[Reserverad för Cerridwen.]

Det var en kylig morgon. Himlen var klar och solen steg sakta på himlen. Men världen var tyst, som om den hade frusit ihop. Temperaturen låg en bra bit under nollstrecket, och kylan kunde beskrivas som bitande. Det var verkligen kallt.
Men det hindrade inte den svartvita valpen från att söka sig bort från de andra i flocken, precis som hon gjorde varje dag. Inte för att hon sökte något särskilt i detta område, men hon gillade bara att komma bort från de andra ibland. De kunde lätt bli för mycket, och dessutom fanns det inget negativt med ensamheten. Den kunde många gånger vara bättre än sällskap.
Denna morgon vandrade hon planlöst omkring i Ötamon, flockens område. Hon var liten, kunde inte gå så långt, men det spelade ingen roll. Hon hade inte bråttom med att ge sig av, med att upptäcka saker. Hon var säker på att hennes tid skulle komma, hon behövde sitt tålamod för att klara sig fram tills dess. Från hennes mun kom små moln då hon andades, och på morrhåren kunde man se små iskristaller som hade bildats. Det var verkligen kallt. Dagar som denna var hon glad över de gener som hade gett henne en tjock och tålig päls. Både hennes mor och far var ju blandraser, så exakt varifrån pälsen kom var svårt att säga. Men hon var övertygad om att det fanns en mening med att hon hade fått den. Hon tvivlade på att hon hade kunnat överleva vintern utan den.

kylig morgon men ändå var det en klar morgon, och solen som var på väg upp skulle sakta men säkert ge lite värme under dagen. Men ändå skulle det vara bitande kallt trots att solen skulle skina.

Den svarta valpen hade sökt sig undan från resten av flocken, nyfiken att utforska Ötamon mer. hennes smargadgröna ögon glittrade av iver och längst med det vänstra ögat löpte en vacker måntatuering, ett bevis på att hon hade månvargsblod i sig. Den gröna luggen och manen föll mjukt över halsen och ansiktet. Hon svepte lätt med svansen och klipper lite med öronen. Hon är glad för flocken är hennes nya familj, hon hade ingen aning om vad som hade hänt med hennes biologiska familj. Hon saknade dem allihopa, men någonstans inom henne så fanns känslan att hon aldri skulle få se dem igen, att de var döda eller hade försvunnit. men vad som än hade hänt med dem så hoppades hon att de var lyckliga var de än var nu.

Hon går vidare, blicken for omkring längst med skogen hela tiden, hon drog in skogsdoften i nosen men det kändes lite raspigt när den kalla luften kom in i strupen också. Hon fnyser till och skakar smått på huvudet, hon ville att det skulle bli varmare, att träden och skogen skulle bli grönt och vackert igen.

Plötsligt uppfattar hennes svarta nos en doft, en flockmedlem doft i närheten, hon ler snett för sig själv, nyfiken som hon är så går hon ditåt och får snart syn på en annan valp, en svartvit valp, hon kändes igen valpen, det var en av Wamis och Lihais valpar. hon går fram så hon blir synlig för den andra valpen och ler ett vänligt leende mot henne, hon böjer respektfullt mot henne. - var hälsad Aosora. Hon fick tänka snabbt vad ledarnas valpar heter.

Ensamheten avbröts plötsligt när Aosora plötsligt anade en närvaro och vände blicken åt sidan. Mycket riktigt, där kom den svartgröna vandrande med barnsliga steg och Aosora kunde inte låta bli att fnysa. Hon hade inte haft mycket att göra med Cerridwen, men ändå hade hon fått uppfattningen om att den mörka honan inte var en sådan varg som hon skulle uppskatta särskilt mycket.
"Cerridwen," sade hon som svar på den andres tal samtidigt som ett flin spred sig över hennes läppar då hon vände sig emot denne och lät de gråa ögonen se in i den andres. "Är det inte lite för kallt för dig att vara ute idag?"
Hon skrattade till, road av sina egna ord. Så bra humor hon hade, åtminstone i sina egna öron. Vad andra tyckte var ju då en annan sak, men det var också oväsentligt. För vem brydde sig egentligen om vad tyckte? När allt kom omkring var det ändå viktigast att man var nöjd med sig själv, var det inte så mor hade sagt också? Fast de kanske hade olika åsikter om varför det var så.
"Vad gör du här?" Svansen rörde sig bakom henne då hon talade med den mjuka rösten, och ögonen släppte inte den mörka flocksystern med blicken. Hon kanske inte skulle vara så snabb att döma ut den andre. Detta var trots allt ett ypperligt tillfälle att lära känna den andre lite bättre.
Se om hon var värd att lära känna alls.

Hon möter Aosoras gråa blick och klipper lite med öronen och flinar lite åt hennes skämtasamma kommentar. - Det är det kanske, men det hindrar ju inte mig att utforska området ändå. hon sträcker lite på sig trots att hon inte var så stor ännu. - man lär sig inget om man bara håller sig nära ens familj och man träffar en massa intressanta främlingar under tiden. hennes röst är lättsam och vänlig, Hon hade själv fått lära sig att ta hand om sig själv, i början tyckte hon att det var läskig men i slutändan så vande hon sig och dessutom så skulle hon ju inte ha funnit sitt nya hem om hon hade stannat kvar där hon föddes, ännu värre, hon kanske hade dött.

hon lägger huvudet på sned och har hela tiden blicken på den svartvita flocksystern. Vad gjorde hon här? troligen samma sak som Aosora, att vara ifred och utforska området. - Utforska området, ha lite andrum från flocken, kanske stöter man på något eller någon intressant. Hon sveper lite med svansen igen och bollar tillbaka fråga; - vad gör du själv här ute?

Ett flin. Det visade att den andre hade humor, och det kunde väl inte ses som annat än positivt? Aosora kunde inte låta bli att ge den andre ett svagt plus för det. Hon gillade vargar med humor, dessutom de som hade humor nog att tåla hennes kommentarer som vissa gånger kunde vara väldigt hårda. Detta verkade faktiskt lovande.
Huvudet lades aningen på sned medan hon lyssnade till den andres ord. Självklart, ingenting spännande hände väl egentligen i deras valpliv. Hon hade inte förväntat sig något annorlunda svar egentligen.
"Samma sak, antar jag," svarade hon sedan med en lättsam ton samtidigt som blicken vändes mot trädtopparna för några sekunder innan hon åter sänkte huvudet och såg på Cerridwen. "Ibland blir det lite... för mycket. Man ska inte underskatta det ensamheten kan erbjuda. Dessutom kan det vara skönt att slippa de vuxnas vakande ögon för en gångs skull."
Hon flinade och gav Cerridwen en menande blick.

Hon flinar och nickar att hon instämmer med henne.  - ibland känner man sig instängd för att de vuxna är beskyddande och vill en väl. Hon skrattar till smått och tar ett steg närmare Aosora. - Men vi måste lära oss att klara oss själva också, för ibland finns inte de vuxna i närheten för att skydda eller föda oss. Hon ler mjukt och stannar framför henne men ändå så det är en respektfull avstånd mellan dem. - De vakar över oss för att de bryr sig och älskar oss även fast vi är olydiga och nyfikna av oss.

hon fnissar en aning och ser retsamt på henne - men borde inte en blivande ledarinna ha sina livvakter hos sig Ett retsamt flin sprider sig på hennes läppar. - eller dumpade du dem hemma i lyan?  var är hon tippar huvudet på sned och försöker se så oskyldig hon kan.

Aosora fnös och skakade lätt på huvudet. Nej, det som sades stämde inte riktigt med hur hon såg på saker och ting.
"De vakar över oss för att de anser det passande att göra det." Ja, självklart. Det var enda anledningen. Inte var det för att de älskade dem, eller? Nej, utan för att genom alla tider hade föräldrar som inte sett efter sina valpar ansett som dåliga sådana, och det önskade väl ingen att vara? Speciellt inte ledarparet, det skulle nog inte vara så fint i resterande av flockens ögon.
De var tvungna att se efter sina valpar för att verka vara goda och kärleksfulla ledare och föräldrar. Vilket de säkert också var, Aosora kunde inte neka till det. Men hon hade misstankar angående deras egentliga avsikter när det gällde den överbeskyddande propagandan de delade ut bland alla i flocken.

Ett litet flin spred sig på hennes läppar när hon sen hörde orden som lämnade Cerridwens mun.
"Livvakter, pft..." Hon skrattade till. "Ifall du menar Akira och de andra så är de inte särskilt goda vakter. Dessutom klarar jag mig fint själv." Hon hade en självsäker glimt i ögat då hon talade och hon sträckte aningen på sig att den unga valpkroppen fick en ståtligare hållning. "Däremot tvivlar jag på att jag kommer bli den som får ta över när den dagen kommer."

Hon nickar för att visa att hon lyssnade på vad Sora sa, själv visste hon inte riktigt på vad hon skylle svara på det. - du har en familj i alla fall säger hon vänligt men en antydan till sorg fanns i hennes röst, men hon försökte dölja detså gott hon kunde. Hon klipper lite med öronen igen och möter Soras blick med sin egen och fnissar till - de kanske ligger och lurpassar på oss just nu? Hon blåser smått undan luggen från ögonen och ler vänligt - det tror jag att du kan.. Hon syftade på att Sora kunde ta hand om sig själv. Hon ser när Sora sträcker på sig och får en ståtligare hållniibg, hon sträcker lite på sig oxå så hon kunde ha ögonkontakt med Sora.
- varför tror du inte att du kommer bli ledarinna över trinity en dag? El har du andra planer? De var ju många syskon så vem som helst kunde ju bli ledare en dag

Du har i alla fall en familj.
Aosora blinkade till och flinet på läpparna bleknade en aning. Just det, Cerridwen hade ingen familj i flocken. Ingen med blodsband. Det Aosora tog för givet och tyckte var jobbigt ibland var något som den svarta honan fick sakna varje dag. Och även om det kanske inte ändrade Aosoras syn på sin egen familj så hade sorgen i den andres röst rört henne på ett underligt sätt. Inte så att hon tyckte synd om den andre, men hon kände medlidande.
"Nå, du har ju i alla fall flocken," sade hon i ett försök att muntra upp den andre. Hon hade ingen större lust att ha djupa samtal om förlorade familjer och sorgsna känslor. Det var inte riktigt hennes stil...

Huvudet ruskades sedan för att visa att hon inte trodde att någon lurpassade på dem. Och sedan var flinet åter på läpparna medan hon lyssnade till den andres ord. Och det slog henne hur naiv och godtrogen den andra valpen måste vara. Även om världen kanske hade varit hård och orättvis mot henne, så verkade det som att den mörka honan fortfarande trodde gott om alla.
"Låt mig säga det såhär, Cerridwen," började hon med en förklarade röst. "Kanske jag skulle bli den bästa ledaren av alla, kanske mor och far önskar se mig på den platsen i framtiden, men det betyder inte att alla andra vill ha det så. Vi kanske lever i en flock som anses som god, men här bor även mycket kamp, avundsjuka och säkerligen mörka tankar."
Hon såg emot den andre med sina gråa ögon, inväntade reaktionen. Ville se ifall Cerridwen skulle reagera som om Aosora precis hade krossat hela hennes världsbild. Det skulle vara hysteriskt roligt!

Hon rycker lite på axlarna, visst hade hon flocken och det var hon tacksam för, men man saknade ju sina blodsband. - Det ligger i det förflutna, det är nutiden och framtiden som spelar roll. Hon ler lite snett mot Sora. Hon klipper lite med öronen och blåser undan en grön hårslinga från ansiktet. Hon lyssnade på att det Sora säger och hon måste medge att hon har rätt, avundsjuka och mörker finns alltid överallt oavsett hur mycket godhet det finns.

Hon ler en aning mot Sora igen och hon visade fortfarande en lugn reaktion trots att hon kanske uppfattades som naiv och godtrogen. - Du har rätt Sora, Mörker, avundsjuka kamp finns överallt, vi kan inget göra åt det. Alla har valt sina vägar att följa. Håll dina vänner nära men dina fiender ännu närmare är det inte så? Hon ler snett mot sora, hon lyfter den högra framtassen och drar upp lite snön med den och kastar snön mot Sora. Hon skrattar busig.

Ett svagt leende - faktiskt ett som inte var hånande eller elakt, snarare värmade - syntes på Aosoras läppar. Hon var glad över att slippa ha ångest samtal med den andre, men inte bara för att hon skulle ha tyckt att det var jobbigt utan även för att det faktiskt kändes bra att veta att Cerridwen inte var alldeles för ledsen över att ha förlorat sin familj.
"Precis."
För dessutom hade även den svartgröna vargen rätt i det hon sade. Det var nutiden och framtiden som räknades. Det som hade hänt var i det förflutna, och det fanns ingen anledning att grubbla över det för de skulle ändå aldrig kunna ändra på det.

Den gråa blicken hölls fäst på Cerridwen då hon talade, och Aosora missade inte ett enda ord som sades. Det verkade då inte som att hon hade förstört någons världsbild, och kanske det var lika bra. För samtalsämnet som de nu kom in på var faktiskt ett av de intressantare i Aosoras öron.
Helt oförberett fick hon sedan snö kastat rätt i ansiktet. Chockat ruskade hon på huvudet och glodde ilsket mot Cerridwen som glatt skrattade åt henne. Och sedan delades även hennes ansikte i ett glatt flin och svansen viftade svagt bakom henne.
"Så, vad är du då?" frågade hon samtidigt som hon drog med framtassen genom snön och skickade iväg ett moln av snöflingor mot Cerridwen. Hon tvekade inte det minsta, varken med att fråga eller gå till motattack. Det var inte hennes stil att tveka. "Vän eller fiende?"

Hon skrattar busigt och ser på Sora med en retsamt glimt i sina smaragdgröna ögon. Hon tar några steg åt sidan som hon cirkulerade runt ett byte, hon tjuter till när en massa snöflingor träffar henne i ansiktet och hon ruskar snabbt på huvdet och flinar. Hon tar sats emot sora för att försöka brotta ner henne. Hon morrar busigt och nafsar efter soras ena öra nä hon hade planer att brottas med henne. 

Ett mjukt men hemlighetsfullt leende sprider sig på den unga valptikens läppar när sora frågar vad hon är för något - jag är en vän, men ger någon på min familj el vänner så är jag en fiende..,hon viftar på svansen - vi är alla anti gen vän el fiender el både och.

Ett tjut undslapp Aosora när hon såg Cerridwen komma farandes emot henne. Och med snabba rörelsers flyttade hon sig ur den svarta valpens väg, så att denne inte fick tag i henne. Och hon skrattade, fann faktiskt denna leken rolig, allt tack vare det sällskap som Cerridwen utgjorde.
"Vi får väl se," sade hon med en lekfull röst innan hon tog sats och gjorde en motattack. Ifall Cerridwen ville brottas, så nog skulle de brottas. Även om Aosora kanske inte var den bästa partnern man kunde ha i en sådan lek, då hon var van vid de hårda tagen hon och Akira brukade använda. När de lekte var det sällan de kom ur striden utan att någon av dem blödde. Hon visste inte riktigt hur man lekte försiktigt helt enkelt.
Med liv och lust kastade hon sig framåt, frambenen var utsträcka och det var ett försök att knuffa omkull den svarta valpen. Ett brett flin låg på hennes läppar, avslöjade hur roligt hon hade.

Hon morrar busigt och sneglar mot Soras och flinar busigt. - vi får leva i nuet. Hon hoppar mot Sora igen och nafsar efter hennes hals. Hon skrattar och hennes smaragdgröna ögon glittrar av glädje. Hon hoppar undan igen och ställer sig i lekpositionen och skäller utmanande mot Sora.

Hon viftar glatt på svansen och väntar på Soras nästa drag, vad tänkte hon göra? leka kull eller brottas? Hon var med på båda om så gällde.

Med rörelser som hon själv ansåg som smidiga, fast egentligen endast kunde beskrivas som klumpiga valprörelser, kastade hon sig emot Cerridwen. Frambenen sträcktes ut i ett försök att knuffa ned den mörka valpen samtidigt som hon gjorde sig beredd att ta ett grepp om dennes nacke.
Hur vidare det skulle lyckas var något hon ännu inte visste, men hon hade planen klar. Och hon älskade dessa lekar för det var såhär hon lärde sig. Det hade Akira sagt åt henne i alla fall, att de lärde sig att slåss genom att öva. Och mor sade alltid att övning ger färdighet. Så varför inte öva när tillfälle gavs?
Dessutom var hon fortfarande en valp, och leklusten gjorde ju inte det hela mindre intressant, så att säga.

Hon tar sats mot Sora och känner när deras bringor möts och hon nafsar efter soras hals och morrar busigt. Hennes gröna ögon glittrar av busighet och hon försöker brotta ner Sora. men sedan ändrar hon sig och hoppar åt sidan igen och springer undan en bit och fnissar. Hon älskade att känna vinden i ansiktet, det är en frihetskänsla. Hon tar sats och hoppar över några stockar och sedan gömmer hon sig i några buskar. Kurragömma är också en bra lek för att träna upp jaktkunskaperna att kunna spåra upp men även att smyga sig på bytet och ha stort tålamod.

Med ett skratt undvek Aosora sin lekkamrats tänder som nafsade efter hennes hals, och med några valpaktigt klumpiga rörelser kommer hon åter på fötter efter att han slagit i marken.
Cerridwen rörde sig bort från henne, och Aosora var inte sen att följa efter lekkamraten. Snabbt tog hon sig över stockarna i jakten på den svartgröna valpen. Hon stannade upp, letade med blicken efter Cerridwen som verkade ha gömt sig för henne. Ett svagt prasslande från ett par buskar fick blicken att vändas ditåt och med ett busigt morrande skuttade hon sedan mot det stället där hon anade att den andra valpen gömde sig. Och mycket riktigt, när hon rundade de täta grenarna fick hon syn på den mörka, och med ett tjut anföll hon åter den andre.

[Kanske ska börja avsluta? Tänkte så vi följer det som de sade i nyheterna ;p]

Vi kan avsluta nu ja ^^