Morgonen kröp sakta in över världen och den silverfärgande skogen började vakna till liv. Fågelsången började åter sprida sig mellan träden samtidigt som stämningen blev livligare och mer glad. Inte för att natten hade varit nedstämd på något sätt, men den hade varit stillsam. Njutningsfull. Nu var det mer fart på omvärlden, som allting fick nya krafter till dagens ankommande.
Sommaren hade varit ljuvlig hittills. Dagarna av regn hade varit få, och solen värmde underbart där den klättrade över himlen. Nätterna var behagligt varma och skogen frodades medan livet i den växte sig allt starkare. Det var en tid fylld av glädje och värme.

Mitt i allt detta sprudlande liv så satt en vit, ung varginna och såg på solens uppgång samtidigt som hon njöt av dagens första strålar som värmde hennes kropp. Ett mjukt leende låg på hennes läppar samtidigt som hon med en stillsam blick betraktade den silvriga skogen som lystes upp allt mer at dagens ljus som sakta klev fram bakom horisonten.
Det varma känslan som spred sig inom henne hade länge bott i hennes kropp. Enda sedan hon kom till denna plats och fann sin far, sin flock, den gemenskap hon hade letat och längtat efter. Det var en underbar plats, ett underbart hem, och hon önskade dela allt detta med alla de hon höll kära. Visst saknade en del saker från livet som vandrare, men hon hade aldrig haft samma brinnande låga för det okända som många andra hade. Och hon hade sin far här, den bästa läromästaren hon kunde tänka sig, Det kunde inte bli bättre.

Lycklig.
Hon var så himla lycklig.

Allt medan solen steg högre upp på himlen betraktade Xhie det ständigt skiftande färgspelet som skedde på himlen. Det var en vacker syn, så vacker att hon inte ville se bort, men till slut var hon tvungen. För utan förvarning kastade den första solstrålen sig över himlen, nådde hennes ögon och bländade henne. Men en besviken, men samtidigt nöjd, suck slöt den unga varginnan ögonen. Hennes vita päls blänkte vackert i morgonens sken och hon satt där i tystnad och bara njöt av ögonblicket.

Men så plötsligt stördes hennes sinnesfrid av en doft som smög sig på henne. Allt för förlorad i det som utspelade sig på himlen hade Xhie inte lagt märke till den tidigare, men nu kom hon fort upp på benen och snurrade runt, bara för att upptäcka vargen som låg där i gräset bara ett fåtal språng från henne.
Med en mild förvåning fästes de gröna ögonen på den främmande vargen som bar en betydligt mörkare färg än henne själv. Och Xhie undrade hur länge denne egentligen hade legat där och sett på henne. Tanken var lite obehaglig ifall hon skulle vara ärlig.
Men så samlade hon sig, bredde ett svagt leende över läpparna och talade med en vänlig röst. "Hejsan." Det var trots allt den hon var, en vänlig och hjälpsam varg. Så det verkade inte mer än rätt att hälsa på den andre.

Svaret kom, en hälsning. En kort och neutral en, men ändå en hälsning. Den andre verkade åtminstone inte fientligt inställd. Även om Xhie var den som trodde gott om alla hade hon fortfarande svårt att släppa mötet med den svarta nattvandraren. Och denna främling påminde till viss del om det monstret.
Men hon ville inte vara den som dömde utan att lära känna den andre, så hon behöll sitt lilla leende och förberedde sig för att tala igen. Men innan hon hann säga något reste sig den andre och vandrade rakt förbi henne. Med en förundrad blick följde Xhie den andres rörelser, till hon insåg att den andre lade sig för att se på soluppgången.
Sakta vände hon sig om och vandrade de få stegen till den andre, satte sig en bit vid sidan av främlingen.
"Mitt namn är Xhie." Skulle hon vara irriterande nu? Den andre verkade inte vara en vidare pratglad typ, men att presentera sig tillhörde vanligt folkvett, det hade hennes fader lärt henne. Och trevlig skulle man alltid vara. "Vem är du?"

Det var med en smått stött min som Xhie såg bort från honan då denne svarade på hennes presentation. Hade hon sagt något fel? Kanske hon hade irriterat den andre, precis som hon önskat att hon inte skulle göra... Hon hade ju bara försökt vara trevlig, men kanske den andra honan inte ville ha sällskap? Men det vore ju underligt, med tanke på att det var denne som sökt upp Xhie. Den vita varginnan kände sig aningen förvirrad.
Men så kom ett svar från den andre, som presenterade sig som Björk. Åter vändes Xhies gröna ögon mot den svartvita vargen som låg bredvid henne. Hon hade svårt att tolka vad denne ville, och började planera vad hon skulle säga härnäst.
Inga ord behövdes dock, då den andre ställde en fråga innan Xhie hann fundera ut något eget hon kunde undra över.
"Jag... jag bor här," svarade hon, fortfarande smått förvirrad av den andre. Men sedan kom ett leende över hennes läppar då hon fortsatte tala. "Eller, jag menar, det är det här området som min flock håller till i. Det är mitt hem." Ett hem som hon älskade innerligt. "Vad gör du själv här?"

Xhie hörde den frågande tonen i den andres röst, och genast kändes det lite bättre. Nu hade hon något att prata om och behövde inte fundera över vad hon skulle säga.
"Ja, flock," sade hon med ett glatt leende. "Vi kallar oss för Pravada Vox. Ingen större grupp med vargar, men vi trivs med vandra och välkomnar alla med öppna famnar. Hos oss finns det alltid plats för den som behöver det."
Och det var sant. De var en godhjärtad flock. Även om Xhie vissa gånger hade känt svaga tvivel över faderns agerande, så hade hon viftat bort sina känslor. Hon litade på honom. Han ledde dem på rätt väg. Det enda de strävade efter var frihet och fred i landet. Ingenting annat.
Hon log emot den andre då denne sade att hon vandrade söderut. Säkert fanns det mycket där, men allt Xhie själv behövde fanns här.

Xhie inväntade ett svar med ett leende. Hon anade att den andre funderade över vad hon just hade sagt, och det verkade som att en del ord hade gjort något sorts intryck, för en tystnad uppstod. En sådan tystnad som uppstår när någon funderar över något. Om det var bra eller dåliga tankar kunde inte Xhie säga, men hoppades att det hon hade sagt om flocken hade sett som positivt.

Men så, utan förvarning, vände sig den andra honan om och travade bort från platsen. Kvar stod Xhie, stum av förundran. Hur skulle hon tolka detta?
Någon minut flöt förbi, och hon stod ensam kvar. Sedan drog hon ett djupt andetag. Man kunde inte döma andra så snabbt, men undra kunde hon ju. Hon stillade sina tankar med förklaringen att den andre säkert hade haft en bra anledning att bara vända ryggen till sådär.
"Hejdå, då, antar jag."
Hon ryckte lätt på axlarna och vände sig sedan om för att vandra hemåt, mot flocken.

[AVSLUTAT!]