Det var sen eftermiddag och solen fick hela skogen att bada i guld. Lyan gick att skymta längre fram och om han ändå behövt mer vägledning hördes ljudet av spridda röster. Ezekiel travade målmedvetet men avslappnat i riktning mot dem, och ju närmare han kom, desto starkare blev lukterna. Av hans familj. Det var en ny tanke för honom, att ha en familj, samtidigt som den var det mest naturliga i världen. De var en brokig skara, men de gick bra ihop ändå. Så bra, till och med, att han inte skulle kunna tänka sig ett liv utan dem. 
    Trots att han njöt av varje sekund i vännernas sällskap trivdes han också med ensamheten som jakt förde med sig. De delade på uppgifterna allihop, men om tillfälle gavs var han inte sen att erbjuda sig att jaga för gruppens räkning. Det var avkopplande, men också givande eftersom han lämnade ett bidrag, kände sig behövd. Det var en stärkande känsla att veta att man behövdes, och att andra förlitade sig på en. För att effektivisera jakten hade han, med hjälp av de andra, tillverkat korgar som kunde hängas över skuldrorna och användas till att bära villebråd i. På så sätt kunde han samla ihop fler byten utan att behöva bära dem i munnen. Just nu bar han tre harar och två vesslor i korgarna. 
    Ez travade in i gläntan där lyan fanns. De gröna ögonen gled över platsen och föll till sist på Sezja en bit utanför lyans öppning. Han gav henne ett leende, stannade utanför lyan och började kränga av sig korgarna för att kunna bära in lasten. 
    "Kolla vad jag hittade", sa han stolt med en nick mot korgarnas innehåll. "Tre harar! Vi lär inte behöva somna hungriga, i alla fall."