På gatorna var det fullt med vargar, och livet sprudlade om området så som det alltid gjorde, fast som allra mest idag. I vanliga fall hängde molnen tunga över Civitas, och det lilla ljus som trängde igenom badade omgivningen i ett grått dis och fuktig luft. Föga inspirerande, och obehagligt att flyga i. Men just den här dagen, på ett vis som nästan kändes högtidligt, sken solen från en klar himmel, och solskenet lockade fram en nästan valpig sida av den unga honan. Den delen med ren livsglädje. Delen som inte tänkte allt för mycket på morgondagen, utan dröjde kvar i ögonblicket. 
   Gwyn hade traskat fram till en källa som låg belägen i Civitas nedre kvarter. Från båda håll rann en bäck, och någonstans i mitten låg en liten tjärn som grävts ner i marken. Kanterna var upphöjda, och stod hon på bakbenen gick det lätt att nå över kanten. Det klara vattnet reflekterade hennes spegelbild, och hon studerade kritiskt hur hornen välvde sig över huvudet - längre nu än sist hon tittat. Hon var inte helt säker på vad hon tyckte om hur långa de växte sig, och i vilken fart de krökte sig ur skallbenet. Det gjorde henne osmidig om något - men just idag var ingen dag att oroa sig för sådant, och med ens var tanken släppt. Istället fnös hårt rakt ner i vattenytan och fnissade till när vattendropparna flög om nosen. Sedan höjde hon blicken och spanade intresserad ut över torget. Vad än dagen skulle innehålla så var hon inställd på att roa sig.

Alaska vandrade omkring på marknadsplatsen och såg sig nyfiket omkring på all liv och rörelse som pågick. Det händer alltid någonting på den här platsen. Det är så spännande att bo i Civitas. Man vet aldrig vad som kan hända men man kan förvänta sig i princip vad som helst. Den unga bruna tiken skuttar ur vägen för en grupp extra högljudda vargar och en stund ser hon efter dem. Undrar och spekulerar vad det kan vara som de skrattar så hjärtligt åt. Sedan fortsätter hon gå igen. Alaska traskar ner mot de nedre kvarteren i Civitas. Hon börjar bli modigare och vill utforska så mycket som möjligt. Nyfikenheten styr hennes steg och hon gillar känslan av spänning som får nackhåren att resa sig. Snart kommer hon fram till en konstgjord källa. Vargarna runt omkring verkar helt upptagna med sitt. Nyfiket rör sig Alaska närmare och reser sig upp på bakbenen för att se vad som finns där i. Inte för att hon förväntar sig något annat än vatten. Hon når över kanten och möts av sin spegelbild som stirrar tillbaka på henne. Hon har inte sätt sig själv särskilt många gånger och är alltid lika förundrad över att se sig själv. Om man nu kan lita på spegelbilden. Tänk om det är någon sorts magi som lurar huvudet att tro att det är så man ser ut? Alaska höjer den udda blicken och ser sig omkring. Blicken faller på en främling med horn och vingar på ryggen. Alaska har sett vargar med horn eller vingar. Men har inget minne av att hon sett någon med båda. Nyfiket stirrar hon kanske lite väl uppenbart på främlingen. Munnen är lätt öppen och läpparna formar sig kring ett förundrat uttryck.