En lättare storm hade härjat i skogen under natten. Ilskna vindar hade dragit in från havs, genom träd och buskage, och regn hade slagit hårt mot mark och sten. Fukten låg fortfarande tjock i luften som ett tecken på att det ännu inte var över.
Regnet hade dock övergått till ett lätt duggande.
Den stora hanen hade legat vaken en längre tid utan att lyckas komma till ro. Tröttheten ryckte honom gång på gång i ögonlocken men varje gång han funnit sig vandrandes längst gränslandet mellan sömn och vakenhet så hade någon osynlig närvaro tyckts dragit honom upp till ytan igen.
En kraftig gäspning särade på käftarna under tiden som den gula blicken vandrande mellan hans flockbröder och systrar, mellan de som inte tagit sig in i lyorna för natten, för att undkomma det som hade märkts av från ovädret. Loke låg med ryggen mot en av klipporna som reste sig ur marken. Den hade fungerat som ett fint vindskydd tillsammans med buskagen och träden som växte i området.
Hanen vänder sig över på mage och reser sig upp. Frambenen glider fram över marken och han sträcker ut kroppen i följd med en kraftig gäspning. Han ruskar på sig och höjer nosen till luften för att vädra.
Den fylliga vita fällen är ingrodd med lerjord på buk och sidor, tassar och fläckvis på baksidan av benen. Svansen lika så.
Han ger sig själv en lätt inspektion innan han på sedvanligt vis beger sig genom sovplatsen, förbi några sovande individer, bort mot närmsta bäck. Med tunga, trötta steg tar han sig genom lägret och kommer snart ut på en av stigarna som tillsammans trampats upp av alla flockmedlemmar.
Ljudet av djupa andetag försvinner sakta och ersätts snart helt av regnets harmoniska smatter.

[Till valparna! Utspelar sig någon gång under morgonens tidiga timmar.]

Arno hade haft svårt att sova under natten. Ljudet av den hårda blåsten och det piskande regnet hade hållit honom vaken större delen av tiden, även om han hade krupit ihop hos föräldrarna och lyckats sova några timmar. Han hade dock vaknat tidigt igen, kanske på grund av drömmar, eller faktumet att pappa hade knuffat till honom i sömnen. Oavsett anledning så hade han legat vaken en stund, uttråkad och väntande på att något skulle hända. Han hade försökt leka lite med Nairas svans, men det var inte lika roligt när den inte rörde sig.
     En rörelse och ljudet av steg som passerade utanför lyan fick valpen att studsa upp på tassarna. Han trampade över Oberon på sin väg mot grottöppningen. Han stannade precis innanför öppningen, fortfarande i skydd från duggregnet. Det blåste inte lika mycket längre, och det såg lugnare ut där ute. Han kunde känna den svalare luften krypa in runtom honom när han sträckte nacken utanför lyan för att se efter den som passerat. Luften var fuktig, men klar.
     Det var inte svårt att lägga märke till Loke när den store hanen rörde sig bort genom sovplatsen. Arno viftade på svansen när han såg efter den stora, vita vargen. Loke var rolig. Vart var han på väg? Arno kastade en blick över axeln, in i lyan igen, innan han med valpiga språng studsade ut i den fuktiga luften. Nyfiket travade han efter Loke. Växterna han passerade fuktade den blå pälsen och den blöta marken smutsade valpens stora tassar. Han var fortfarande liten, även om han långsamt började bli mer gänglig än knubbig. Öronen stod spetsade på huvudet, och ögonen höll sig alert fästa vid den stora, tunga gestalten han följde på avstånd.
     När Arno närmade sig Loke så sjönk hans hållning, och traven övergick i ett lekfullt försök att smyga sig på den äldre. Svansen stod högt, fortfarande stundom viftande bakom kroppen. Han tyckte själv att han var väldigt bra på att smyga, även om han då och då stötte i växter och råkade snava till över ojämnheter i marken.

Regnets smattrande var morgonens stilla vaggvisa. En osynlig hinna av sömndruckenhet låg över sovplatsen. Tunga andetag i takt med duggets rytm var allt som kunde höras genom lägret. Den stormiga natten hade lämnat bakom sig ett rogivande lugn. Men trots oväsendet som berövat unghonan på sömn så var hon vaken. Niyaha ville inte erkänna att hon skrämts över hur illvillig himmelen låtit, men sanningen var att det hade varit svårt att somna ifrån de höga dånen och blixtrande bilderna som bränts fast på hennes näthinnor. Några ynka stunder hade hon låtit sig falla under ytan till drömmarnas värld.
     Någonstans utanför lyans skydd kunde den unga höra rörelse. De triangelformade öronen reste sig upp medan hon långsamt höjde huvudet. Niyaha rörde sig inte förrän hon fick bekräftat att det faktiskt var någon där ute. Utan att riskera att väcka någon annan, reste hon sig upp - det strategiska placerandet natten innan hade både varit en nackdel (då hon legat närmast utgången och således närmast ovädret) och en fördel. Ljudlöst smög hon sig närmare mynningen där hon hade uppsyn över den grönskande marken utanför. Öronen vibrerade till ljudet av någon som närmade sig. En lätt spänning började spinna inom henne - vem kunde det vara? När två par vita, bastanta ben stegade förbi lyans öppning kunde hon genast identifiera vargen - Loke. Niyaha stod kvar en stund och övervägde ifall hon skulle se efter vad han gjorde. Men när några betydligt mindre, klumpigare ben skymtades utanför så tog hon nyfiket några steg framåt. Försynt stack hon ut sitt ljusa huvud och såg efter de två - Arno och Loke. Fortfarande var hon osäker på om hon skulle följa efter. Det lätta regnet kändes knappt emot hennes päls.
     När de nästan var utom synhåll, tog hon de beslutande stegen ut ur lyans dunkel. Med långa, något oroliga steg rörde hon sig efter paret. Trots den otvivelaktiga friden som låg över skogen så hade stormens hotfullhet inte riktigt lämnat atmosfären ännu. Den fick det svagt att krypa i hennes skinn. Något blygsamt höll följde hon efter dem på ett avstånd som fick henne att känna sig till mods. Niyaha visste inte riktigt om hon ville umgås med dem, eller bara se efter vad de gjorde. Bristen på vila gjorde henne virrig och något onödigt nervös. Unghonan hade alltid känt av omgivningen på ett sådant spirituellt sätt, och det var ingen tvekan om att hon påverkats av skyns upprördhet under natten. 

[Kände mig inspirerad, så offrade lite sömn för att skriva. Är lite osäker på hur det blev, men såhär får det vara!]

Till skillnad från sin broder hade Oberon sovit ostört hela natten. Stormens framfart hade gått honom obemärkt förbi och i skydd från vind och väta låg han tätt intill sin moders mage. En av de överdimensionerade framtassarna vilade över det runda valpansiktet. De tunga andetagen ljöd kvävda under tassen, men det tycktes inte bekomma honom det minsta. Det var inte mycket som kunna rubba valpens slummer, inte ens de livliga drömmarna som fick det att sprattla i benen och morrhår att rycka. Ändå var han den första till att slå upp sin fyrögda blick när Arnos närvaro inte längre var påtaglig. Förmodligen var det en tillfällighet. Oberon brukade vanligtvis sova igenom det mesta, men han behövde inte ens se sig om i grottans dunkel för att känna att något saknades honom. 
    Det var alldeles för tidigt för att än stiga upp men valpen kunde inte hindra sin undran. Behovet av Arnos närhet var för starkt för att Oberon skulle kunna ligga kvar nu när han väl var vaken. Ogillande kisade den blå ut genom grottöppningen. Det var blött och fuktigt där ute, någonting som han inte var speciellt förtjust i. Den varma blicken svepte över de sovande individerna och vidare bort där han kunde skymta Arnos bakdel bland vegetationen. En bit längre bort, framför Arno, tornade Lokes väldiga kroppshydda upp. Vad sysslade de med? Lekte dem? Utan honom? Med ett par bestämda skutt lämnade Oberon grottans skydd. Han skulle minsann springa ikapp dem båda! Men innan han sprang vidare hukade han sig tvärt ned, precis utanför grottöppningen. Egentligen skulle man gå en bit ifrån när man skulle pinka hade mamma sagt, men just nu fanns ingen tid till det. Arno och Loke skulle försvinna ur hans synfält om han inte skyndade sig!
    Innan Oberon var helt färdig, och utan att hålla igen, reste han sig upp och jäktade efter de andra. Halvt snubblandes över sina egna tassar och med fokus på sin broder lade han aldrig märke till Niyaha som befann sig en bit bort. ”Arnooooo!” ropade Oberon glatt när han äntligen började närma sig. ”Arno, vänt-” Den högra framtassen slog plötsligt i den vänstra och Oberon stöp på nosen i den värsta leran. Bakbenen sprattlade vilt bakom honom när de var nära till att lyfta från marken av det plötsliga tvärstoppet. Vad som egentligen inträffat hann Oberon aldrig reflektera över. Han hade ramlat – så mycket visste han – men hur det egentligen gått till hade han ingen aning om. Ont hade det inte gjort i alla fall, och då var hela incidenten snabbt glömd. ”Ugh …” klämde han förvånat fram och såg upp mot Arno. Kroppen – mage och ben så väl som rygg och ansikte – var täckt av dy och väta. ”Vad gör ni för något?” frågade den nu mer bruna än blå valpen nyfiket och reste sig klumpigt upp.

[Väldigt udda, men det är ok c:]

En väldigt bekant stämma bröt plötsligt tystnaden och fick Arno att stelna till och räta på sig med ett ryck. Han vände sig instinktivt om när Oberon ropade på honom, med öronen spetsade på huvudet och svansen rakt upp. Typiskt, hann han tänka innan brodern föll omkull i leran. Typiskt Oberon att förstöra hans smygighet! Men när den mörkare valpen snubblade och föll så försvann tanken lika snabbt som den dykt upp. För ett ögonblick glömde Arno Loke då han med rultande språng skyndade tillbaks till sin nu väldigt leriga bror. Oron för att den andra kanske slagit sig var förbi lika snabbt som hans föregående tankar.
     ”Vad gör ni för något?”
     Frågan förde den ljusare valpens tankar tillbaks på Loke. Han blåste ljudligt luft mellan de slutna tänderna i ett hyschande läte. ”Oberooon, du förstör min smygigheeet”, gnällde han nästan demonstrativt, om än med låg röst. ”Jag smyger på Loke juuuu”, fortsatte han sedan med en busig väsning. Loke hade nästan garanterat hört dem vid det här laget, men det var inget Arno tänkte på.

Så snart han lämnat sovplatsområdet så kunde han höra mummel i följd av ett tjockt plaskande läte från den del av stigen som han nyligen passerat. Hanen stannade upp i sin lunkande gång och vred på hals och huvud för att se över sin skuldra. Var han förföljd? Öronen tippades nyfiket framåt och den gula blicken skannade noggrant av stigen som han följde. Men så hördes en röst igen och Loke sken snart upp i ett varmt leende när han insåg vem den tillhörde. Oberon. Och var Oberon i närheten så följde med största sannolikhet Arno i hans hasor.

Svansen började vagga på den resliga hanen och just som han stod där och funderade på hur han skulle bemöta dom två bushögarna, så slog det honom. Utan vidare slängde han sig mot den våta marken på sin vänstra sida. Lera, fallna blad och kvistar letade sig envist in i den ljusa fällen och färgade den mörkbrun i skuggan av träden. Ett dovt fnissande lämnade honom innan han slöt ögonen och slappnade av i hela kroppen.
Nu skulle småttingarna få sig ett spratt.

Valpen rörde sig sävligt framåt. Huvudets tyngd verkade ha ökat med den bristande sömnen. Efter bästa förmåga spejade Niyaha efter dem. Trots orkeslösheten så bubblade nyfikenheten under ytan. En blixtrande känslan av spänning och lek strålade genom hennes bröst.
     Oberon som följt efter sin broder, dunsade ner i lera. Hårt bet hon sig i läppen för att kväva det mjuka fnittrandet som ville fly. Ännu verkade hon inte setts. Försiktigt tog hon sig lite närmare för att kunna höra dem bättre. Det busiga väsandet från Arno fick henne genast att kvickna till. Smyga på Loke? Det var alltid kul att smyga. Trots att allt i lilla valpkropp ville vara med i lekandet, så visste hon inte riktigt om hon skulle vara välkommen i brödernas upptåg. Osäker på sin sak, stannade hon kvar på sin plats. Med en intresserad blick och öronen uppmärksamt riktade framåt, betraktade hon de två bröderna.

[Det här kommer bli ett så sjukt lustigt inlägg xD]


"Niy!" Delshay stod utanför lyan, trampade lätt på stället över det lätta obehaget av fuktigt gräs mot de varma trampdynorna. Duggregnet prasslade lätt i löv, smattrade nästan ljudlöst mot vattenpölar. "Niyaha!" Upprepade han. Ett väsande, lågt kallande på systern för att inte väcka de andra, men den ljusa tiken hade redan försvunnit. I leran var det färska spår av ruggigt stora tassar, sedan bra mycket mindre spår av något som uppenbart var valpar med sitt ojämna mönster och rundade avtryck. Valpen sniffade lätt på backen. Niyaha verkade ha följt efter, vem det nu var. Det var svårt att avgöra, med valpnos och många individer i närheten. Någon stor, var det iallafall. Del knep ihop munnen till ett streck, kisade bort dit spåren ledde och satte sedan av i trav, som då och då föll över till klumpiga språng över rötterna.
  "Niiiiiy!" Flåsade hanvalpen, med tystnade sedan och koncentrerade sig helt på att inte snubbla, vilket minst sagt var en risk i det hala underlaget. Den ljust bruna valpen följde spåret, med de gula ögonen klistrade i backen. Nu var det tydligt att systern hade följt efter. Han kände igen hennes doft, som trots revirets ingrodda lukter var som ett osynligt spår i den tunna dimman duggregnet skapade. Del pressade sig igenom en lövbuske, fortfarande med nosen i backen. De kunde inte vara långt borta nu!
  "NIY-uff!" Mening bröts av att han krockade i någonting hårt med päls. Från sin nya plats, i en hög i leran, höjde han blicken. Ett glatt leende spred sig över läpparna, trots lera över magen och regn i öronen. Ljus päls, blå ögon. Systern. "Hittade dig!"

Den oväntade krocken i hennes sida, fick henne att vackla till och ta ett steg i sidan. Hjärtat skuttade till av chock, innan hon möttes vid åsynen av sin leriga broder. Ett lågmält skratt lämnade henne.
     ”Din klumpeduns”, fnittrade hon. Svansen började entusiastiskt vifta. Kanske kunde hon leka med brodern istället för att inkräkta på de blå bröderna. Det verkade som en bättre idé.
     ”Ska vi gå och leka?”, frågade hon hoppfullt. Blicken fick en glittrande lekfullhet i dem.

"Åh." andades Oberon efter att Arno förklarat vad han höll på med ute i regnet. Så det var det han gjorde. Men varför? En plötslig förvirring uppstod och ett fundersamt uttryck uppenbarade sig i det runda ansiktet. "Men Arno, smyger du på honom när han ska kissa?" frågade Oberon med låg stämma. Loke måste ha gått upp för att kissa. Det fanns ingen annan rimlig förklaring till varför någon var vaken den här tiden. Åtminstone inte i Oberons värld. "Vad är det för kul med de--" Han avbröt sig tvärt när tankarna hunnit ikapp hans ord. Klart det var kul. Alla var sårbara då. Oberon hade själv suttit och väntat ut Arno för att hoppa på honom så fort han var färdig. 
    "Får jag också vara med?" frågade valpen istället och dansade runt sin broder. "Snälla, snälla, snä--" tjatade han, men tystnade på nytt när han hörde ett ljud längre bort. "Mamma." pep han tyst av bara farten. Oberon var plötsligt väldigt medveten om sin omgivning. Hur blöt och läskig den faktiskt var. Han skyndade sig att ställa sig tätt intill Arno, vilket fick den ljusare av bröderna att bli lerig.

[Orkar inte ens. Så mycket korv. Korv till alla!]

Arno skulle just svara när en duns fick Oberon att trycka sin leriga kropp mot honom. Den ljusare valpen tänkte dock inte på leran, utan hade själv ryckt till av ljudet och stod nu på stela ben och med svansen styvt höjd bakom honom. Öronen stod riktade framåt, och det var med nyfikna, om än lite skrämda ögon han såg framåt. Ljudet hade kommit från det håll Loke vandrat. Var hade Loke tagit vägen förresten? Han kunde inte se den ljuse jätten längre.
    Efter att ha stått frusen vid marken en stund, tryckt mot Oberon, så satte Arno fart på tassarna. Till en början med försiktiga steg, som långsamt längdes i lekfulla skutt. Tänk om det var något spännande som låtit? Även om det kanske kunde vara lite läskigt också. Men Loke var ju där framme någonstans, så... så läskigt kunde det väl inte vara? Väl?
    Skutten saktade snabbt in igen när tvivlet grodde i hans bröst. Men när han såg på Oberon så kände han ett behov av att ändå vara lite modig, så han drog in luft genom nosen och puffade ut valpbröstet så gott han kunde. Svansen vibrerade stelt bakom honom, högt hållen. Självklart var det inget farligt! Och även om det var farligt så skulle han minsann visa att han inte var rädd, sådetså!
    Valpen fortsatte framåt på styva ben. Gräset och ormbunkarna tycktes plötsligt tappa orken framför honom, och han klev ut i ett i jämförelse med valpen stort område där växterna hade blivit tillplattade mot marken. Som om någon trampat ner allt i leran.

"Jag vet", svarade han med trumpet eftertryck, men glömde det snart och flinade glatt mot systern. Med viss möda tog han sig upp ur leran, lyfte en framtass och kikade in under magen som var fullkomligt täckt med lera. Äh. Det skulle gå bort senare, han tänkte inte gå till Loiana för ett bad iallafall. Delshay anade att han skulle vara illa tvungen mot kvällen iallafall..
  "Ska gå och leka?" Frågade systern hoppfullt, och Delshay behövde inte tänka två gånger.
  "Visst!" Med viftande svans knuffade han lekfullt till sin syster, och tillsammans lämnade de platsen i någonting som såg ut att vara en kull-lek.

[Jag och My bestämde att Niyaha och Delshay ska sticka iväg och leka nånstans, så de lämnar härmed rollspelet c:]

Loke skrämde Arno och Oberon på bus, och de lekte sedan länge tills valparna på typiskt valpvis blev trötta och somnade på fläcken, varpå Loke fick bära hem dem till Naira och Zayev.

[Avslutat <3]