[Reserverad för Chi.]

Det hade blivit för mycket att detta planlösa vandrandet på sista tiden. Det kunde inte vara hälsosamt att bara gå och gå utan att ha något mål med det hela. Och Shiva visste att han borde slå tassen i marken, skärpa sig och sluta upp med dessa dumheter. Men han var rastlös, han hade en oro i kroppen, och mot bättre vetande kunde han inte låta bli att vandra. Han borde ligga stilla, vila sig, läka och försöka driva ut giftet ur kroppen. Och om inte det gick, åtminstone försöka lista ut hur det påverkade honom. Men varje gång han lade sig ner var det som om han låg på nålar. Han kunde inte slappna av, var tvungen att vandra bort alla tankar, all oro och all undran som fanns inom honom. Ingenting var sig likt längre, allting var så annorlunda.
Och denna gång hade hans steg fört honom norrut, mot Snöslätten. Det var kallare i denna delen av skogen, och han var tacksam över den tjocka pälsen han bar. Vad han sökte här visste han inte. Ingenting. En sådan idiotisk vandring, och återigen bannade han sig själv. Men så var det ju det att han inte kunde ligga stilla...
Han suckade djupt där han vandrade mellan de höga träden som stod längre ifrån varandra här än i hjärtat av Kaiwood. Han mindes i yngre dagar, då han hade besökt denna plats många gånger. Han kunde skogen utantill. Det var hans hem, hans kungarike.
Men vad gjorde han här? Vad höll han på med? Vad var meningen med allt detta?
Huvudet ruskades. Han orkade inte tänka. Han saknade den svarta varginnan, hon som inte gick att läsa. I hennes närvaro hade han inte längre fokus på alla dessa underliga tankar. Då hade han bara ögon för henne. Och det var det han behövde - en distraktion.

Den rödsvarta hanen vandrade lugnt fram i utkanten av Kaiwood. Han visste att han tog en risk då han vandrade in här men det var snabbaste vägen tillbaka. Han visste att mötet med Eira kunde vara det sista och på sätt och vis kändes det tungt men samtidigt kunde han nu fokusera på den uppgiften han tog på sig då han mötte Shiva.

Han var nu på väg tillbaka till Mirain. Det var några dagar sedan han lämnade henne ensam i grottan. Visserligen hade hon både mat och vatten som han lämnat till henne och han hade svårt att tro att hon skulle orka bryta sig ut och fly. Hon var högdräktig nu och troligen hade hon många valpar. Något som passade Chi. Han hade hållit henne så pass svag att hon inte orkade fly men tillräckligt stark för att valparna skulle växa och frodas i hennes mage. Han ruskade av sig och höjde huvudet. Släppte den vaga sork han känt över att han måste lämna Eira bakom sig men nu kunde han fokusera fullt ut.

Chi stannade till och vädrade i liften. Han insåg att han inte var ensam och de röda ögonen letade snabbt i skogen efter rörelser. Om han blev upptäckt och igenkänd nu kunde hela hans plan vara förstörd.

Distraktion, distraktion... Han lät energikraften sträcka sig utåt. Enda sedan Wami hade förgiftat honom hade hans nätverk inte sträckt sig lika långt, vissa gånger när han var riktigt utmattad flimrade det även. Och vissa gånger kunde han bli helt... Blind. Inte kunna läsa av energierna alls. Och det var skrämmande. Dock var all den svaghet han upplevde lika illa. Att inte kunna böja dem efter sin vilja, att inte kunna dra åt sig av dem, att inte kunna använda dem. Och snabbheten hade han tappat... Han hade tappat så mycket. Han var tvungen att vara försiktig. Och han gillade inte tanken på att det han nu gjorde, sträckte ut energinätet längre, tog styrka ifrån honom. Styrka som han behövde.
Men det var inte heller i onödan. För mycket snart stötte han på en levande, brinnande, energi som han genast kopplade samman med Thzuki. Käkarna pressades samman för några ögonblick innan han insåg att det inte alls var hon. Denna energi var mörkare, mer maskulin och helt klart mer respektabel. Det var också en av de saker han hade tappat, han kände inte igen energier lika bra som han gjort tidigare. Det tog ett tag, men sedan klickade det i hans huvud.
Chi.
De spända käkarna byttes ut mot ett litet flin i de tufärgade ansiktet och det var med en snabb pisksnärt som han ökade takten till trav. Detta var en varg han inte hade något emot att möta.
"Vet du inte bättre än att tag vägen genom Kaiwood?" Flinet han bar hördes i rösten som ekade mellan träden precis innan han klev fram från skuggorna och den svartvita kroppen blev synlig.

Då den tvåfärgade hanen blev synlig stannade Chi upp och gav honom ett kort flin. Den halvsyrliga kommentaren från Shiva fick honom att flina ännu mer. "Ja kanske borde jag valt en annan väg men denna är snabbaste vägen tillbaka till bergen... Men då jag ändå stötte på dig så kan jag väl ändå passa på att ta ett snack."

De blodröda ögonen såg på den yngre tvåfärgade vargen och han höjde ena ögonbrynet och lade huvudet lite på sned. Något hade den yngre råkat ut för då han såg annorlunda ut, inte fullt lika skarp som vid deras förra möte. Chi skakade på huvudet åt det. Han hade inte riktigt tid för att fråga om sådant nu. Han måste tillbaka till tiken. "Du vet att jag är dig trogen, men om du ska störta eld tiken så kommer det behövas fler än mig.. Om du kan vänta så komemr jag att ha flera dugliga vargar som är mig och dig trogen." Han såg sig omkring innan han åter såg på Shiva. "Jag har tagit en tik tillfånga, hon väntar i detta nu mina valpar och jag komemr fostra dessa valpar till att bli dig och mig trogna, jag kommer träna dem att bli krigare." Han visste inte hur Shiva skulle ta detta men om han ogillade idén så var det inte Chis problem. Chi hade lovat att hjälpa denna unga hane att få överta tronen för TBB och Chi visste att de skulle komma att behöva ha fler vargar på sin sida som var dem totalt lojala.

Han var tyst en kort stund sedan log han ett kallt leende. "Och som en liten twist på de hela så är tiken dotterdotter till Mivria.. Tydligen letade hon efter sin far Morg som var son till Mivria.." Chi hade hört en del om denna Mivria. Han visste vem hon var, vad hon gjort för så många år sedan. Att få ge igen på denna sätt, besudla hennes barnbarn, förnedra denna tiken. Oj va han hade njutit av det. En dag skulle han få avslöja detta för den mörka månvargstiken.

Energierna fladdrade till framför hans syn, försvann några ögonblick för att sedan återkomma. Även om detta hände honom flera gånger per dag kunde Shiva inte låta bli att känna sig hjälplös under de ögonblick hans förmåga berövades honom. Det var en ständig påminnelse om den svaghet som giftvargen hade orsakat honom med sitt bett. Han hade varit klantig, klumpig, och det stod honom nu dyrt. Kanske i resten av hans liv? Tanken skrämde honom, han hade inte råd att vara svag.
Huvudet ruskades lätt och det retsamma leendet hade försvunnit när han åter såg mot Chi som nu talade. Egentligen visste Shiva inte varför han behandlade denne hane som han gjorde. I grund och botten var Chi en förrädare, även om historien bakom hans försvinnande kanske inte var så simpel. Men vem var egentligen denne en förrädare mot? Flocken som en gång hade betytt så mycket för Shiva var inte längre detsamma. Och det enda han hade kvar från de som han en gång älskat så högt var Kali, Usha och denne hane. Kanske var det därför Shiva inte lydde de ord som varg sagda. Chi var inte en förrädare i hans ögon, Chi var hans familj. Och familjen var det enda han hade kvar i denna förrädiska värld som tagit ifrån honom allt som varit hans.
Mor...
Han kunde se svaga drag av Ijin i den mörka hanen framför honom, vilket fick en känsla en känsla av djup respekt att krypa genom hans kropp. Ja, sannerligen var Blossoms avkommor vargar man mindes.

"Valpar, säger du?" Ögonen smalnade av en aning medan Shiva tänkte. Valpar. De skulle bli hans kusiner. Tanken nådde en rivalitet, han tänkte inte acceptera fler som ville trycka honom nedåt. Han var kung, han var född till att bli det. Både Kali och Usha hade accepterat det nu. Han visste inte om nytt blod med Blossoms linjer var så lovande på den fronten.
Men å andra sidan, om Chi var deras far, var han tvungen att tro på orden som sades. Att de skulle fostras till att följa Chi, och honom själv. Dock hängde allting på den sköra tråden att Chi inte svek honom. Tanken var olustig. Men vad hade Shiva egentligen för annat val än att lita på sin morbror? Åtminstone i nuläget.
"Med blodslinjer från Mivria." Han mindes berättelserna om månvargen, sagor som hans mor hade berättat. Hur denne hade tagit en av hans morbröder ifrån honom. Strider och krig från det förflutna. Det var en varg som, trots deras fiendeskap, inte gick att räkna bort ur historien.
"Två mäktiga släkten kombinerade. Jag ser inget fel i den saken, så länge avkomman vet vem de ska lyssna till." Han rätade på sig för att sedan sätta sig ned. "Inte för att jag misstror dig, morbror, men jag har hört många berättelser om Mivria och hennes släkt. Och de flesta genomsyras av godhetens ljus. Även om fostran ger mycket kan man aldrig tvinga bort en varelses sanna jag." Själen, anden, den personlighet som växte mer och mer. Vissa gånger kunde två svarta vargar få en vit valp, ingenting var säkert. "låt oss hoppas att de har vad som krävs."
Ett lekfullt leende spelade åter på hans läppar innan han vände blicken mot trädtopparna för att tänka igenom det som morbrodern sagt en gång till.

[Sorry för segt svar, men nu fick du ett långt som kompensation :'D]

(Segt svar här med ska försöka skriva ett långt svar)

Chi betraktade den tvefärgade yngre hanen då han berättade detta och han nickade. Han hade själv gett detta mycket eftertanke då han visste att Mivrias blod löpte i hennes ådror. Att denna godhet Mivria bar på kanske kunde flyta över på hennes barnbarn. Detta hade han dock tänkt på mycket och han visste även att mörkret i honom var starkt. Hatet han kände för så mycket i denna värld. De röda ögonen nästan glödde av den iver han kände inför detta. Han hade inga känslor för dessa valpar som skulle födas och han skulle bara låta de som visade sig vara av rätt sinnelag leva.

"Seså Shiva, har du inte mer förtroende för din morbror än så.. Jag har tänkt mycket på detta med Mivrias blod men jag vet också att Blodblossoms blod är starkt. Att få denna styrka från dessa två släkten och enbart låta de valpar som visar sig lojala och bära vårt mörker inom sig leva. Då kommer dessa valpar bli oss lojala och inte bli som sin morfars mor." Han svepte mjukt med svansen och log kyligt. "Jag kommer kunna avgöra rätt snabbt vilka som har vad som krävs då en hård fostran kommer rensa bort de svaga av sig själv och de som har vad det krävs kommer kämpa för att överleva" Han lade huvudet lite på sned. "Säg mig en sak Shiva. Ni ser lite.. Visste ut. Har något hänt sedan vi sist möttes?"

Chi avr rätt uppmärksam och Shia verkade lite.. Ur balans. Han betraktade den unga hanen. Han ville stödja Shiva i hans strävan efter ledarrollen i TBB men han ville inte stödja en svag individ. Om denne systerson skulle visa sig svag kanske Chi måste tänka om. Mycket hade hänt honom och hans rätta jag började träda till ytan igen. Han ville itne tänka i dessa banor men TBB var värd en stark och mäktig ledare och skulle Shiva visa sig svag måste Chi tänka om då han tänkte på TBBs bästa.

Chi skakade kort på huvudet. "Säg mig Shiva. Jag har funderat lite på TBB. Tror du det skulle gynna oss om jag åter sökte mig till flocken?" Chi visste inte riktigt när han hade ändrat sig men han ville tillbaka till TBB förr eller senare. Det var trotts allt hans födelseflock. Han kunde vänta tills Shiva tyckte det passade eller tills den dagen han tyckte det var rätt läge men om det skulle gynna deras syfte att gå med snart så skulle Chi inte ha något emot det längre.

Snölandskapet omkring den glänste i månens kalla sken och det var med ett svagt leende som Shiva lyssnade till hanens ord. Javisst, morbrodern var inte dum. Det hade han aldrig heller trott om Chi, det verkade vara en varg som hade intellekt. Och inte så konstigt heller med tanke på varifrån den svartröda hanen härstammade. Han nickade kort, visade att han hade förtroende för denne. Hur det skulle bli med valparna som den andre talade om så var det något som ingen av dem kunde förutse nu, utan något som tiden helt enkelt fick utvisa.
"Javisst," sade han sedan med en dyster suck. "Jag är inte mig själv. Stötte på en giftvarg i Ken-Yak, och hennes bett var något jag borde ha sett till undvika." Tanken på Wami gjorde honom till viss del väldigt tillfredsställd, men även enormt irriterad. Han hatade henne, även om hon hade roat honom på ett sätt som han sent skulle glömma. "Men det är ingenting som inte går att åtgärda." Han flinade åter, vägrade visa sig lika svag som han vissa stunder kände sig.

Han hade glidit bort en stund i tankar om giftvargen men rycktes åter tillbaka till verkligheten då Chi åter talade. Och denna gång om ett ämne som intresserade Shiva något enormt.
"Ifall du anser att det är det rätta att göra," svarade han med en allvarlig ton. Sanningen var att Shiva ville ha med den andre hanen i flocken, men han var inte dum nog att börja ställa krav. "Blod är tjockare än vatten, och trots allt vet både du och jag att familjen är värd att hedra." TBB hade alltid varit Blossoms flock, och de skulle alltid vara det också. Och Shiva ansåg att det inte fanns någon anledning att neka en av hennes söner en plats i flocken, speciellt inte om denne skulle hjälpa honom med hans egna mål.