Under en stor ormbunke satt en liten valp och såg på regnet som föll genom trädkronorna. Höstskogen brukade vara en ganska trafikerad skog, men inte idag. Antagligen höll alla förståndiga vargar sig undan regnet. Aurora hade dock inte något emot ensamheten. Hon tyckte om att sitta tyst och lyssna på regnets smattrande.
   "Du måste finna källan." Han var här igen. Automatiskt sträckte den lilla röda på sig igen. Hon visste redan vad samtalet skulle handla om. De fruktansvärda varelserna. Smittan. Ängeln hade dragit upp det flera gånger under deras senaste konversationer, men det här var första gången han var så rak på sak. Valpen undrade om hon kunde ignorera honom och komma undan med det. Antagligen inte. Trots att han bara varit vänlig, så respekterade hon honom djupt, och vågade inte göra särskilt mycket uppror.
   "Mmm", hummade valpen. Inget medhåll, men hon sa inte heller emot.
   "Snart", upprepade han, "Innan det blir omöjligt att stoppa."
   Aurora vred sig obekvämt. Hon förstod inte hur hon skulle kunna stoppa något så hemskt. Trots allt så var hon bara en valp. Äldre än förut, men ännu inte vuxen. Kunde han inte fråga någon annan? Lite bittert undrade hon om han bara ville att hon skulle hitta någon annan, någon kompetent, som gjorde hjältejobbet.
   "Jag fatta-", började hon men ängeln avbröt henne.
   "Det kommer någon." Ett simpelt konstaterande. Valpen snodde runt, och hoppades innerligt att regnet dolt konversationen. Själv brukade hon se ner på de som pratade för sig själv, och eftersom andra vargar inte kunde höra ängeln, så skulle det onekligen se ut som att hon gjorde det.