Mörkret hade lagt sig över den uråldriga skogen. En vag, sval höstbris svepte mellan stammarna och fick havet av vita månblommor att svaja. Flickrande ljus svävade omkring i luften överallt där ögat sökte sig. Tusentals små eldflugor. Så bekymmersfritt deras liv måste vara. Fann sig den bruna hanen tänka där han vandrade mellan de robusta stammarna som fick hans egen storlek att endast se obetydlig ut. De hade nyss anlänt till skogen, men det var inte första gången som han satte sin tass i skogen. Han hade passerat här på sina vandringar tidigare, en gång efter... ja, efter traumat som berövat honom hälften av familjen. Den blå blicken vändes till dottern som gick jämte honom. Hon hade troligen inga minnen av skogen, hon hade varit så ung. Inte längre. Nu började hon allt mer se ut som en ung hona, väldigt lik modern som aldrig skulle få se henne växa upp. ''Far, jag tänker ta och utforska lite''. Mer än så sade inte den brunvita ungvargen innan hon försvann in mellan träden i formen av en fågel. Hanen hann inte ens svara, fann sig endast stå där ensam bland alla månblommor, avbruten mitt i sina tankebanor. Så ung och äventyrslysten. Ett vagt leende lade sig på hans läppar då benen åter sattes i rörelse. Sökandes efter någonting att fördriva tiden med. Tystnaden var påtaglig. Ljudet av en porlande bäck och det vaga surrandet av eldflugorna var det enda som blandades med hanens andetag. Den kyliga andedräkten lämnade som vanligt ett moln av kondens efter sig i luften. Han tappade uppfattningen på hur långt han vandrade där under trädkronorna. Hur länge han betraktade den häpnadsväckande naturen som omslöt honom innan något till sist fångade hans uppmärksamhet. Ett vagt prasslande bland växterna fick honom att stanna upp. Väldigt subtilt. Hade det inte varit för den rådande tystnaden så hade det försvunnit i bakgrunden. Den blå blicken sökte av området framför honom. Det låg ingen doft i luften, men han hade en känsla av att han inte längre var ensam. Mycket riktigt så fann han sig efter några långa sekunder stirra rakt in i ett par gulaktiga ögon.

| Paxat till Even |

Even hade stannat upp och stod stilla när vargens blick sökte bland skuggorna och fann hans egen. Den bar doften av ytterligare en varg runtom sig, men det fanns ingen annan i närheten som Even kunnat finna den stund han följt främlingen. Vart den andra tagit vägen spelade dock mindre roll. En mer eller mindre. Han kunde finna henne senare.
     ”Åh, vid gudarna.” Evens hållning sjönk lättat, och öronen vred sig osäkert ut åt sidorna. Han gav vargen ett ursäktande leende och tog ett steg närmre. ”Hej, ursäktar men, är du härifrån? Jag är ganska ny här. Har du tid?” Tid att hjälpa en främling? Even höll vargens blick.
 
[Supersent och lagom kort. Men här! Ett svar! Äntligen!]

Under några evighetslånga sekunder så stod han endast stilla och studerade de gulaktiga ögonen som hans blå fäst sig vid. De sade honom inte särskilt mycket, var svåra att läsa av i det dunkla skenet på platsen. Då främlingen tog till orda och närmade sig honom något så smalnade hans blick av för några sekunder. Den korta känslan av misstanke släppte dock vid de följande orden och han skakade vagt på huvudet. ''Var hälsad främling. Nej, tyvärr är jag inte härifrån, men jag har passerat igenom skogen några gånger. Har du gått vilse?''. Av hanens ordval att döma så verkade så vara fallet, men det var lika bra att fråga. Stämman var neutral och möjligen lite stel till tonen. Främlingar var ju just det, främlingar. Det gick omöjligen att veta vad de kunde tänkas ha för bakomliggande tankar och mål. Han hade alltid varit lite misstänksam av sig när det gällde nya bekantskaper, men han försökte åtminstone att inte uppträda på ett ohövligt sätt. ''Mitt namn är Zachary, även kallad Zach. Får jag fråga om ditt?''.

Det låg en stelhet över vargen när denne tog till orda. En artighet som främst riktades till främlingar. En hälsosam misstänksamhet. Even nickade, nästan blygt när han fick frågan om han var vilse. Vargen presenterade sig som Zachary.
     ”Får jag fråga om ditt?”
Så formell. Det kunde vara underhållande. Men det var inte det han var här för.
     ”Jag är Even. Och tack, om du har tid. Det är lite pinsamt men, jag går vilse lätt. Jag kom hit för några dagar sedan, och nu hittar jag inte ut ur skogen igen. Jag går bara i cirklar.” Han visste mycket väl att skogsgränsen inte var allt för långt bort, men det behövde inte främlingen veta att han visste. Even gav vargen en bedjande blick. ”Kan du hjälpa mig?”

| Even be like  :fingerguns: |

Even. Namnet sade honom ingenting alls. Det hade han visserligen inte förväntat sig heller. Ett vagt leende lade sig förvånansvärt nog på hans läppar då hanen fortsatte tala. Kanske en aning roat, men fortfarande vänligt. ''Det kan hända vem som helst. Vi ska inte ens tala om antalet gånger jag gick vilse i Bergen när jag bodde där...''. Den smått roade stämman avbröts tvärt då han kom på sig själv med att lägga tankarna på det han vanligtvis försökte undvika. Minnesbilderna av hennes och sonens sargade kroppar bland stenraset blixtrade för några sekunder till framför honom innan han bestämt sköt bort dem. Han harklade sig och vände tillbaka blicken till hanen igen. ''Det skulle jag väl kunna. Det är inte som att jag har särskilt mycket annat för mig sedan min följeslagare lämnade mig för att utforska skogen''. Att sagd följeslagare var hans dotter behövde inte nämnas. Han vände huvudet åt det hållet där han visste att den närmaste skogsgränsen fanns, nickade menande. ''Det är åt det här hållet''. Utan att vänta på ett svar så lät han stegen styra honom i sagd riktning.

Even tackade lågt och följde efter Zachary när denne vände om för att visa vägen. Han var tyst en stund, lät ljudet av båda deras tassar och skogens egna ljud fylla stillheten, innan han längde stegen lite för att komma mer jämsides med vargen. Han sökte den andres blick med ett nyfiket uttryck.
     ”Du sade att du varit här några gånger? Har du vandrat mycket?” Han tystnade en kort stund för att ge den andre tid att svara, om han kunde få honom till att svara. ”Jag skulle vilja vandra. Se mer av världen. Men, ja, går vilse lätt.” Ett något roat leende drog i läpparna. ”Jag kom i alla fall hemifrån. Allt tar sån tid när man inte hittar.”

Huvudet var sänkt i linje med ryggraden, en hållning som han ofta hade då han vandrade. Blicken vändes mot hanen då han kom upp jämsides vid honom efter att ha vandrat i tystnad en stund. Han nickade vagt. ''Ja, två gånger tidigare. På väg till Bergen när jag var yngre, och därifrån en tid senare. Jag behövde komma bort från vissa saker''. Han ångrade det inte. Att det varit just den platsen som han hamnat på. Hade han aldrig styrt sina steg dit så hade han inte träffat Nyene, och hade säkert fortfarande vältrat sig i självömkan och depression. Dottern skulle inte heller funnits vid hans sida. Han fann sig tänka hur ensamt hans liv hade kunnat vara om han bara slutat upp på en annan plats. Så märkligt. Det var nog rätt uppenbart att han förlorat sig lite i sina tankar ett tag. Det var först då hanen fortsatte att tala som han uppmärksammade honom igen. ''Låter som att du behöver finna dig någon att vandra med. Det gör oftast upplevelsen betydligt bättre också''. Ett vagt leende drog sig på hans läppar då han vände blicken framåt mellan träden. Ja, det var mer givande att vandra med någon annan, att få uppleva platserna och händelserna tillsammans.

”Ha, kanske det.” Even hummade roat. ”Jag hade det en gång. Men det är länge sedan nu.” Där fanns en tyngd bakom orden som inte riktigt matchade munterheten i hans stämma. Visst var det länge sedan. Alldeles för länge sedan. Han såg på Zachary ur ögonvrån. Ett litet, omärkligt leende drog i vargens läppar. Följeslagare, var det ordet han använt?
     ”Har du och din vän vandrat ihop länge?”

''Jaså?''. Frågan var uttalad i ett sådant tonläge att det egentligen inte behövde klassas som en fråga av den andre om den inte önskade fortsätta på ämnet. Han kunde inte förneka att det var någonting med hanen som ändå fångade hans intresse. Som om höljet av mystik väckte nyfikenheten till liv. Han var vanligtvis inte särskilt brydd i främlingar, men det var någonting med hanen, någonting han inte kunde sätta tassen på vad exakt det var. Han visade dock ingenting av sina tankegångar i sina uttryck. ''Ja det har vi. Det har länge bara varit hon och jag på våran vandring genom landet''. Ganska många månfaser hade passerat sedan de lämnat Bergen. Mycket hade hänt, men samtidigt så hade de till största delen endast varit ensamma. ''Hur länge sedan var det du hade en följeslagare?''. Han vände tillbaka blicken mot hanen och skrockade sedan kort. ''Ursäkta, du behöver inte svara om frågan är för personlig''.

Så en ensam varg, med en ensam vän. Ingen flock och inga andra följeslagare på lång tid. Zacharys doft vittnade om samma sak, spåren av dofter i hans fäll. Even kunde inte avgöra mycket mer om vargens sällskap medan de vandrade än att det var en tik, och så mycket hade Zachary själv redan bekräftat i sina ord. En vän? En partner? Dotter?  Det var inget han hade nytta av i nuläget oavsett.
     Even vände blicken helt mot Zachary när denne ställde en fråga. Han mötte den andres blå ögon för ett kort slag innan denne skrockade.
     ”Det är okej.” Even vände sig framåt igen, ett tankfullt leende spelande över hans egna läppar. Han skrattade kort. ”Århundraden, minst.” Orden kunde tas som en skämtsam överdrift, men det var ingen lögn. Even var egentligen inte säker på hur lång tid som passerat sedan dess. Hur länge han sovit. Han kände inte igen landet längre. Han drog ett djupare andetag och slängde en blick på Zachary ur ögonvrån.
     ”Inte för att det spelar någon roll. Jag har all tid i världen.” Där fanns en road glimt i den gula blicken. ”Gott om tid att finna mig någon att vandra med.” Han återanvände medvetet Zacharys egna ord.

Då hanens ord nådde honom så stannade han upp och vände blicken mot honom. För bråkdelen av en sekund så trodde han nästan att hanen skämtat, men tonläget och alla andra intryck från honom motsade det. Ögonen, skeptiska i uttrycket, smått avsmalnade, stirrade för en stund in i de gulaktiga. Hur var det möjligt? Det kunde det väl ändå inte vara? Ingenting vittnade om en sådan ålder i hanens utseende. Om inte... Visst hade han hört myter och legender om de odödliga, om monstren, men det var ingenting han direkt hade trott på. Det kunde ju knappast stämma in på detta, eller? Vaksamheten spred sig över honom likt en löpeld i takt med att hanen fortsatte att tala. All tid i världen. En klump satte sig djupt i maggropen på honom. Det kunde väl ändå inte finnas någon sanning i de skrönorna? Allra minst i ett så slumpmässigt möte som detta. Han mindes inte mycket av berättelserna, hade inte haft intresset till att lyssna ordentligt. En del av honom önskade att han faktiskt hade lyssnat. Att han inte varit en ivrig liten valp som bara ville ränna runt istället för att sitta still. Huvudet var fortfarande sänkt i linje med ryggraden. Stämman dröp av misstänksamhet och vaksamhet när han till sist fick några ord ur sig. ''Vad är du?''.

Den andre stannade upp, och Even förbannade genast sin tunga. Det var inte den reaktionen han varit ute efter. Han behövde se upp med vad han sade. Vargarna här verkade ta allt mer bokstavligt än vad han varit van vid. Nåväl. Han fick nöja sig med det han fick. Förvåning spred sig i Evens ansikte när Zachary ställde sin fråga.
     ”Va?” Han blinkade osäkert och var tyst en kort stund som för att registrera vad den andre sagt. ”En varg? Hurså?” Han gav Zachary en oförstående blick.

Hela situationen var bara märklig. Inte endast på grund av mystiken som praktiskt taget dröp om hanen. Om än stark så kunde han inte låta bli att ifrågasätta sig själv mitt i allting. När egentligen hade han varit den som brytt sig om myter och gamla skrönor? Han tvivlade inte på att det fanns någon åtminstone en liten del sanning i de flesta, men vad spelade det egentligen för roll? Han kunde visserligen inte helt släppa vaksamheten, men med en subtil harkling så samlade han ihop sig. Hanen försköt hans fråga med vad som kunde klassas som förvirring. Han var inte direkt övertygad, men han satte benen i rörelse igen i samma riktning som de varit på väg åt. ''Måste vara trevligt, att ha all tid i världen menar jag''. Stämman hade återfått en nästan normal ton, och han sneglade bak mot hanen för några sekunder som för att se om han tänkte fortsätta på ämnet eller inte.

”Säkert”, svarade Even med en lättare ton, och följde Zachary när vargen började gå igen. De fortsatte i tystnad en stund. Even släppte aldrig Zachary helt ur sitt synfält, även om han lät blicken pendla ut i skogen framför dem. Han visste att de närmade sig utkanten. Det var inte långt kvar.
     Han var inte helt säker på vad han ville få ut av den här situationen, och fann det på sätt och vis underhållande. Han brukade ha en plan, eller åtminstone kunna forma en när han funnit någon att underhålla sig med en stund. Den brune vargen var ett undantag. Even hade haft en plan, men kände sig inte längre intresserad. Zachary var inte vacker, och han var misstänksam. Han var ingen viktig varg, av vad han berättat och den andra ensamma doften i hans fäll att döma. Even hade själv varit för snabb och missat det han hoppats på. Han studerade Zachary för ett ögonblick medan tankarna vandrade. Nej, han hade inte missat. Det ryckte omärkligt i hans mungipor. Han kunde ha användning av det. Han sökte Zacharys blick, med anletet åter klätt i ett enkelt, nyfiket lugn, men höll inte blicken mer än ett kort slag när han tog till orda.
     ”Vad skulle du ge för all tid i världen?”
Han kunde ha stor användning av det.

Tystnaden hade lagt sig mellan dem där de i lugn takt vandrade framåt. Det var dock inte den behagligaste av tystnader utan det låg som en tyngd i luften mellan dem, som om ord väntade på att bli sagda, handlingar utförda. Han sneglade då och då bakåt mot den mindre hanen, försökte utröna vad som rörde sig i hans huvud, men utan vidare framgång. Han var väldigt svårläst. Så kom då till sist orden, hans fråga. Det fick Zach att stanna upp och vända huvudet mot honom. Vad han skulle ge för all tid i världen? Pannan rynkades smått förvirrat, vilket sedan övergick i ett fundersamt uttryck. ''Inte vet jag, vad skulle man inte ge för lite mer tid ibland?''. Ett kort, ironiskt skratt lämnade honom. Han tog inte hanen seriöst, även om en liten röst i hans bakhuvud varnade honom för att någonting med hela situationen var fel. All tid i världen. Det vore inte helt fel egentligen. Så mycket man skulle kunna se och upptäcka. Större delen av hans familj var ju ändå döda, förutom dottern. Tankarna lades på henne för första gången på flera minuter. Mer tid tillsammans med henne vore inte så dumt, om det hade inneburit att även hon haft all tid i världen. ''Tid med min dotter är alltid högt skattad''. Det var nog tydligt att han hade glidit iväg lite i sina tankar för en stund tills han kom på sig själv i det. Det hela var ändå bara drömmar, ingen idé att köra ner sig i det.

Even stannade när Zachary gjorde det. Han sade inget medan vargen funderade, och besvarade endast frågan med ett kort skrockande.
     ''Tid med min dotter är alltid högt skattad''
En dotter. Han gav Zachary ett förstående leende.
     ”Ah, ja, förståeligt”, svarade Even efter bara en kort paus. ”Är det henne du vandrar med? Det låter trevligt.” Hans leende mjuknade, blev mer tankfullt. Han lyssnade till Zacharys svar medan de återupptog sin vandring. Då och då inflikade Even en kort kommentar, eller hummade för att bekräfta att han lyssnade, men i övrigt lät han Zachary fortsätta berätta om dottern, och lät sedan tystnaden ta över. Det tog inte lång tid förrän det blev tydligt att skogen började nå sitt slut. De höga, åldrade träden tycktes med ens glesare. Mellan dem reste sig yngre plantor, och markens växtlighet tätnade efter hand som trädkronorna tunnades ut. Nya träd, klädda i slingrande rosor, började sakta ersätta Ötamons mäktiga flora. Högt över deras huvuden kläddes himlen i bleka stjärnor, till stor del gömda bakom ett jämnt molntäcke.
     ”Åh äntligen”, andades Even lättat när de stannade upp igen. Han vände sig mot Zachary och gav honom en innerligt tacksam min. ”Vid gudarna, att det går att gå i cirklar på det viset när det inte var längre bort… Jag vet inte vad jag hade gjort utan din hjälp.” Om Zachary sade något så lyssnade Even bara med ett halvt öra. ”Tack, verkligen. Jag önskar jag kunde återgälda det på något vis.” Han öppnade ögonen igen efter att ha slutit dem i ett leende. Blicken som vilade på den större vargen under halvt slutna ögonlock hade inte längre några spår av gult. Öronen spetsades på hans huvud i nästan samma ögonblick som han höjde på ögonbrynen.
     ”Ah, vänta, jag vet.” Even tog abrupt ett steg närmre Zachary, och fortsatte i en djupare stämma. ”Låt mig ge dig tid.” Han väntade bara länge nog för att hinna uppfatta en reaktion hos vargen innan han utan ett ljud slöt det sista av avståndet mellan dem. Tänder låste sig fast i vargens strupe. I samma rörelse slet Even Zachary till marken. Det tog inte mer än ett ögonblick förrän han stod över bytet. Blod fyllde hans sinnen. Pulsen sjöng i hans öron. Doften dansade i hans nos. Värme över hans tunga. Moln steg från bytets mun i hårda, bubblande andetag när luften runtom dem plötsligt sprack av kyla. Frost brände upp över vampyrens ansikte.Tänderna sjönk djupare. Bettet hårdnade. Deras kalla kroppar skalv, men inte av den sinande köldkraften.
     Det var Evens tur at lämna spår av moln i luften när han andades ut den värme som snart fyllde hans kropp. Inte förrän det sista av livet lämnade bytet lättade han på sitt grepp, och då endast för att byta till ett bättre. Lika snabbt som han tömt kroppen på liv fyllde han den på nytt med ett annat. Han kunde inte minnas hur det kändes. Hade det varit eld eller is i hans årdor? Som att fylla lungorna med syre efter att nästan ha drunknat? Efter att ha drunknat? Gjorde det ont? Han kunde inte minnas. Det var så länge sedan. Först när ryckningarna avtog – var det han, eller vargen som ryckte? Han visste inte – släppte Even sitt grepp på nytt. Den här gången backade han undan. Han drog djupt, ljudligt efter andan, mer av en reflex än för att han behövde det. Den röda blicken naglade sig fast vid kroppen på marken.
     ”En gåva”, andades han med ett skratt. Tungan sökte sig ut över hans nos, där han smakade blodet som rann från ett sår han inte var helt säker på hur han fått. Det spelade ingen roll, det skulle läka snabbt. Blodet var ändå inte hans.

[Hupp, tillstånd för PP :fingerguns: Hojta om något känns lustigt så ändrar jag!]

| Skrivet till denna: https://www.youtube.com/watch?v=hoqMpJC0tZY |

Samtalet hade fortsatt att flyta på med relativ lätthet medans de vandrade. Ingenting märkligt eller extraordinärt att anmärka på. Det var först när de närmade sig skogens utkant, där månblommorna sakta men säkert ersattes av rosor, som stämningen på något vis ändrades. Då Even tog till orda, tackade honom för hjälpen så fick det en obehagskänsla att dra sig över honom. ''Inga problem, jag...''. Längre än så hann han inte innan Even fortsatte att tala, och fick endast känslan av obehag att stiga än mer. Marken under hans tassar antog ett vagt lager av frost i ungefär samma stund som hanens utfall kom. Så snabbt och hastigt att han knappt hann varken fundera över det eller agera. Han kände den skarpa smärtan från hanens tänder ta ett tag om hans strupe och hur han med en förvånansvärd styrka lyckades fälla honom till marken. Andningen blev allt mer ansträngd då hanens grepp drog åt luftstrupen, och eventuella försök till att slå tillbaka var lönlösa. Frosten spred sig omkring dem bägge, men inte nog snabbt eller starkt för att kunna göra någon skillnad allt eftersom han kunde känna sitt sinne grumla för omvärlden. Hur den brinnande smärtan i halsen på något vis kändes mer och mer avlägsen samtidigt som den blev allt starkare. Hur var det möjligt? Var det så här Iwa hade känt då deras fader hade huggit av henne strupen? Varför var det minnet det främsta som spelade sig igenom hans sinne? Kanske för att det varit en så central del i allt som hänt i hans liv, det som förstört allt men öppnat andra dörrar. Tanken vandrade vidare till dottern, den enda familjemedlemmen han hade kvar, och sorgen var ett faktum. Han ville inte lämna henne, inte så här. Tankarna blev allt svårare att hålla i styr. Skulle hon tro att han lämnat henne, eller fasat att någonting hänt? Skulle hon klara sig själv? Vad...skulle...

Hur lång tid som förflöt var svårt att avgöra. Efter att mörkret omslutit det grumlade sinnet, vilket borde ha varit slutet, så verkade någonting ha andra planer. En brinnande, men samtidigt isande, smärta, olik någonting som gick att sätta ord på ven igenom den lealösa kroppen. Fast som i ett fängelse, oförmögen att göra någonting för att få ett slut på känslan. Ju mer han kände sitt sinne klarna upp, desto ondare gjorde det, desto mer önskade han att han kunde få dö, att det skulle ta slut. Det hände aldrig. Efter vad som tycktes vara en evighet så mattades smärtan sakta av, förflyttade sig från att ta upp hela kroppen och väsendet tills det endast återstod i halsen. Då ögonen slutligen förmådde sig att öppnas så var de inte längre blå, utan röda. Genast slogs han av en väldigt surrealistisk känsla. Ljuden omkring honom var så tydliga, han kunde höra insekter och djur i närheten som han aldrig ens lagt tankar på tidigare. Ögonen tycktes fästa sig vid detaljer han inte kunde minnas att han sett förut, om än det inte var en lika slående effekt som ljuden. Då rösten talade, gjorde honom påmind om hanens närvaro så drogs blicken mot denne. En gåva. Han försökte öppna munnen för att svara, men överväldigades genast av den svidande känslan i strupen. Törstig. Än värre än han kunnat föreställa sig var möjligt att vara. Vad var detta? Vad hade han gjort?

När Even mötte Zacharys nya ögon så spred sig ett brett flin i hans anlete. Den nyes förvirring var uppenbar, total. Det var förståeligt. Even hade inte väntat sig annat. Han hade nästan inte väntat sig att det skulle funka över huvud taget. Att se förvirringen, gränsen till panik, hos den nye fick en känsla av ofantlig lättnad att sprida sig inom den äldre vampyren. Ett glättigt pirrande.
     ”Kom”, sade han. Rösten var stark och tydlig för att bryta genom den nyes för många tankar. Han brydde sig inte om rädslan eller ilskan som mötte hans blick. Den skulle passera. ”Du behöver dricka. Följ mig.”
 
[Avslutat]