Huvudvärken borrade sig stadigt djupare in i huvudet; den sammantagna ansträngningen av att använda kraften så intensivt tröttade ut henne något enormt. Inte blev det bättre av att folk tjöt och ylade som galna omkring henne där hon bryskt pressade sig fram genom att hugga, knuffas och ducka. Hon orkade inte ens använda kraften för att dämpa ljudnivån. Hon var för nära centrum, behövde komma bort, bort, bort … 
   Ur ögonvrån skymtade Nomë något vitt, stort och bevingat. Hon kände igen honom från vandringen hit, även om hon aldrig haft ett helt samtal med honom. Hon hann knappt avsluta tanken förrän någon kom farande mot henne med vitt uppspärrade käftar. Kanske en väktare. Mer troligt en anhörig till den hon precis vridit nacken av — något annat kunde inte förklara den oprovocerade attacken. Det var de snabba reflexerna som räddade henne från att bli omkullkastad, och månvargens tänder rispade hål på huden på sidan av halsen. Nomë gav ifrån sig en överraskad morrning och försökte slita sig loss, men månvargen högg envist tag i hennes långa päls och släppte inte taget förrän hon gjorde en helomvändning och högg efter strupen, men missade och fick nöja sig med ett stadigt grepp om den andres nackskinn. Päls och järnsmak fyllde munnen — hon drog girigt tungan över tänderna. 
    Fakargen dök upp i synfältet igen. Attacken hade omedvetet fört henne närmare honom, eller så hade han närmat sig henne. Aska blandade sig med hans vita päls, och Nomë antog att detsamma gällde för henne.
    "Molok!" utbrast Nomë, sökte hans blick och log. "Är du upptagen?" Det var svårt att få fram orden med den sprattlande vargen i munnen. Nåja, hon hade inte tid med det nu. Hon samlade kraft och med en knyck på nacken slungade hon sedan vargen ifrån sig åt Moloks håll.

Av alla slagsmål var det ett som fångade Moloks intresse lite extra. Kanske för att hans namn uttalades, eller kanske för att hela bilden av slagsmålet var komiskt. Det var en ljus tik som hade ett offer i sina käftar, och när hon talade fick hon knappt fram orden. Han kände igen henne, hade skymtat henne vandra tillsammans med resten av gänget men hade aldrig yttrat ett ord. Kanske borde han veta hennes namn, men Molok hade inte ägnat någon tid åt att försöka lära sig, det fanns inget intresse för det.

Utan förvarning hade tiken med en slungande kraft slängt ifrån sig sitt offer åt hans håll. Av rena reflexer fällde han upp sina enorma vingar och öppnade sina käftar för att dämpa offrets fall men det ledde endast till ett snabbt avslut. Kraften i fallet och mötet med de vassa tänderna fick den stackars kraken att gny högt innan den tystnade helt av en bruten ryggrad. Moloks numer gråa päls av all aska som fallit färgades rött av blod och irriterat lät han den avlidne falla till marken med en hård duns. Obrydd över det faktum att han nyss dödat en annan person sökte han ögonkontakt hon tiken och han såg aningen frågande på henne.
“Och vad skulle det föreställa?” ]frågade han med dov röst. Utan att ägna den döde en blick klev han rätt över liket för att närma sig henne. Ett snett litet flin spred sig på hans svarta läppar, men det var varken roat eller vänligt. "Du har väl ingen anledning till att ta död på mig, än?"

Hon kunde inte låta bli att bli lite besviken när Molok omedelbart avslutade vargens liv. Ärligt talat hade hon väntat sig något lite roligare. Det låg en viss tillfredsställelse i det här, visst; ljudet av döden lät likadant här som i skogens tystnad. Men det fanns så mycket mer tillfredsställelse att få ut av det hela om man bara tog sig tid till det. Det gick helt enkelt för snabbt. 
    Nomë log rart mot honom; det var svårt att avgöra om det verkligen var ett leende eller bara ett tillfälle att blotta tänderna. 
    "Du ser inte särskilt död ut", anmärkte hon torrt. "Var inte så förnärmad, jag testade bara dina reflexer. Dessutom tycker jag nog inte att jag behöver en särskild anledning att döda dig, om jag ska vara ärlig."
    Hon tog blicken från honom, fortfarande med läpparna uppdragna i ett kallt leende, och såg ut över kaoset omkring dem. Det bultade i huvudet och skar i öronen, men hon började vänja sig. Hon vande sig fort vid saker. "Se på dem", sa hon frånvarande; det verkade nästan som om hon pratade med sig själv snarare än med Molok. Vart hon än lade blicken fanns ett ansikte förvridet av antingen skräck, smärta eller ilska. Detta var de renaste känslor som fanns. 
    Ett kort skratt letade sig upp ur strupen. "Så många liv för ett tempel, helt i onödan ... Och de påstår att vi är de elaka här."

Molok följde hennes blick mot kaoset runt omkring dem. Dramat som utspelade sig var en tillfredsställelse och ljudet av blandning av skrik samt gråt var som ljuvlig musik för hans öron. Det här var större än han hade förväntat sig, och han skulle vara tvungen att berömma brodern vid senare tillfälle för det han åstadkommit. Att han lyckats samla ett gäng vargar med brinnande, envisa själar och fått dem att fungera ihop var ett under.
    “Man behöver ingen anledning till att döda”, svarade han lågmält samtidigt som han tog några kliv närmare henne och lät åter det enda fungerade ögat att läggas på henne. Hennes utseende var alldagligt, men hennes personlighet var annorlunda.
    Han nickade instämmande till hennes ord. Vem som var elak eller snäll i det här sammanhanget var upp till var och en att avgöra, och enligt Molok var man inte bara ett av det, utan en blandning.
    “En sak är säker, och det är att det inte finns några rena själar här. Vi alla är på något sätt skyldiga.”

[Avslutat]