[Är fett seg på startisar, men det blir bättre. Lovar xD]

Det hade först känts dumt, att inte bara ge sig raka vägen tillbaka mot Numoorislätten där han trots allt hörde hemma. Att nosen istället pekade mot väst, till delar av Numoori Cerulean aldrig satt sina tassar på för att hitta en vit varghona han mött för länge sedan, var rätt orimligt. Åtminstone tyckte Cerulean själv det, men för tillfället verkade det inte spela roll. Kiera och Tien litade han på, trots att det fortfarande kändes obegripligt att Volantis inte längre fanns.
  "Huyanaaa.." Namnet slank då och då ut mellan läpparna, långdraget och som i djupa tankar, då han med arbetande vingar följde luftströmmarna ovanför den blåsiga stäppen. Den ven i öronen och rufsade om den gyllene pälsen, tvingade ögonlocket att gång på gång återfukta ögonen för att kunna se ordentligt. Vindstyrkan var mäktig här uppe, trots att det säkerligen inte var på långa vägar lika illa som på marken. Det var dock inget större problem, då lektion nummer ett i flygning alltid varit att följa med vinden. Att kämpa emot var ingen mening, lösningen var att rida på vindarna för att ta sig dit man ville.
  "Huuuuyanaa..." Blicken scannade marken, men hon fanns inte att se någonstans. Det kändes idiotiskt, alltihop.
  Med en lätt tippning på vingarna så gled fakargen framåt, tappade snabbt höjd och befann sig snart inte mer än ett tjugotal meter ovan mark, snabbt glidflygande.

Hon hade lämnat flocken en kort stund för att utforska denna nya plats. Tassarna hade styrt stegen mot det karga, torra landskapet på den norra delen av stäppen. Det fanns så mycket nytt här. Hon hade letat efter örter som fanns i de torrare delarna av hennes hemland, men de delarna var inte lika torra som dessa. Det hade dock funnits några taniga växter som påminde om det hon letade efter, men efter att ha luktat på dem hade hon insett att det inte var rätt växt.
Vinden rev rätt ordentligt i hennes vita päls och blåste damm i hennes ögon. Doften utav häst hade nått hennes nos, och nyfiken på denna nya varelse hade hon travat efter doften. Dock var hästarna uppmärksamma och hade flytt henne redan innan hon var nära.
En taggig frukt hade också fångat hennes uppmärksamhet. Hon hade närmat sig den udda växten, men när en skarp smärta på nosen hade mött henne drog hon tillbaka huvudet och travade med ett fnys iväg.

Nu satt hon stilla på den torra marken och såg upp mot himlen. De tunna molnen jagade varandra över himlen och formade former. Huyana följde dessa former med blicken. Hon drog djupa andetag och kände sig tillfreds med världen. Det hade känts bra att vandra med flocken, även om hon inte kunde säga att hon kände någon ännu.
En mörk prick i ögonvrån fick henne att vrida på huvudet och kisa mot vinden. Den mörka figuren tycktes sväva på vindarna och blev större och större. Hon reste sig upp och gjorde sig beredd att ta sig tillbaka till flocken för att meddela detta. Figuren kom närmare, sjönk och hon tyckte att fällen verkade... guldig. Minnet av den guldiga fakargen kom tillbaka och hon blinkade upprepade gånger. Kunde det verkligen vara Cerulean. Det var väl ändå omöjligt? Svansen började svaja bakom henne när hon kunde urskilja de vita markeringarna, så lika hans. Ett ljudligt skall lämnade henne och hon studsade på framtassarna för att få den guldiges uppmärksamhet. Var det Cerulean måste han stanna upp!
"Cerulean!" tjöt hon upp mot den guldiga med ett leende på läpparna och svansen svajandes. Hon började röra på sig för att möta honom.

En vit gestalt, i skarp kontrast mot den torra marken under. Hon hoppade på framtassarna, skällde i extas och ville uppenbart få hans uppmärksamhet. 
  Cerulean vred lite för snabbt snabbt på huvudet då skallet nådde honom genom den vinande vinden, fångade den vitpälsade med blicken. Huh? I pur förvåning vred han av misstag vingarna några millimeter fel vilket fick honom att dra efter andan och överrumplat flaxa till med vingarna. Benen sprattlade efter obefintligt fäste, som om han snubblat i luften under de där få hemska ögonblicken det kändes som att han skulle falla. Sekunden senare hade han lyckats bromsa in och avvärjt misstaget. En pust slank ut mellan läpparna. Med rynkade ögonbryn och bultande hjärta blickade han ner mot den vita. Men.. Ögonbrynen sköt upp i pannan igen. En känsla av igenkännande gick som en stöt genom ådrorna. Kunde det vara..
  "Cerulean!" Vilken lyckoträff.
  "Hu.. Huyana", uttalade Cerulean mållöst för sig själv, och stirrade förvånat mot den tunna tiken då hon rörde sig mot honom. Det kändes med ens ännu dummare, vad skulle han säga? Att två ihopväxta vargar skickat honom att finnas henne för att han var så hjälplös utan någon som tog hand om honom? Patetiskt.
  De negativa tankarna gled dock långsamt åt sidan då han uppfattade hennes leende, och ett snarlikt började växa fram på hans egna läppar. Ett korn av glädje dansade i hjärtat, en märklig känsla mot vad fakargen var van vid. Lawenya hade aldrig kunnat locka glädjen ur honom, bara korkat igen en del av tankarnas flöde. Han var otacksam, för vad hon gjort för honom.
  Svansen knyckte svagt till i luften, innan hanvargen återigen tippade vingarna framåt och efter ett tiotal sekunder svepte ner framför den vitpälsade och landade smidigt. Cerulean rätade på sig, vred fram öronen och mötte tikens tvåfärgade blick. Fjädrarna, ränderna över ögonen. Vacker. Ingenting hade förändrats. Smärtan i bröstet, den som alltid gjorde sig påmind, bleknade bort en aning när han mötte hennes leende.
  "Jag trodde inte jag skulle hitta dig här."

[Allt han tänker är i kursivt utan ""]

Hon verkade ha haft rätt. Den guldiga saktade ner, verkade snubbla på luften och vände sedan mot henne. När deras leende möttes kunde hon inte låta bli utan fnittrade alldeles kort och tyst. Hon mötte hans gyllene blick och pressade tillbaka ett fnitter. Han var hittad. Tänk att han kommit hit just som hon också gjort det.
Han trodde inte att han skulle finna henne här. Ett mjukt skratt lämnade henne.
"Och jag trodde inte jag skulle finna dig här!" sa hon och sträckte lite på halsen "Men jag är så glad åt att se dig." fortsatte hon i en något tystare ton.
Han såg mer välnärd ut denna gången och han verkade hantera sina vingar på ett bättre sätt. Svansen slog bakom henne och hon kunde inte låta bli att tyst betrakta honom i flera sekunder. Leendet låg hela tiden vilandes på läpparna.
"Vad har tagit dig till dessa karga platser?" inte kunde det väl vara ett sammanträffande att han flugit hit av alla ställen? Han måste ha haft ett mål med sin resa.
En otroligt stark lust att röra vid honom kom över henne. Hon ville bara snudda vid hans gyllene päls som glittrade i solen, bara känna hans doft oblandad. Med möda motstod hon impulsen och höll tillbaka beröringen; hon visste hur han ogillat den vid deras första möte.

Där kom det.
  "Öh.." Cerulean kunde inte hejda ljudet som slank ur honom. Han smällde snabbt igen käkarna och bet sig i kinden. Ja, vad skulle han säga? Ljuga? Det var dumt. Han ville inte ljuga, men ville inte uppträda som en idiot heller. Sanningen var så tillvriden och dum, orealistisk och idiotiskt orimlig. Cerulean insåg med ens att han tomstirrat på Huyana i många ögonblick, ruskade kvickt på huvudet, blinkade dumt och svalde.
  "Öh.. Ree.. eser?", stammade han, det var uppenbart att han bara hittade på. Öronen vreds osäkert bak mot nacken då ett snett, trevande leende letade sig fram på läpparna. Lika bra att säga som det var, han hade aldrig varit en bra skådespelare. Känslorna hade aldrig hållit sig inombords, utan rentav strömmat ut från kroppen. Omöjligt att dölja. Fakargen trampade lätt med framtassarna och slog undan blicken. Du gör bort dig. ".. Nej. Jag letade efter dig."

Han stirrade tomt på henne och hon såg roat på honom medan han ruskade på huvudet. Huvudet lades en aning på sned och hon mötte hans leende med leende och ett ansiktsuttryck som sa: Verkligen?
Hans svar fick henne däremot att rodna. Snabbt ryckte hon upp huvudet och log rodnande.
"Jasså?" sa hon med tunn röst och flackade med blicken, precis som Cerulean själv gjorde. Hon fäste blicken på hans vita tassar som nervöst trampade runt. Hans nervositet verkade göra henne lugn. Leende lyfte hon blicken. Ansiktet var inte längre varmt av rodnad och fjärilarna i magen gjorde henne inte längre illamående.
"Jag är glad att du letade efter mig." hon fnittrade om blinkade mot honom "Jag hoppades att vi skulle stöta på varandra, även om jag föreställde mig det på ett ställe som Ötamon eller liknande... Du passar så bra i sådana skogar." svansen svepte bakom henne och det nästan oemotståndliga begäret att röra vid honom kom åter över henne. Om han bara tillät henne skulle hon röra vid honom.

Hon rodnade faktiskt, av någon anledning. Ceruleans min blev vagt förvånad då han såg hur huden runt ögon och nos blev en nyans rödare. Hade han gjort det? Han han gjort så hon rodnade? Det var en omöjlig tanke. Cerulean hade aldrig sett sig själv som något annat än klumpig och mentalt efterbliven, inte någon som gjorde något intryck på tikar. Underligt.
  "J", tungan svepte osäkert över nosen, "ja". Svaret kom med låg röst han återigen slog undan blicken. Han hade sökt efter henne. Turligt nog frågade hon inte vidare varför, vilket släppte en sten från hjärtat. Så pinsamt behövde det kanske inte bli.
  "Är du?" Återigen förvåning då blicken återvände till den lättsamt fnittrande tiken. Hennes meningar blev mer och mer svåra för honom att förstå, om än det fanns ett uns av honom som gillade dem. "Jo.. Jag.. Jag har aldrig varit här." Ett blygt leende skymtade fram på läpparna, innan det återigen försvann. Nosen rynkades som svagast, drog  i smyg in hennes doft. Där, var skillnaden. Den var inte helt som den varit förut, det var någonting annat. En blandad komplott av hennes, och många andras dofter. En flock? "Vad gör du själv här?"

"Inte?" frågade hon, förvånad. Dem hade trots allt mötts i Itrozo, och det var inte långt från Ötamon. Själv hade hon ju vandrat rätt igenom Ötamon och Silverpile för att komma till Numoorislätten.
"Vi borde ta oss dit någon gång." hon stannade upp och blinkade några gånger när hon insåg vad hon precis sagt. Ett kort skratt lämnade henne.
"Eller ja, du..." hon skrattade ännu en gång, hoppades att han inte tagit illa upp.
Hennes öron spetsades vid hans fråga. Ett leende, något ursäktande, drog i hennes mungipa innan hon svarade.
"Jag har vandrat hit med en flock... min flock... om jag får ansluta mig ordentligt." hon skrattade åter till och ruskade på huvudet "Jag är på prov." svansen svepte bakom henne. Hon hoppades få fortsätta vandra på dem... men skulle Damon neka henne det kunde hon kanske ha sällskap med Cerulean till Ötamon.
Tankarna på flocken fick henne att fundera. Sist dem träffats hade även Cerulean haft en flockdoft i pälsen, men den var nu helt borta. Hon undrade om hon vågade fråga.
"Din flock..?" frågade hon försiktigt och såg på honom med någonting skyggt i blicken. Hon ville inte göra honom upprörd.
"Hur..?" hon visste inte riktigt vad hon ville fråga och lät därför de trevande orden vara.

Huh? Cerulean öppnade munnen, men ut kom ingenting annat än ett ointelligent och halvkvävt "öhhrrmm". Tungan var som förlamat då han långsamt stängde munnen och kände hur ansiktet blev blossande hett under pälsen. Flackande med blicken vände vände han ansiktet mot marken och slog sig långsamt ner på marken. Vilket dum reaktion, hon hade bara kommit med ett skämtsamt förslag. Hon menade säkert ingenting allvarligt med tanken.. eller?
  "Ja, jo." De kanske.. Kunde gör någonting. Hennes skratt lättade upp situationen lite då han återigen svalde och log svagt. Han lyssnade uppmärksamt då hans tankar om flocken bekräftades. Någonting vreds om i själen, någonting litet. Hon kunde inte förra sig ifrån dem, det va uppenbart. Det var som att ett litet hopp tänts, alldeles i onödan. Att inte behöva vara ensam. Att.. Ha någon, någon som inte var Lawenya. Han var otacksam.
  Utan att Huyana visste det, tryckte hon slutligen på en svag punkt. Kroppen ryckte till som i smärta, innan Cerulean drog ett djupt andetag för att genast hejda tankarna. Ögonen slöts. Nej, lugn.
  "De är borta nu", svarade han kort och andades långsamt ut genom nosen. "De var inte där. Det är slut nu."

Hennes farhågor besannades när hon såg hur han ryckte till. Oroligt spetsade hon öronen och flyttade ansiktet lite närmare hans när hon satte sig ner.
"Jag är verkligen ledsen, Cerulean." sa hon lågt. I några sekunder såg hon på hans sänkta ansikte innan hon sträckte fram nosen och snuddade vid hans panna.
"Tro mig, jag vet hur ont det gör." sa hon med låg röst och man kunde för ett ögonblick se smärtan som hon bar med sig. Ett sorgset leende drog i hennes mungipa när sorgen i de tvåfärgade ögonen försvann.
Tanken slog henne att Cerulean kanske kunde ansluta sig till Qu. Då kunde dem vandra tillsammans...
"Du är inte ensam, det vet du va?" sa hon lågt och sökte ögonkontakt med de gyllene ögonen. Leendet hade blivit varmt, hon kunde inte låta bli att le när hon såg på den trasiga vännen.
Tankarna rusade samtidigt och hon undrade vad Damon skulle säga om hon kom tillbaka med Cerulean. Fast hon brydde sig inte. Om han inte kunde följa dem fanns det en risk att hennes hjärta fick henne att lämna flocken innan hon ens kommit med i den... Hjärta...

Ceruleans slutna ögon förhindrade att han skulle kunna se då hon långsamt satte nosen mot hans panna. Den första reaktionen var att spänna varenda muskel i hela kroppen och slå upp ögonen, utan att röra sig en tum. I vanliga fall skulle han backat undan långt innan hon nått fram till honom, men nu blev han bara sittande, som en spänd stålfjäder i kroppen, medan sekunderna tickade förbi.
  Sedan, slapp luften ut ur lungorna i en låg suck och musklerna slappnade av. Fann sig i beröringen, och slöt återigen ögonen.
  "Nu är jag inte det." Men jag har varit. Ett litet, fånigt leende spelade på läpparna. "Är.." Hanen harklade sig lätt och mötte hennes blick. Tvåfärgad i brunt och blått mot gyllene. "Får jag kalla dig vän?"
  Inga förhoppningar fanns inom honom. Bara en enkel fråga, för att skydda sig själv. Cerulean visste att han aldrig mer skulle ta någonting för givet, eller ens hoppas innan han visste. Han hade begått det misstaget en gång. Blue.

Hon skrattade och såg på honom med ett brett leende.
"Det trodde jag du redan gjorde." sa hon med samma breda leende "Du har varit min vän sen vi möttes första gången." Hon hade märkt hur spänd han blev när hon rörde vid honom, hur han tillslut slappnat av och funnit sig i beröringen. Hans varma, solfyllda doft låg i hennes nos och hon beklagade varje gång hon var tvungen att andas.
Hennes blick vändes åt det håll flocken befann sig. Hon såg från Cerulean mot flocken och tillbaka. Det varma leendet klädde åter hennes läppar när hon fäste blicken på den gyllene fakargen.
"Skulle du vilja följa med till min flock?" frågade hon "Jag kan inte lova att Damon släpper med dig, men jag tror egentligen inte han tycker illa om fler medlemmar." hon log mot honom och hoppet brände inom henne. Fjärilarna började åter attackera hennes mage inifrån.

Hennes ord fick honom att le. Inget annat, bara le av den där varma känslan som spred sig genom kroppen. Värmen motade undan kylan, ljuset trängde undan mörkret. Så underligt, att det blev så enkelt. Lawenya hade givit honom en liten dos av den känslan. En liten dos av glädje, men hon hade inte kunnat få bort hans ångest, då hon var lika sargad som han.
  Hennes förslag fick honom att bli en aning spak. Flocken? Ville hon verkligen det?
  "Öh.." Återigen ett ointelligent ljud. "Va?" Flocken? "Tror du att.. Tror du att det skulle gå?" Han hade ingenting att tillföra en flock. Absolut ingenting. Inget skarpt sinne eller starka muskler. Bara en börda. De skulle de väl aldrig gå med på?
  Ändå, var han i hemlighet glad att hon frågat.

Hon log mjukt mot honom.
"Det tror jag nog, tassar behövs alltid." sa hon och knuffade mjukt till honom med nosen "Om inte annat finns det ju ingenting som kräver att jag stannar... och då skulle vi ju kunna se Ötamon tillsammans istället för var och en för sig." hon log glädjestrålande mot honom. Blicken vandrade åter mot flockhållet. Åtminstone hoppades hon innerligt att Damon skulle uppskatta fyra extra tassar... hon skulle uppskatta om han uppskattade det.
"Vill du dröja dig kvar eller ska vi vandra?" frågade hon och reste sig upp "Jag vet inte riktig hur långt jag gått, men det kan inte ta mer än till dagens slut att komma tillbaka." Hon vände blicken mot Cerulean och log så hon visade de vita tänderna bakom hennes svarta läppar.

Cerulean sade inte att han inte, förmodligen någonsin, återvända till Ötamon. Det var där han träffat Blue den senaste gången, kanske var hon kvar där. Det var inte värt det.. Återigen började tvivlet spira, och en lätt oro vred sig i maggropen då fakargen drog ett djupt andetag. En flock, men vilken? 
  Återigen möttes de båda vargarnas blickar, och med honans leende kändes det lite enklare att resa sig upp och ta stegen upp till hennes sida. Vad som helst, bara han slapp vara ensam. 
  "Låt oss gå, då."


[Avslutat?]