[Reserverad för Amanita.]

 I skogens dunkla mörker kände han sig hemma. Det var där han hörde hemma. I öster härjade vilda eldar, men Kaiwood stod fortfarande stadigt. Shiva oroade sig inte. Ifall elden skulle nå dem så lade han sin tillit till deras stora ledare, Thzuki. Han skrattade till vid tanken. En stor ledare... Var det så han skulle se henne? Nej, han tänkte aldrig se henne så. Men hon hade eldkrafter, och det låg på henne att skydda dem. Hennes ansvar. Ifall hon skulle misslyckas skulle det dock inte göra honom något alls.
Den svartvita hanen låg stilla under ett av de uråldriga träden, bara latade sig. Han var fortfarande svag, hans kropp hade fortfarande inte vant sig vid giftet. Men han var inte död, han levde och kunde fortfarande se sina mål inom räckhåll. Det räckte gott för honom just nu.
En sak var han dock glad över, innerligt och ärligt lycklig över - Han kunde se igen. Hans energikrafter hade kommit tillbaka. Även om han kanske inte kunde dra till sig energier på samma sätt som förut, så kunde han åtminstone se dem. Allihopa. Och det var en underbar känsla, speciellt för Shiva då han förlitade sig enormt mycket på förmågan att kunna se energierna runt omkring honom. Han hade alltid kunnat göra det, så långt bak i tiden som han kunde minnas, så att förlora dem skulle vara förödande för den unga hanen.
Men han hade dem kvar, precis som han hade kvar livet. Och nu var det med en starkare beslutsamhet han såg på världen.

Det var kyligt i luften, hösten hade nått skogen. Även om Kaiwood nästan bar samma majestätiska utseende året om, så var det kallare nu. Det var mörkare, tystare. Vintern var ankommande, det kändes.
Shiva brydde sig inte, årstiderna kom och gick oavsett hur mycket fokus man lade på dem. Han låg istället och bara njöt av alla energier runt omkring honom. Såg dem och beundrade dem. Njöt av att faktiskt bara vara, för en gångs skull. Hade inga ondskefulla planer i tankarna, funderade inte mord eller död, ingen ångestfylld längtan tyngde honom, till och med hatkänslorna han bar mot sin omvärld var mildare än vanligt. Han bara upplevde stunden och njöt av livet.
Ja, det var här han hörde hemma.

[Skumt, menmen... Är dålig på att starta, har alltid varit det xD Men det duuuuger!]

Amanita rörde sig smidigt genom skogen, svagt andfådd om med bytet inom sikte. Hon hade hört dess hjärta slå på långa avstånd och hon hade känt på doften att detta var ett byte hon letat efter på länge. En speciell hjort som inte gick att finna överallt. Dessutom verkade den vara ensam och smått bortsprungen då de oftast lever i flock. Ett onaturligt byte för henne, men hon hade funnit smaken av dess blod mycket givande och stillade törsten längre tid än andra. Bortsett från vargblod. Hennes riktiga byten. I hennes värld var hon ett lejon förklätt till ett lamm. Det gick inte att se att hon var annorlunda, det fanns så många olika vargar i Numoori idag så att hon skulle sticka ut var mer eller mindre omöjligt. Men ett lamm kan alltid ha en magkänsla och ana oro, men aldrig veta. Dessutom är lammen i Numoori dumdristiga, de förstår inte att de är bytesdjur och har därför aldrig lärt sig att fly. Tråkigt nog gör det dem till riktigt enkla byten. Ingen jakt i det hela. Fast det var inte detta heller.

Amanita kunde mer eller mindre smyga sig på hjorten utan att den kunde höra henne om hon så ville. Det kunde gå på några sekunder, men hon såg inget nöje i det. Hon lät den höra henne, hon ansträngde sig inte att var tyst eller hålla sig ur synhåll. På flera meters avstånd slog hjorten upp svansen i vädret och tog med långa ståtliga skutt sig iväg från platsen. Amanita spurtade efter, men sprang likt en varg några meter bakom. Hon spelade. Det kunde finnas vargar här som inte uppskattade en vampyrs närvaro. Så hon höll mer eller mindre en lägre profil. Hon kunde även höra, känna och lukta sig till flockens medlemmar, en del var närmre en del längre bort. Hon kunde hålla sig undan dem helt enkelt, om hon så ville. Hon fick tag om hjortens bakben, saktade ner dess fart och kastade sig sedan fram för att hugga tag om dess nacke. Hjorten föll och Amanita tumlade runt med den, men släppte inte. Efter en kullerbytta eller två låg hon över hjortens dubbelt så stora kropp med ena tassen över dess sida och rygg och den andra över dess framben. Kramade om den och kvävde den sakta till döds genom att hålla om strupen. Vad det otränade ögat inte kunde se var att hon även placerat sina hörntänder rakt ner i pulsården. Blodet rann ner i strupen, kring hennes hals och hon njöt i stora drag. De blodröda ögonen pulserade nästan i takt med att hon svalde gång på gång. Hon släkte törsten snabbt och smidigt för att sedan släppa taget när hjorten slutat andas. Inga misstankar.

Hon slickade sig runt käftarna och det vänstra ögat återgick till sin naturligt turkosblå färg igen. Ståtligt reste hon sig åter igen upp och ruskade till den mörkblå skimrande pälsen. Månens ljus fick hennes vackra kropp att skina i en blå nyans. Hon klippte till med öronen. En främling var otroligt nära, hur hade hon kunnat missa det? Jaktens hetta hade tagit över. Hon vände blicken emot en ungvarghane som låg stilla och tyst, betraktade något. Omgivningen? Något var fel med denne. Hon kunde höra det på hans hjärtslag. Hon hejdade sig, men började sedan morra djupt nere ifrån strupen. Gurglande med en så dov och mörk stämma att man kunde ifrågasätta hennes könsroll gick hon emot hanen med bestämda steg. Hennes stora tassar såg allt annat än klumpiga ut då de tog henne framåt. Raseriet befann sig i hennes utstrålning och hatet syntes i hennes anlete. Vad gjorde han här? Vem var detta. Var det han? Eller var det hans son? Mörka tankar skingrade hennes sinne och fick monstret inom henne att ta sig ut. De turkosblå ögat skapade åter igen gemenskap med det högra och färgades i samma blodröda torn. Hon hade inte medvetande nog att ställa sina frågor. Ack nej, hanen var mer än illa ute vid det här laget.

Där han låg, stillsam och rofylld, kände han plötsligt hur en energiform skar genom den annars lugna bilden som fanns i hans sinne. En hjort, ja, full av liv och... rädsla? Det verkade som att den flydde från något, men vad kunde han ännu inte avgöra. Och så plötsligt kom den som följde hjorten in i hans mentala bild, och förvirrat höjde han på huvudet, ruskade på det.
Det som jägaren var, eller inte var, var inget han skull beskriva som energi. Det var mer som en svart fläck på hans mentala karta. En ej utritad punkt.
Huvudet ruskades, han öppnade ögonen. Såg sig omkring, obeslutsam om vad han skulle tro. Och då blicken sänktes ned mot marken använde han knappt sina ögon, utan hade all fokus inom sig, för att försöka lista ut vad det var för underlig prick som hade sökt sig in bland energifälten i Kaiwood.
En sak var då säker - Han hade aldrig sett något liknande tidigare.

Det dova ljudet som letade sig fram mellan träden ryckte tillbaka honom till verkligheten. Shiva ryckte till, höjde huvudet och satte sig snabbt upp. Han hade varit för fokuserad på det underliga, inte märkt att det faktiskt var nära honom. Väldigt nära...
Och när en mörk gestalt uppenbarade sig för honom blev han plötsligt medveten om att det var denne som var den underliga fläcken. Han kunde se varelsen, som liknade en varg, men som saknade många tecken på att det verkligen var det. Och auran runt denne var lika svart som pälsen. Hur kunde det vara möjligt? Det var främmande, och för att säga sanningen även lite skrämmande, för unghanen där han satt. Vad gjorde en sådan varelse i Kaiwood, och vad ville de honom?
Men en sak visste han, att den dova morrningen var en utmaning. Och även om han inte var helt återhämtad, även om han kanske aldrig skulle bli lika kraftfull igen, så backade han inte för en utmaning.
Han reste sig stilla, sträckte på nacken och fäste de mörka ögonen på främlingen. Överläppen drogs upp och han lät ett varnande läte söka sig fram ur hans strupe. Vem det än var, vad det än var, så skulle denne inte tro att det var okej att klampa in i hans skog och bete sig på vilket sätt som helst.

Den unga hanen var slående lik. Det var nästan som att stirra tillbaka genom tiderna. Eller var det verkligen det? Amanita hade nästan glömt bort bilden av hennes far. Hennes älskade far. Hon bannade sig själv, ilskan och hatet. Varför hade de inte försvarat sig? Frågorna virvlade runt och hanen framför henne tog utmaningen vilket fick djuret inom henne att hejda sig. Det skulle far aldrig ha gjort. Hon lyckades klamra sig fast i sitt sinne åter igen och öppnade munnen för att tala. Blod droppade från hennes tänder och i några långa sekunder förblev hon fortfarande tyst bortsett från morrningen. - Unknown? Det var en fråga, frågan om ett namn. Hennes tidsuppfattning var snarare en aning skadad. Från tid och otid. Hon skiljde oftast på verkligheten och dåtid. Då hennes liv fortfarande existerat. Frågan hade varit frågan om ett namn. Inget annat.

Men monstret väntade inte länge. Hon var allt för förvirrad för att kunna kontrollera sig själv, vilket skulle späda på hatet än mer. Hanen var ju "up for it" dags att ta ner honom på jorden med andra ord. Bokstavligen. Hon tog ett smidigt språng fram emot honom kastade sina käftar emot sidan av hans hals och nacke. Sökte efter det underbara köttet och blodet för en sekund, men i nästa försökte hon endast få tag för att slänga honom ifrån sig. Trycka ner honom på backen. Kväva honom. Nej. Hon behövde inte mörda. Ilskan ville trotts detta faktum ut. Vad skulle hon göra? Ögonen lös av hat och blodtörst. Hon såg sig själv åter igen mörda sin far, för hårt många år sedan. Det var länge sedan. Hennes far kunde omöjligt ha fått en avkomma som idag var till synes lika gammal som henne själv. Hennes kropp skulle förbli 18år gammal, även om hon själv ständigt åldrades på insidan och fick se sina vänner, fiender dö som flugor. Hon hejdade sig en aning. Hanen kunde inte vara denne. Vad skulle hon göra nu? Be om ursäkt? Hon fnös kallt och det vänstra ögat återfick sin naturliga turkosblå torn.

Rösten som frågande uttalade ett ord var... tilltalande, på något vis. Och han hejdade sig, slutade morra. Även om kroppen behöll samma stridsberedda ställning så funderade han febrilt. Var det ett ord? Talade främlingen ett annat språk? Betydde det något, kanske det var ett namn? Han var inte säker...
Men oavsett vad denne sade så kunde han inte frångå det faktum att detta var en varelse som... var död. Han ruskade huvudet, kastade bort den tanken. De döda vandrade inte på jorden. Även om han hade en väldig kär kontakt som råkade vara en ande, men denne saknade kropp. Det var en annan sak. Den här varelsen hade en ytterst rörlig och levande kropp. Men var fanns de energier som borde omge den? Och en svart aura... Det var skrämmande.
Vad skulle han tänka, vad skulle han tro? Shiva kände sig vilsen, för aldrig hade han stött på något som detta och inte heller hade han någonsin blivit lärd om det.

Och mer hann Shiva inte fundera över saken, då den svarta plötsligt kastade sig mot honom. Själv flyttade han på sig med smidiga rörelser, samtidigt som förvåningen sköljde över honom. Så fort främlingen rörde sig, nästan så att det var snabbare än honom. Ingen var snabbare än honom, han hade aldrig mött något som kunde vinna mot honom i en kapplöpning. Men när det kom till denna svarta varg fick han känslan av att han skulle vara chanslös.
Men han undkom främlingen, vilket han såg som en bra sak. Och han samlade sig för att anfalla tillbaka då han plötsligt märkte hur den svarta hade hejdat sig. Bara såg mot honom. Han noterade ögat som ändrade färg, men han hade sett det tidigare. Underligare saker fanns.
Fortfarande med kroppen på helspänn stod han stilla och bara glodde. Han brukade inte vara såhär, brukade inte bete sig såhär. Men han visste inte vad han hade att göra med ännu, visste inte vad det var för varelse som stod framför honom.
"Vad är du?"
Han tvekade inte. Det var lika bra att fråga så att han fick veta. Sedan kanske han kunde köra ut den mörka ur hans skog.

Hanen var omöjligt en släkting. Hon andades ut och hade åter igen funnit sig till rätta. Det fanns konstigare saker i Numoori att oroa sig över egentligen. Men det var inte lätt att tappa fattningen. Det var länge sedan det hände sist. Hon kunde normalt sett hålla sitt vilddjur i styr. För det mesta och nu för tiden nästan alltid. Detta var inte likt henne och hon skämdes en aning. Den blå pälsen återfick sin glans och ett svagt sken lös kring hennes trampdynor. Ett blått sådant. Det skvallrade om hennes tidigare liv, livet som varg och en varg med kraftfulla eldkrafter. Som vampyr hade hon lärt sig att avsky elden, men samtidigt älskade hon den innerst inne. Hon saknade den. Kontakten, möjligheten att kontrollera den. Hon återkom till verkligheten. Hanen påminnde henne om den andre. Den hon mött för inte allt för länge sedan. Caligato vad det så han hade hetat? Hennes senaste middag för att vara mer exakt. Det var flera månvarv sedan, kanske ett år till och med? Hon höll inte riktigt koll. Denne hade varit en värdig kämpe, men lika dum som de flesta lammen. 

Den andre såg förvirrad ut och hade tystnat. Nita spetsade öronen och log svagt. Detta var intressant. En energi baserad varelse, det var få lamm som var så svår lurade som dessa. Mycket intressant. Det var länge sedan hon mött en sådan, men de blev alltid lika misstänksamma. Vanliga lamm var mer lätt lurade. - Nattens barn. Svarade hon bara tillbaka. Denne behövde inte få veta mycket mer, det spelade ingen roll för antagligen skulle han aldrig se henne igen eller så skulle han vara död efter denna natten. Det återstod att se. Det var trotts allt ytterst sällan som Nita sökte upp de vargar hon möter på sin färd. Malvado var en av de som betydde något där emot och därför försökte hon se till att finna honom med ojämna mellanrum. Denne, skulle antagligen aldrig betyda något. Han var endast en matbit i hennes stora kylskåp.[Hah] - Vem är ni? Upprepade hon sedan med en aning mörkare röst. Självsäker, vacker och inte alls silkeslen och mjuk som de flesta tikars. Trotts det fanns ingen kyla eller ondska heller i hennes ton. Nej hon var speciell på ett udda vis och det var de som fick de flesta att fastna i hennes snara.

I ögonblicket då den främmande vargen svarade honom kunde Shiva inte hejda den kalla kåre som löpte längs hans ryggrad. Det var något visst med den ungerliga varelsen, och svaret hon gav förklarade ingenting.
Nattens barn.
Han sökte i sitt minne, letade bland alla de legender och myter som hans moder hade berättat åt honom. Men det var tomt. Även om en röst i hans inre viskade att han borde veta mer om detta än vad han gjorde, men han mindes inte. Och han hade inte tid att stå och dagdrömma, inte med henne så nära inpå. Dessutom ville hon veta vem han var. Vad skulle han svara? Hon hade väl inte sagt sitt namn... Men han hade heller inte frågat efter det. Det verkade dock som att det var exakt det hon ville veta av honom.
"Shiva, av TBB," blev det korthuggna svaret. Han som vanligtvis gillade att rada upp hela sitt släktträd när han presenterade sig, men något sade honom att den svarta struntade totalt i vem han var släkt med.

 En svag vind svepte över området, fick löven på marken att dansa för en kort stund innan de åter lade sig till rätta för att invänta vintern. Det var en kall natt, och månens bleka sken - det som väl lyckades tränga sig förbi trädens kronor och nå marken - hade inte direkt en värmande effekt utan spädde istället på den kalla känslan. Som om världen var frusen.
Shiva kunde inte låta bli att undra, gick tidens ens? Eller var de frusna, han och den mystiska. Stod de alldeles stilla, höll världen andan runt dem?
Och hennes röst, den var fängslande. Han kom på sig själv med att önska att hon skulle säga något mer. Snabbt sköt han undan de tankarna, irriterad på sig själv. Sådant var bara patetiskt, meningslöst och löjligt. Han behövde inte höra hennes röst, och borde han heller inte önska sig det.

Shiva. Det sade henne absolut ingenting. Men eftersom denne var av Tbb så antog hon att denne inte hade något med henne själv att göra. Hon var en Devils, i grunden i alla fall. Någon varelse av hennes blod skulle aldrig dela sig med Tbb. Hon nickade endast. Funderade. Vad gjorde hon här egentligen? Fanns det någon anledning att stanna? Ack hon kunde trotts allt inte bara vända på klacken och försvinna. Hanen såg trotts allt ut som om han sett ett spöke. - Nita, Amanita är mitt namn. Hennes röst lika slingrandes kring hans sinne som tidigare. Ett svagt flin liknande leende spred sig över hennes normalt väldigt orörda ansikte. De var näst intill jämnhöga, såg i alla fall ut att vara då Amanitas hållning var mer än bara högrest, den var till det extrema hållet. Hennes kropp var en aning smäckrare och hon hade tydliga drag från bergsvargen inom henne med de stora tassarna och den präktiga "manen" kring hennes hals och nacke, men hon hade även ärvt sin fars långa ben och smäcker het från kargens sida. Hon var inte bara vampyr hon var nästan som skapt till det från födseln. 

- Vill ni visa mig Kaiwood. Shiva? Hennes röst, lika neutral som vanligt, med en svag svag mjukhet men med samma självsäkerhet och styrka som alltid. Tja varför inte lära känna plutten mer om hon ändå skulle stanna ett tag. Han hade egentligen inte direkt något val, ville hon se Kaiwood så skulle hon göra det, med eller utan hans hjälp. Dessutom så skulle lite sällskap inte skada. Hon saknade sällskap då och då. Även om hon mer än gärna höll sig undran från att lära känna dessa svaga varelser. Samtidigt som hon beundrade dem något otroligt. Det kanske fanns något här i skogen som var se värt? Kanske fanns det intressanta planer att ta reda på. Det var alltid roligt att ta reda på vad som förse gick i Numoori, även om hon blev lika förvånad varje gång. Som när hon sist mötte Malvado och gången innan det. Allt förändrades i deras liv så fort och drastiskt. Hon suckade lågt. Hennes liv var bara utdraget en plåga. Förbannelsen skulle för alltid vila över henne. Fanns det inget botemedel? Hon rös. Något inom henne sa henne att hon inte ville bli så svag igen. Aldrig igen.

Trots att han hade förskjutit tanken så kände han ett svagt välbehag när hon åter talade. Presenterade sig. Varför hade hon en sådan underligt effekt på honom? Nästan som om han drogs till henne. Löjligt, det var vad det var. Han kände sig vaksam, misstänksam. Men ändå nyfiken, just på grund av vad hon var. För blotta ögat hon kunnat vara vilken vanlig varg som helst, men den svarta fläcken hon var i det färgsprakande energispelet gjorde henne annorlunda.
Amanita.
Han sade inget, svarade henne inte. Visste inte vad han skulle säga. Att det var trevligt att träffas? Nej, det vore inte likt honom. Dessutom var han inte ens säker på om det var så trevligt.
Och hennes nästa fråga, om han ville visa henne Kaiwood, verkade bara fel på alla sätt och vis. Varför skulle han vilja det? Och varför ville hon se skogen? Visst, han älskade den, men sanningen var att det fanns inte vidare mycket att se. De högresta träden var det enda förutom någon bäck eller skogsglänta här och där. Visserligen var alla träd unika i sig, men ändå... Det blev lite utdraget.
"Du inkräktar på vårat revir, mitt revir." Rösten var stadig, även om Shiva inte alls kände sig så säker som han önskade att han hade gjort. "Om jag borde visa dig något så är det snabbaste vägen ut ur skogen."
Han saknade det fåniga flinet han vanligtvis bar i ansiktet, undrade varför han inte kunde förmå sig att håna denna varg som han hånade alla andra.
"Vad är ditt ärende här, Amanita?"
Ja, vad ville hon, egentligen? Först beredd att anfalla honom, sedan hur vänlig som helst, frågade om han kunde visa henne skogen. Var det bara för artighetens skull hon frågade? Han var osäker. Inte kunde hon väl vara så dum att hon inte visste att TBB hade sitt revir här omkring. Hon borde inte vara här. Och han borde inte stå här och känna sig osäker medan han kallpratade med en totalt främmande varg. En svart fläck. Död.
Tanken hade varit där igen, men det var omöjligt. Hon levde, han kunde se det lika klart som han såg skogen omkring sig. Hon levde ju. Och hon förvirrade honom, något fruktansvärt mycket.
Vad ville hon?

Hon flinade nu fullt och ärligt. Ja detta var sannerligen en ung och oerfaren varg. Det var dock rätt många i Numoori som inte hade en aning om vampyrernas närvaro. Sedan fanns det de som vet mycket väl, så som Treontha och alla dess medlemmar. Hon fann det dock mycket roande att möta de som inte vet, speciellt med kombinationen av sådan krafter som enkelt skiljde en vampyr från de levande. Hon roades av hanens förvirring och osäkerhet. Han reagerade precis som ett lamm borde nu. Härliga känsla av makt och styrka fyllde hennes lungor då hon andades in hans doft av blod. Hade hon inte haft bättre humor än vad hon hade så skulle hon kunna fantisera honom som en stor påse med blod framför ögonen. Bara att sätta tänderna i och tömma. Hon lyssnade till hanens ord och nickade tydligt.
- Jag vet mycket väl vilka Tbb är. Men jag är inte en del av flockarnas värld längre.

Hennes svar var mycket väl sant och ärligt som alltid. Det var sällan Amanita överhuvudtaget ljög, även om hon lindade in sanningen en aning. Då och då. Det fanns ingen anledning att ljuga. Hon var inte en del av flockvärlden. Hon var egentligen aldrig från början, men hade hennes liv inte tagit en sådan oväntad vändning så hade hon varit en av Devils medlemmar idag. Högst troligt. 
- Mitt ärende är att se Kaiwood. Jag har vandrat förbi för många gånger. 
Sa hon och behöll det flin lika leendet på läpparna. Något mitt emellan, inte hånande, men roat och ändå inte direkt vänligt. Hon kom sedan på sig själv. Det kanske var dags att förklara sig själv och be om ursäkt? Hon tvekade först. Det skulle låta mycket konstigt för det gjorde det redan i hennes öron. Men för att återvinna lite förtroende var det nog på plats med en ursäkt. 
- Jag ursäktar. Jag trodde ni var någon annan från början. Ni liknar honom väldigt mycket Shiva. 

Shiva, som hade behållit den stridsberedda ställningen enda sedan han gjort sig beredd att anfalla henne, höjde nu sakta på huvudet. Han kunde inte förstå vad det var hon ville, kunde inte få något begripligt ur det hon sade.
Nattens barn. Tillhör inte flockarnas värld.
Det var underligt hur hon talade, orden hon valde. Sättet hon betedde sig på, hennes utseende. Allting med henne var bara underligt. Och Shiva anade att detta inte var en varelse som han skulle stöta på särskilt många gånger i sitt liv. Kanske detta var enda gången. Så han slets mellan att bara lämna denna, köra bort denna, och strunta i det eller att ta reda på mer. För nyfiken var han, det hade han alltid varit. Det var ju trots allt så man lärde sig. Men samtidigt... Hon skrämde honom också.
En svart fläck.
Död.

"Vem?" sade han snabbt när hon sade att han liknade någon annan. Att hon hade misstagit honom för någon annan. Shiva kände sig missnöjd över detta. Han ville inte bil tagen för att vara någon annan, alla skulle veta hans namn. Veta vem han var. Han skulle bli legendarisk. Den största ledaren som Numoori någonsin hade skådat.
Och här stod hon, en total främling, en svart fläck, och sade att hon tagit honom för en annan. Han förtjänade att veta vem.
"Och ifall det var din ursäkt för att anfalla mig så tycker jag att du borde lära dig att tala innan du agerar. Det hade kunnat sluta illa om du inte hade hejdat dig, min kära." Lite av den överlägsna spydigheten som han vanligtvis tilltalade andra med trängde sig fram, och en antydan till ett flin syntes på hans läppar. Men lika snabbt försvann det. Han var fortfarande inte säker på vem, nej, vad han hade att göra med.

- Unknown. Eller en släkting till denne.
Sa hon, utan att förklara att hon mördat denne. Men det fanns så många i Numoori som enkelt kunde finna sitt liv åter, varför var det inte lika enkelt för henne? Det var orättvist, en levande varg kunde lura döden, vilket hon själv även gjort, men hon hade velat ha ett liv. Inte ett evigt sådant. Hon ville ha en familj, sin flock och lära upp sina valpar att bli starka, självsäkra och att överleva. Hon hade velat dela verkligheten med någon, med några? Med sina vänner. Hon skulle kunna göra vad som helst för att få spendera en solig dag med Malvado på en strand långt ifrån Devils och alla andra. Bara de två. Hon log mjukt vid tanken, men återkom till verkligheten då hanen åter igen talade. Hon skrattade till med sin kvinliga stämma och log brett och ärligt. Han hade så rätt!
- Du har helt rätt Shiva. Jag borde inte tappat kontrollen. Det händer ytterst sällan nu för tiden. Man kan väl säga att jag blev lite rädd. 
Hon flinade bara vidare efter det. Det hade kunnat sluta illa om hon inte hade tagit kontrollen i sina tassar igen, men det hade inte slutat illa för henne utan för honom. Men att låta lammet tro att han är starkare är precis vad Nita ville. Så att hon skulle slippa tvinga honom att visa henne runt. Det kunde bli svårt om han föll ihop död. Hon studerade honom mer ingående och svepte till med svansen samtidigt som hon gick förbi honom, precis så nära att de var några millimeter ifrån att nudda varandra. Smidigt som en katt och lika tyst som en sådan stannade hon igen, precis så att hon kunde snegla bak på honom. 
- Nå vad hände med min rundtur Shiva?

Han missade inte ett ord av det hon sade, inte minsta lilla betoning då hon talade. Uppmärksamheten låg helt på henne, även om han visste att det var dumt. Man skulle alltid hålla koll på omgivningen, aldrig släppa den helt. Men det var underligt svårt att fokusera på något annat än just henne. Och det irriterade honom till en viss del, men samtidigt kändes det även skönt.
Och det hon talade om, det förklarade en del. Unknown, det hon först hade sagt, verkade vara namnet på den varg som hon misstagit honom för. Det redde ut en del av mysteriet som hon hade dragit med sig och kastat över honom. Bara sådär, utan förvarning, utan att han ens kunnat förutspå det. Hela hon verkade vara ett stort mysterium...
Med kroppen på helspänn följde han henne med blicken då hon vandrade förbi honom, så tätt intill att han hade kunnat röra vid henne. Men han ville inte, gillade inte den mörka auran som sken runt henne. Den skrämde honom, mer än han trott att den skulle göra. Och han gillade det inte alls.
"Kom då." Hans svar förvånade honom själv medan Shiva stillsamt vände sig om och började gå. Stegen styrde han österut, av någon anledning som han själv inte riktigt förstod. Det råkade bara bli just det hållet, av någon outgrundlig anledning.
Han sneglade mot den mörka honan medan han vandrade, steg efter steg. Mindes orden hon sade. "Du slår mig inte som den som är rädd. För något."
Hon sade att hon varit lite rädd. För vad? Han kunde inte låta bli att undra, inte kunde det ha varit för honom. Eller? Nej, Shiva tvivlade på det. Hon verkade verkligen inte vara den som var rädd för något alls. Snarare var hon en sådan som andra var rädda för. Och det var ännu en sak han undrade över, varför skulle andra vara rädda för henne? Och borde han vara det?
Det kändes, på något underligt vis, som att det fanns mycket mer än det han kunde se med blotta ögat i detta fall.

Amanita skrattade lyckligt till då hans svar äntligen kom. Han var en aning stel! Han behövde slappna av mer. Hon skuttade roat efter honom och hennes sinne var ibland fortfarande fäst vid kroppen. Även om hon hade många år på nacken kunde hon ibland rent av bete sig som den Amanita hon var innan hon dog. Vilket passade utmärkt, eftersom hon såg ung och oerfaren ut. Den smidiga kroppen tog sig ikapp honom i ett ryck, med så mjuka steg som få ytterst få ens bevittnat. Hon utnyttjade ingen snabbhet, men hon gillade att utnyttja vampyrens lätthet att få rörelser att se ut som de svävar. Det skapade ytterligare med mystik över hennes väsen, vilket hon älskade. - Även nattensbarn har minnen, förbannelser och rädslor som för följer en. Tro mig. Sa hon bara med en aning hånande stämma. Mest för att försäkra honom om att han verkligen inte visste någonting. Vilket antagligen skulle irritera honom och därmed skulle det roa henne än mer. Nåja, hon log även svagt och tacksamt emot honom för att han lät henne visas runt. Kanske hade även Tbb artighet i kroppen? Nåja. Hon kunde alltid studera det djupare. - Så hur har TBB det nu för tiden? Jag hörde om någon löjlig fred med Qu. Hur kommer det sig? Sa hon utan att riktigt tänka sig för. Kanske var det innan hanens tid? Hon visste inte riktigt. Hade dålig koll på sammanhanget som vanligt. Deras tidsuppfattning var i hennes värld så värdelös. Hon borde kanske börja hålla lite bättre koll. Hon bannade sig själv, men om hon inte hade helt fel gällde denna fred fortfarande så hon kunde säkert linda in det en aning och inte verka misstänksam. 
- Men vi kanske ska tala om något annat? Vilket släkte är ni ifrån Shiva?

ch där var det igen, detta tal om nattens barn. Att hon sade sig var en av dem hade han klart för sig, men vad det innebar var en helt annan fråga. Det hade han ingen aning om, och han hade ett brinnande begär inom sig att få veta. Kanske det skulle förklara den underliga effekten hon hade på han energikrafter.
Men fråga hann Shiva inte innan hon åter hade öppnat munnen och talat, denna gång om den flock han tillhörde och en gång hade respekterat så högt. Det gjorde han inte längre, saker hade förändrats till det sämre, och Shiva fann inte längre någon anledning att respektera varken flocken eller den som styrde över dem. De vandrade mot en avgrund som skulle sluka dem alla, han var övertygad om det. Nej, TBB var inte vad de hade varit under Blossoms styre.
"Svaghet," svarade han kyligt på hennes fråga, för det var så han såg det. Allt detta, att de hade fred med Qu, att de hade minskat i antal, att de bara låg där i Kaiwood som passiva råttor - Allting tydde på svaghet. Shiva skulle aldrig låta dem förfalla på det viset om det var han som styrde.
Han flinade till vid tanken. Kung Shiva.
"Son till Kurai och Ijin, dotterson till BloodBlossom." Ja, han hade till och med blodet för att styra flocken, han var född till det. En dag skulle eldtiken få buga inför honom, och han skulle njuta av det.
"Och ni, Amanita? Härstammar ni från dessa trakter? Jag kanske inte är gammal nog att känna dina föräldrar, men jag kan mycket väl ha hört talas om någon av dem."
Huvudet vreds åt hennes håll, dels för att han ville se att hon höll ett passande avstånd, men också för att han ville se på henne.

Hon nickade. Höll med mer eller mindre, hon förstod inte riktigt vad de höll på med. Men hon lät sig inte läggas i mer än nödvändigt. Det var bara så att hon faktiskt ville veta lite då och då, vad som styrde deras liv. Vad som påverkade dem för stunden och vad som gällde. Hon förblev tyst, lät honom svara på hennes frågor. Nåja, detta var ett mycket intressant och fick hennes tidsuppfattning att förbättras definitivt. Han var relativt gammal och var Blossoms barnbarn. Hennes tankar for till hennes bror. Om han hade funnit någon? Funnit ett liv, en familj? Hon undrade om han ens befann sig i Devils längre. Hon hörde inte mycket från dem alls längre. Som om de gått upp i rök sedan kriget. Hon förstod att hon inte var för gammal för att nämna sin mor fortfarande, då denne varit mycket ung då hon och hennes bror hade fötts. Så modern hade säkerligen kunnat leva idag om hon inte dött i kriget, även om hon hade varit rätt rejält gammal. 

- Dotter av Ascar och Unknown.
Hennes svar skulle säkert förvirra honom en aning, men om han frågade och ville veta så skulle hon sannerligen kunna förklara för honom. Hon kom även över tanken att han kanske skulle tro att hon var en Devils medlem, men hon hade varit rätt tydlig med att säga att hon inte tillhörde flocklivet längre. Så han borde ju förstå det. 
- Hade hon inte stupat så ung, hade hon nog fortfarande varit här.
Sa hon och log svagt, men hennes mor sörjde hon egentligen inte avsevärt. Det var hennes fars öde som störde henne och jagade henne dag som natt. Hon spetsade öronen emot honom och kom ikapp med lite raskare steg. Hon ville se hans reaktioner, ville se om de nyare generationerna hade hört om hennes fantastiska mor. Hur hon och Weed stupat i kriget i varandras käftar. Där han sedan kommit tillbaka och hånat hennes mor i graven. Hon skydde den lilla parasiten. Hon ökade steget åter igen, svävade nästan fram och lät blicken falla på alla magnifika träd då hon lämnade Shiva bakom sig. 
- Kaiwood lever upp till sina rykten. Mycket magnifikt. 

Han lyssnade till henne då hon talade, sade sig vara dottern till Ascar och Unknown. Han drog sig till minnes av de saker som modern hade lärt honom. Ascar... Ja, det namnet hade han hört förut.
"Aldrig har min träning varit fokuserad på historia, då mor alltid sade att det var viktigare att planera framtiden. Men Ascar är ett namn jag känner igen. En stor legend, om jag inte minns helt fel." Vad hade gjort denne Ascar så legendarisk? Vad var det i hennes historia som gjorde att man ännu talade om henne? Han mindes inte, men säkerligen var det inte heller viktigt.
"Det är samma historia som man alltid hör, nästan som om det drabbar oss alla i en tidig ålder. Döda föräldrar. Jag vet hur det är, jag har själv upplevt den. Kurai träffade jag aldrig ens. Mor var en annan sak, men även hon har vandrat vidare nu."
Minnet av Ijin smärtade honom ännu, stack i hjärtat. Men han hade lärt sig att leva med det, lärt sig att han inget kunde göra åt saken så att sorgen var oväsentlig, lärt sig att gå vidare. Och kanske det hade varit lika bra att modern dog, då det fört honom närmare hans syster och gett honom en styrka som han inte hade trott sig äga tidigare. De visa sade ju att allting hände av en anledning. Kanske det även var sant.
Han suckade kort, såg sedan hur hon rörde sig framför honom. Det såg nästan ut som om hon dansade över marken.
"Visst är skogen magnifik, men i längden blir det lite tråkigt att bara se träd." Shiva talade med en smått road ton och flinade kort åt henne när han tystnade. Kaiwood var och skulle alltid vara en av de ståtligaste platserna i detta land, och han älskade skogen över alla andra ställen. Men sanningen var, att han sökte sig gärna till andra områden, på grund av att det enda som fanns här var uråldriga träd. Han gillade att se andra saker också, så att han sedan kunde återvända med större ro i sinnet.

- Svårt att leva upp till. De flesta känner till hennes namn, antingen i fruktan eller det motsatta. Hon tog trotts allt med sig Weed i graven. 
Sa hon med mörk röst. Hon fascinerade sin mors historia, men inte hyllade hon henne som många andra. Fiero hade alltid varit "mammas" pojke. Nita var "pappas" flicka helt enkelt och så hade det alltid varit. Det var en ganska stor skugga Ascar kastade över henne och Amanita kunde inte göra något åt saken. Hon var inte menad att göra stordåd längre, hon var död och utom räddning. Hon lyssnade till hanens ord och nickade. Hon saknade sin far något enormt, men hon undrade vad som skulle ske om han en dag kom till Numoori åter igen. Återuppstånden som så många andra. Hon kände en kall kåre dra sig längs med hennes nacke. Var det någon hon respekterade fortfarande så var det han. 
- Det kan jag tänka mig. Har ni ingen intressant träningsplats?
Sa hon och vände blicken emot honom, ögonen glimmade till en aning. Smått busig som hon var syntes det även i ögonen. Väldigt livfull, ung och full av energi. Hennes blick for sedan upp emot himlen. Ännu var natten ung och hon kunde andas ut. Kanske hade hanen ännu fler frågor hon visste inte, men nog undvek hon fortsatta samtal om döda släktingar. De var allt för många.

Ja, Shiva mindes de historielektioner han och systrarna hade fått. Även om TBB alltid vad övermäktiga och de enda som verkligen räknades som värdiga att få vandra i Numoori så hade modern sett till att de tre syskonen skulle ha koll på vad som skett förr i tiden till en viss grad. Okunskap var svaghet, och även om vissa historier kanske blivit förvrängda och vissa detaljer blivit utelämnade så visste Shiva en hel del om Numooris historia. Åtminstone mer än de flesta andra i hans ålder.
Men det verkade inte som att gångna tider inte var något som Amanita var vidare intresserad av att diskutera, även om hon inte sade det rakt ut. Men orden som hon uttalade utgjorde en punkt för det samtalsämnet.
Istället fortsatte den mörka framåt, och med en glimt i ögat ställde hon sedan en fråga. Shivas svar kom snabbt, kort och talade tydligt om att det inte var något som var aktuellt att visa.
"Nej."
Och sedan var det slutdiskuterat även med det.
Han drog ett djupt andetag och den smått roade tonen han tidigare hade haft i rösten var inte längre kvar. Han hade svårt att slita sin fokus från henne, då hennes kropp tilltalade honom något extremt mycket. Men samtidigt skrämde hon honom, då den svarta fläcken hon var bland de sprakande energierna inte kunde vara normalt. Det måste vara något fel på henne, hon måste vara död. Men det var hon inte, hon levde ju här, alldeles framför honom.
"Du är skyldig mig svar."
Shiva stannade tvärt och de svarta ögonen glimmade i det svaga ljuset som låg över skogen. Var han dumdristig nu? Något inom honom viskade varnande ord, men han brydde sig inte. Det var hans skog, hans regler. Hon skulle ändå inte ha en chans mot honom.
"Vem är du? Nej... Vad är du?" Han andades ut och han kände hur spänningen i luften steg. Han ville veta, kunde inte längre gå tyst och fundera. "Och vad vill du mig?" Hon var verkligen inte som någon annan han någonsin hade träffat.

- Lögner kommer man inte långt på Shiva.
Sa hon och fnittrade till. Nåja, alla visste väl att de stora, speciellt de onda flockarna hade träningsområden, som utformats efter flockens behov av att träna sina flockmedlemmar. Det var något som helt enkelt inte gick att undvika och Amanita hade hört att TBB's träningsområde var en aning annorlunda än övriga skogen. Spektakulär. Men kanske skulle hon bli besviken om hon fann den. 
- Är jag skyldig dig svar? Hm, möjligtvis. Frågan är om jag känner för att besvara dem.
Sa hon och svansade runt honom ett varv och såg sig sedan om. Hon funderade över om denne Shiva skulle få veta. Ack detta var det tråkigaste med energivargar eller liknande. De var så misstänksamma. Nåja, man kan inte alltid ha det roligt i livet. Hon rörde sig smidigt, spektakulärt trotts att kroppen hade en tydlig form av bergsvargens tjocka päls, stora tassar och kraftiga bakben och en stor bog. Samtidigt som kargblodet gjorde henne smäcker och smidig. Men det var något extra där, som hjälpte henne på traven.

- Usch ni energivargar och tankevargar, sinnesvargar, ni är förbaskat tråkiga ibland. Sååååå misstänksamma. 
Sa hon och ruskade på huvudet. Hon ogillade det. Det gjorde att maten smakade illa när den väl var serverad. Tur för Shiva möjligtvis. Hon var kräsen och mätt för det första. Även om vargblod alltid lockade tio gånger mer än ynkligt hjortblod. Även om det var Dovhjortsblod. Hon stannade sedan mitt framför honom och vände sig emot honom. Hon stirrade in i hans ögon och lät rovdjuret inom henne ta form och lysa ut ur hennes annars så väl dolda ansikte. Hon var ett monster, hemsk, ful. Ibland hatade hon sig själv mer än något annat och det enda hon var tacksam för i livet var att hon hade lärt sig kontrollera sig själv och bloodshungern. 
- Du har rätt Shiva. Jag är död. Eller snarare levande död. 
Sa hon bara, fnittrade igen och vände på klacken för att fortsätta genom skogen. Så nu kunde han sluta vara så spänd och tråkig. Han hade rätt hon var död, inget att fjanta vidare över helt enkelt. Hon ville se Kaiwood och deras träningsplats. Han hade egentligen inte mycket till val. Men utan honom kunde det bli svårt att hitta platsen, så hon föredrog att ha en guide.

[Skrev ett långt inlägg, men det försvann -.- så får se hur jag orkar med att skriva nu xD]

Shiva stod redo, stel och spänd. Han släppte henne inte med blicken, förutom då hon svassade runt honom. Han ville veta, hade god lust att beordra henne att berätta. Och varje ord som slank ur hennes mun lyssnade han noggrant till eftersom att han inte ville missa något.
Och så kallade hon honom för tråkig och misstänksam. Han ryckte till och rynkade ogillande på nosen. Visst, misstänksam kunde han ge henne, men det gjorde bara att han överlevde längre, men... Tråkig var han väl inte, eller?
Käkarna pressades samman medan han stirrade på henne med en sammanbiten min. Detta var patetiskt, löjligt, oacceptabelt! Han behövde inte bry sig om vad hon tyckte och föste de befängda tankarna åt sidan medan de mörka ögonen fortsatte att se på henne genom nattens dunkla mörker. Mötte hennes blick utan att tveka då hon ställde sig mitt emot honom. Var detta ännu en utmaning? I såna fall kunde han säga att han faktiskt såg fram emot det.
Men han fick en blick som han inte hade väntat sig, då hennes ögon sade rakt ut att hon ville äta upp honom. Osäkerheten tog åter sitt grepp om honom. Han behövde svar nu.
"Levande död?" Rösten var misstrogen och frågande. Ofrivilligt började hans ben röra sig då han inte kunde stå emot viljan att följa henne. Hon lockade honom till sig, han kunde inte låta bli att vilja följa med henne. Även om han kände rädsla för henne. Hon skrämde honom, men lockade honom samtidigt till sig. "Nattens barn?" Det lät inte som sanningen, försökte hon lura honom? Han tänkte inte tro på några patetiska sagor, vägrade låta henne föra honom bakom ljuset. Det skulle inte ske. "Jag ber om sanningen, Amanita. Inte om sagor du berättar för lättskrämda valpar."
Men en sak var han tvungen att erkänna, en sak kunde han inte neka till. Hon var verkligen enastående, inte som någon annan varg han någonsin hade mött.

Amanita himlade en aning nedlåtande med ögonen åt honom. Okunniga valp, ville hon ryta åt honom, men ack hon höll monstret och otrevligheten i schack. Hon log bara svagt emot honom då han ställde fråga på fråga. Nåja hon kunde inte klandra honom, frågade man inte fick man inget veta. Så enkelt var det. Och i en värld som denna är kunskap mer eller mindre makt och styrka. Hon strök sedan öronen bakåt och lät en mycket låg morrning sippra fram i den annars väldigt tysta skogen. 
- Kallar du mig lögnare Shiva?
Sa hon sedan med väsande stämma. Hon ogillade det. Hon lögnare? Aldrig. Hon talade sanning, med färre ord helt enkelt. Det fanns ingen anledning för henne att ljuga för honom. Hon kunde få det hon ville ha ändå. Hon stannade och stirrade på hanen. Deras väg var kanske slut här. Kanske skulle hon lämna honom. Lämna honom i ovetskap. Vilket hemskt straff. Hon flinade kallt. Skulle hon lämna honom i rädsla om att hon en dag skulle åter vända? Hon visste inte ännu. Hade inte bestämt sig.
- Nattens barn har ingen anledning att ljuga. Vi tar vad vi vill ha och det finns inget du kan göra åt saken valp.

Lögnare...
Ja, var det vad han kallade henne? Shiva kunde inte låta bli att känna sig fundersam, för han visste inte riktigt vad han själv menade. Hon fyllde honom med förundran och frågor, och han kunde inte förstå varför det var så. Ett mysterium.
Och när hon stannade upp gjorde han detsamma, mötte hennes blick och kände en svag oro sprida sig i kroppen. Känslan av att hon skulle försvinna, att hon ville bort, och ett sting av desperation svepte genom honom. Han ville inte att hon skulle lämna honom, inte ännu. Och återigen kunde han inte förklara varför.
"Nej."
I ett ögonblick av förundran kunde han inte låta bli att neka dragningskraften han kände mellan sig själv och henne. Det var... annorlunda, ingenting som han någonsin hade känt förut. Det var konstigt, kanske fel? Men det kändes inte fel.
"Vad vill du ha då? Av mig."
Shiva talade med en krävande röst, han ville ha svar. Ifall hon nu var en av dessa nattens barn som kunde ta vad som helst utan att han kunde göra något åt saken, vad gjorde hon då här? Vad ville hon då ha av honom?
Och vad som kanske var en ännu bättre fråga, vad ville han ha av henne?

Morrningen tystnade då han gav henne ett svar, men hon kisade bittert med ögonen och spände blicken i honom trotts hans svar. Hon trodde honom inte riktigt. Hon velade fram och tillbaka. Ett så rent sinne. Bör de svartas ner med den vetskap om vampyrer? Kanske. Eller skulle han få glatt leva utan dess närvaro? Hans fråga bröt hennes tankar och hon slappnade av mer. Tja vad ville hon ha av honom? Det fanns ett ganska enkelt svar på frågan. Men hon ville näst intill inte erkänna det.
- Det är ensamt att leva som jag. Sällskap.
Svarade hon tillslut. Det fanns ingen annan anledning. Eftersom hanen inte var tänkt som mat då hon just ätit så fanns det ingen annan anledning. Även om han luktade mer eller mindre utsökt varje gång hon hörde hans hjärta slå. Hon höll öronen spetsade och stod stilla, såg bara på honom med sina tvefärgade ögon. 
- Sällskap är mycket trevligare om man inte tvingar någon till det.
Sa hon och flinade brett och retsamt emot honom. Ett lätt skratt lämnade hennes strupe och hon började röra sig framåt igen. Det var sant. Fast hon hade aldrig direkt gjort det. Även om hon skaffat sig både fiender och vänner i den dödliga världen och den odödliga. Nåja, hon fick helt enkelt börja söka sig till mer sällskap. Nu när dagarna började kännas längre och längre.

Svaret hon gav honom kändes oväntat, även om det inte borde vara det. Sällskap. Såklart. Vad hade han egentligen förväntat sig? Att hon skulle ha sett något speciellt i just honom? Nej, vad patetiskt. Varför tänkte han ens så? Shiva ruskade lätt på huvudet, än en gång irriterad åt sig själv när han låtit sina tankar glida iväg på spår som var löjliga. Han behövde inte henne, egentligen borde det kanske vara lika bra ifall han bara vände sig om och gick? Han ville egentligen göra det, bara för att bevisa för sig själv att han kunde, medan hans undermedvetna kom på ursäkt efter ursäkt för att inte gå.
"Är jag bra då?" frågade han med en neutral röst samtidigt som han åter satte tassarna i rörelse för att följa den svarta, mystiska.
Amanita.
"Som sällskap, menar jag." Ett kort flin drog över hans läppar. Han undrade fortfarande, frågorna var fler än att han kunde räkna dem. Men han var ganska säker på att han inte skulle få svar på dem, för hittills hade hon undvikit dem på ett ytterst smidigt sätt. Han undrade fortfarande vad hon egentligen var, vad hon egentligen tillhörde för släkte. Och han var ganska säker på att han inte borde leka med henne heller, att hon var någon han egentligen skulle passa sig för.
Men han brydde sig inte så mycket. Det var något hon hade över sig, något som fick honom att glömma allt det där oviktiga som hade att göra med frågor och fara. Hon ville ha honom som sällskap, och på något vis tilltalade den tanken Shiva väldigt mycket.