lilla familj, trots skillnaderna i utseende.

Skrattet som legat under ytan bubblade upp när hon snodde runt ännu ett varv.
    “Ni har hjort ett bra jobb med den.” sade han med ett fånigt leende på läpparna.
Han nickade åt henne.
    “Det gör ni.”
Han var inte säker på om Varya ägde en ljus vargpäls ännu, men gjorde hon inte det skulle det nog inte dröja länge innan hon hade en i sin ägo. Leendet på hans läppar breddades.
    “Ja, vi får se till att skaffa matchande pälsar allihop.”
Det hade varit någonting att se.

Grendels ordvits tvingade Aurora att hålla inne ett skrockande läte, men hon kunde inte hindra ett brett leende.
     "Kan du fästa dem?" frågade hon, och försökte knuffa fram hjortbenen med skuldrorna. Pappas växtkrafter var onekligen smidiga. Hon försökte stå så stilla som möjligt, men så fort det var färdigt kunde hon inte dölja sin uppspelhet igen.
     "Jag ska försöka hitta ett spänne, för att matcha min krona!" konstaterade hon, och rapade i princip upp exakt vad Even hade sagt till henne. Utan att fastna där rörde hon sig vidare till en ny, mer angelägen tanke.
     "Kan vi jaga? Jag är hungrig", klagade Aurora och såg hoppfullt mot sin pappa.

    "Kan du fästa dem?"
Grendel lät sin energi lämna hans tassar för att få gräset att växa. Hastigt snurrade han ihop det till någonting som påminde om en lian och rättade sedan till dotterns hjortpäls.
    "Det tycker jag låter som en jättebra ide! Vi kan leta efter någonting tillsammans om du vill."
Aurora sken upp som den lilla sol hon var, tydligt exalterad över att göra det tillsammans.
    "Kan vi jaga?"
Han skulle precis till att svara henne när hans mage gav ifrån sig ett ljudligt kurrande. Ett roat skrockande lämnade honom.
    "Jag också, blomman min."

[De jagar tillsammans och rollet är efter en miljon år avslutat :D]