Hennes svar fick honom att le, och inte alls likt det flin han vanligtvis bar omkring i ansiktet. Nej, detta var ett nästan barnsligt leende som stämde bra överens med den varma känslan som sakta spred sig inom honom. Det kändes... skönt. På något vis som Shiva inte kunde förklara så var det en lättnadens känsla. Och han kunde inte låta bli att undra, än en gång ställa sig frågan, vem Amanita egentligen var.
En svart fläck, ett nattens barn, en levande död...
Ifall hon nu var allt det hon sade, vilket han fortfarande hade svårt att tro och mest ville skratta åt, vad var det då med henne som lockade så på honom? Shiva skulle aldrig fatta tycke för en levande död, aldrig vilja vandra efter en svart fläck. Och nu gjorde han det av orsaker han inte kunde förklara.
Vad var hon? Vem var hon? Och varför lockade hon fram denna barnsliga, veka sidan som verkade finnas inom honom?
Återigen stack irritationen till, han var inte sådan. Han var kall, hård och skoningslös. Men snart hade han åter glömt de tankarna när hon talade vidare, ställde frågor om honom. Var hon nyfiken, ville hon veta, eller var det bara för artighetens skull?
"Min plats är i Kaiwood, hos TBB." Amanita ledde Shiva djupare in mot revirets hjärta, han noterade det snabbt men lade ingen mer fokus på det. Något sade honom att hon visste om det, dessutom skulle ingen TBB:are lyckas smyga sig på dem, inte med hans ständigt vakande förmåga. "Mina mål... Tja, säkerligen delar jag ett av dem med alla andra. Att bli ihågkommen." Han flinade kort åt sina egna ord, då det var ett enkelt sätt att uttrycka hans nuvarande innersta önskan på.
"Och du, Amanita? Du frågar mycket, men berättar förvånande lite om dig själv. Vad är din plats, dina mål?"

Hon log snett tillbaka emot honom då han svarade henne. Ja han hade en plats. Här, Kaiwood. Hon såg sig om och log fortfarande. Hon kunde helt klart tänka sig att bo här. Det var en vacker plats. Ack hon kunde inte stanna, det fanns inte tillräckligt mycket skydd för henne då dagens solstrålar sträckte sig över Numoori. Hon skulle behöva göra en lya och det var alldeles för riskabelt här. Det fanns för många som kunde hitta dit. Hon hörde hans svar igen och vände sin blick emot honom, skrattade lågt.
- En gång i tiden delade vi samma mål Shiva.
Sa hon och log. En gång i tiden. Det var länge sedan nu. Hon mindes hur hon hade tränat i bergen med sin far och den lilla flock han haft. Hon tränade för att en dag återvända till Devils som den krigare hon verkligen var, men ödet hade lagt en annan väg framför hennes tassar. Mot hennes vilja. Hon både hatade sin skapare och var tacksam över att det varit just han som skapat henne. Hon kunde inte tänka sig ett liv som skapad av Demitrius. Eller någon annan maktgalen sak. 
- Jag har ingen plats i Numoori. Och ännu är mina mål luddiga. Kanske finna någon värdig att dela evigheten med. 
Mumlade hon en aning. Hon ogillade att tala om sig själv. Det fanns inget intressant om henne. Hon hade inget liv, hon bara fanns där. Hon blandade sig med skuggorna, hade inget mål inget att se fram emot. Nej det fanns inget för henne här. Hon suckade, men log sedan snett emot honom igen och fortsatte framåt. Kanske fanns det mer intressanta saker här, eller skulle de vandra emot Ken-yak? En av hennes absoluta favorit platser i Numoori.

Han fortsatte att följa henne. De långa benen rörde sig i en stillsam takt; svart, vitt, svart, vitt. Framåt, efter henne. Och för en sekund kröp en känsla över honom, en känsla som sade honom att han skulle kunna följa henne överallt, vart hon än ville. Men bara ögonblicket senare var den borta. För han kunde inte, oavsett om han ville. Vilket han såklart inte gjorde, trots att hon var så fängslande.
"Vad hände?" frågade han sedan med en stillsam röst efter att han hade besvarat hennes leende. Det var med en uppriktig undran som han ställde frågan, för att sedan önska att hon svarade uppriktigt. "Varför övergav du dina mål, dina... drömmar?"
Huvudet lades aningen på sned. Han önskade att han skulle kunna se henne, hennes aura, hennes energier, men han kunde inte. Och då hans förmåga övergav honom sökte han efter något som kunde berätta något om henne med sina vanliga sinnen. Men han kunde inte uppfatta hennes doft, inte höra hennes andetag. Det var konstigt, hon var så underlig. Och han ville så gärna veta mer.
"Kanske?" Ville hon det eller inte? Finna en partner, någon att dela evigheten med så som hon uttryckte det. Och ville han det? Tanken var underlig, han hade aldrig tänkt på det så. Visst, Kali... Han syster som alltid skulle följa honom. Men inte på det sättet, inte sättet som hon verkade prata om. När det gällde att dela evigheten med någon medan hon nog något annat. "Evigheten är en lång tid, kanske inte något som man borde dela med endast en varelse."

Hon såg sig om hela tiden. Var nyfiken på omgivningen, men höll alltid ett öra vänt emot honom för att visa att hon fortfarande lyssnade. Hon behöver helt enkelt bara inte stirra på honom för att hålla koll på honom. Det fanns ändå inte så mycket han kunde göra åt saken om han ville skada henne. Hon behövde helt enkelt inte hålla fullt fokus på honom. Hon slappnade av helt och hållet och log svagt då han ställt sin fråga klart. 
- De blev helt plötsligt omöjliga att uppnå.
Sa hon och leendet blev en aning svalare. Det var sant, ett flockliv, en partner, en familj, att få sitt namn ihågkommet. Tja det sist nämnda kanske inte var helt omöjligt, men resten var en omöjlighet och det gjorde att hennes önskan att bli ihågkommen inte längre spelar någon roll. Hon flinade till då han talade igen. Han var verkligen en ovetande varelse i ämnet. Det gjorde henne en aning glad, varm. Det var charmigt. 
- Det är svårt att finna någon som kan leva evigheten utan att jag ska behöva lägga en förbannelse över denne.
Sa hon med ett en aning kallt uttryck. Hon ogillade ämnet. Där av ogillade hon även tanken på att hon kanske möjligtvis skulle behöva förbanna Malvado själv. Hon hade lovat. På sätt och vis. Samtidigt som hon inte ville förlora honom, samtidigt som hon inte ville att han skulle bli som henne. Det var ett hårt beslut. Så hon letade dagar i ända på en annan lösning. Kanske fanns det ingen. Hon log åter igen, nåja han hade helt rätt i det han sade.
- Du har rätt, men jag har inte mycket till val. 

Han lyssnade, precis som han gjort sedan de hade mötts första gången, utan att missa ett enda ord. Han vill veta mer om henne, hade ett brinnande begär i bröstet, en stark längtan efter henne. Det störde honom inte längre att han inte förstod varför, det störde honom inte heller att han visste så lite om henne. Att han inte förstod och inte fick någon förklaring. Han trodde helt ärligt inte ens att en förklaring skulle ge honom särskilt mycket, han skulle nog ändå inte förstå. Det var något med henne som han nog aldrig skulle kunna förklara, men det gjorde ingenting. Han struntade i det, just nu ville han bara... Vara nära?
"Du har mig."
Shiva hade tvärstannat, stod bara och såg på henne med de mörka ögonen. Väntade och undrade, vad skulle hon nu säga? I hans ansikte låg ett allvarligt uttryck, inte en skymt av det vanligtvis retsamma flinet fanns att se.
"Jag har alltid längtat efter... evigheten. Dela den med mig."
Ifall sanningen skulle fram visste Shiva inte riktigt vad han talade om, eller vad han gav sig in på. Han trodde inte på saker som Amanita talade om, än mindre trodde han på evigt liv. Det var bara löjliga saker. Men han ville veta mer om henne, och på något sätt kändes det som att detta var en möjlighet. En chans att faktiskt få göra det, att komma närmare. Han var inte rädd för det okända, han var inte rädd för något. Därför sade han dessa ord. För att förstå henne kanske han behövde se saker från hennes ögon. Eller åtminstone försöka. Och denna evighet hon talade om lät faktiskt lockande på något vis.
"Då har vi åtminstone gott om tid att lära känna varanda." Han flinade till och ögonen hade en charmerande glimt i sig då han talade.

Amanita funderade, såg egentligen inte vargen framför henne som någon annan än en av dem. En i mängden. Och ändå kunde hon inte tänka sig att smaka hans blod. Det var något med hanen som fick henne att hålla kontrollen över sig själv, helt utan ansträngning. Det var inte ens svårt. Det var en enorm lättnad. Han visste inte vad hon var. Var det därför? För att han inte hade vett nog att vara rädd? Var det rädsla hos dem som triggade hennes instinkter? Kanske. Hon kände en viss tveksamhet. Hon som tänkte berätta, förklara för att få se nyfikenheten och spänningen i den unga vargens ögon. Nu räds hon tanken att ens nämna ett knyst till. Varför. Alla dessa känslor vimlade runt. De minnen som var bundna till känslorna spelades upp inom henne. Alla på samma gång och hon fick ett tveksamt uttryck i sitt annars mjuka ansikte. Ena örat föll ner åt sidan, fundersamt. Hade hon honom? På sin sida? Dela den. Med honom. 
- Evigheten är mer en mardröm än dröm och det är min verklighet.
Sa hon med tveksam röst, men hon menade det hon sade och det hördes i grunden. Hon hade stannat likt han, reagerat i samma stund som hon sett hans första rörelse till att sakta av. Hon var osäker, vad var det för trans han hamnat i? Hon förstod verkligen inte. Han hade ett liv här? Med hans flock? Han hade sin framtid utlagd framför honom hon kunde omöjligt ta den ifrån honom. Hon ruskade på huvudet. Hon tog ett osäkert steg tillbaka såg på honom med sina tve färgade ögon in i hans mörkbruna. Han var så ung, så vackert ung och tvekade inte. Ändå fick det henne att tveka. 
- Du har planer, möjligheter, framtiden framför dig. Skulle du verkligen ge bort den. För att lära känna mig?
Sa hon och det andra örat föll en aning bakåt också. Osäkert. Hon förstod verkligen inte. Nej det var något som inte stämde. Hennes blick sneglade emot ett litet hål bland lövverkets kronor ovan dem. Natten skvallrade om att det inte var långt kvar innan gryningen skulle gro. Hon hade inte mycket tid kvar. Hon kände sig en aningen vemodig. Hon ville ha tid, tid med honom.

Evigheten var mer en mardröm än en dröm, sade hon. Kanske det stämde. Shiva kunde erkänna att han faktiskt inte visste, för han hade aldrig upplevt något som han kunde beskriva som evighet. Sanningen var att han inte ens var säker på vad de talade om längre. Spelade det någon roll egentligen? Nej, såklart inte. För första gången på länge så hade Shiva inga tankar på sina planer om att ta över ledarskapet i Kaiwood, inga tankar på sina systrar, Blossom eller Ijin. Sanningen var att han inte hade ögon för något annat än den svarta varginnan, den svarta fläcken i det sprakande energifältet de hade omkring sig, och det var skönt.
"Vem säger att jag inte kan få allt?"
Plötsligt talade hon om att han skulle ge upp sin framtid ifall han ville lära känna henne. Nej, han tänkte inte ge upp sin framtid. Inte för någon. Han hade fått sätta tassarna på denna jord av en enda anledning, och han tänkte inte låta någonting komma i hans väg. Men att han inte skulle kunna lära känna henne för det... Det verkade bara absurt.
"Jag behöver inte ge upp mitt liv, bara för att lära känna dig bättre, Amanita." Han flinade emot henne med ett slugt leende, såg in i hennes ögon, trollbunden av henne.  Han tog sakta ett steg framåt, närmare henne. "Men lära känna dig bättre vill jag."

- Världen. Vill du nå en evighet måste du ge upp vissa saker för att nå den.
Sa hon med låg röst och log svagt emot honom. Han var så naiv, så ung, så full av liv. Det gladde henne att han kunde släppa på hämningarna. Han var inte lika instängd längre utan hon kunde se att han glödde av liv och trånade efter dess fulla potential. Han ville leva. Han ville inte bli som henne. Han hade bara inte insett det ännu. Hon ruskade sedan på huvudet, det han sade var sant. Helt korrekt. Men bara för att han lär känna henne så vinner han inte evigheten. 
- Du har helt rätt. Men vad vinner du på det?
Sa hon sedan. Hon var bara en enkel individ. Så intressant var hon inte. Hon undrade vad som fängslade honom så. Hon undrade varför han liknade hennes far så mycket. Ack det var ett virrvarr alltihop. Hon vände en svagt oroad blick emot himlen igen, som fortfarande var täckt av trädens präktiga kronor. Kanske var det dags att försvinna. Kanske fanns det inget kvar här. Kanske, kanske inte.

Han förstod inte. Han förstod henne helt enkelt inte. Och det var frustrerande, men på samma gång så spännande. Som en lek, ett mysterium han bara var tvungen att reda ut. Han ville inte släppa det, inte förrän han hade nystat ut det. Löst det. Fått veta sanningen, fått veta allt. Och det betydde samma sak som att lära känna henne.
Han ville veta mer.
Han ville ha mer.
"Du undrar så mycket." Rösten var mjuk, avslappnad. "Som om du tror att du inte är värd att lära känna..." Stillsamt tog han ännu ett steg närmare. Höll blicken fokuserad på henne. Hade velat känna hennes doft, men hon luktade som resten av skogen. Hade velat läsa av hennes energier, men hon var endast ett svart hål. Han önskade nästan att han hade kunnat läsa hennes tankar, trots hans avsky mot telepater.
"Du frågar vad jag har att vinna på det. Min fråga är vad jag har att förlora på det?"
Ingenting. Svaret ekade i hans huvud. Det var så han såg det. Han hade ingenting att förlora. Hon fängslade honom på ett sätt som han aldrig tidigare hade varit med om, och han var tvungen att få veta varför. Han kunde inte låta det vara såhär... Oförklarat. Han ville veta. Han hade ingenting att förlora på det.

- Tro mig, jag är inte en man vill lära känna. 
Sa hon skämtsamt och lättade upp stämningen med ett kort mjukt skratt. Han tog sitt steg närmre och hon tog ett åt sidan, det var som att hon talade om att hon inte var rädd för honom men tänkte absolut inte låta honom komma för nära. Hon tog ett skutt iväg och svepte med svansen bakom sig, den mörkblå pälsen smälte in bland skuggorna väl och hon dolde sig väl. De tvefärgade ögonen glimmade till samtidigt som hon log svagt och de långa vampyrtänderna likt ögonen skymtades trotts mörkret. Hon bjöd in till en dans, en lek. Hon skuttade vidare mellan träden, tog sig tillbaka och ville att han skulle följa efter. Hon visade sig för honom en bit bort.
- Har du otur så.
Sa hon bara och tog sig tillbaka till honom med mjuka svävande steg. Hon stannade inte långt ifrån honom. Utmanade definitivt sina egna gränser genom att ställa sig bara några centimeter ifrån honom. Hon sträckte på sig, stolt och majestätiskt. Hon stirrade in i hans brun ögon och andades lätt. Hjärtat rusade av adrenalin och monstret morrade inom henne, men hon höll det i schack. Hon var länge tyst, pressade sig själv till att ta ett ynka steg närmre, det var så nära att hon kunde känna hans andetag, höra minsta hjärtslag så högt att de dunkade i öronen på henne. Trotts att allt med honom frestade henne så höll hon sig i skinnet, med en brinnande lycka inom sig.
- Så förlorar du livet. 

Fängslad av hennes smidiga rörelser följde Shiva den mörka honan med blicken. Såg hur hon försvann mellan träden, tog vaksamt några steg efter henne. Sedan dök hon upp igen, rörde sig mot honom. Talade med den lena rösten, talade till honom. Tilltalade honom.
Han flinade emot henne.
Och hon kom närmare, stod mycket snart så nära att han bara behövde sträcka lite på sig för att röra vid henne. Ett djupt andetag drogs ned i lungorna, fyllde dem med den friska skogsluften. Och det slog honom igen, hur hon verkade dofta exakt samma sak som träden runt omkring dem. Hur hon verkade tillhöra skogen. En skogsande, var det kanske det han hade stött på? Men hennes energier stämde inte överens med skogen, och än en gång frågade han sig själv vad hon kunde vara. Men lika snabbt svepte han bort frågan, för han visste att han inte skulle få svar på det nu heller.
"Döden skrämmer mig inte," sade han med en självsäker röst. Och visst var det sant, han fruktade inte den dagen då han inte längre skulle vara vid liv. Men inte heller längtade han efter den, för trots allt hade han mycket att uträtta innan hans dagar var räknade.
"Dessutom är tur och otur bara uttryck, ord som vi använder för att vi inte kan ta vårat ansvar. Jag är kung över mitt eget öde, jag skyller aldrig det som händer mig på slumpen. Allting är resultaten av mina egna val."
Han sträckte på halsen, pausade kort. Vad försökte hon göra, skrämma honom eller reta honom? Han var inte säker på vad hon var ute efter, eller vad hon menade. Men han började vänja sig vid att inte förstå henne.
"Och ifall jag då skulle han oturen att dö skulle det åtminstone bli med värdighet."

Amanita lyssnade till hanens ord. Han var så ung, sååå fin mejslad efter det liv han var menad att leva. Så fast. Orden sökte sig in i hennes inre och det ryckte en aning i henne och monstret inom henne. Döden skrämmer honom inte. En kort sekund for en tanke inom henne. Kanske skulle hon ge honom en anledning att räds döden? Kanske skulle hon visa vilket hjälplöst litet lamm han faktiskt är? Tankarna sköljdes undan då hanen fortsatte tala, intresset över samtalet och över hans svar var större än monstrets djuriska instinkter. Hon tyckte nästan synd om honom, mest för att hon såg sig själv så starkt i honom. På något sätt kände hon sig för första gången lättad över att vara vampyr. Vad var det för framtid egentligen, att leva för att erövra tills man en dag dör en värdig död. Troligtvis i käftarna på en annan? Värdelöst. 

Ärligt talat kunde hon inte ens längre se sig själv gå tillbaka. Hon skulle veta för mycket, se på livet med helt andra ögon. Det var inte längre ett liv för henne. Hon skulle bli tvungen att finna nya mål i livet. Något nytt att leva för. Hon hade ett mål, men det räckte inte. Hon ville hålla sin gnista vid liv och för att det skulle ske behövdes mer ved och syre. Mer liv. Vad skulle hon säga egentligen? Ett svagt leende la sig på hennes läppar. Hon visste faktiskt inte, för hon hade en känsla av att han inte skulle förstå henne. Han skulle behöva uppleva det. Men en sak hade han rätt med, döden skrämde inte heller henne. För hon hade redan upplevt det, det var inte skrämmande. Det var bara inte. Men nu, nu skrämde "döden" henne mer än någonsin. För hon skulle aldrig få frid, utan hennes själ skulle för alltid få finnas i Chaibosgrottor. Där ville hon verkligen inte hamna. 

- Du har rätt döden är inget att räds, det man ska bli rädd för är att man kanske inte hunnit med det man vill. Se till att du inte ångrar dina val den dagen du ligger för dödsbädden. 
Sa hon och log svagt. Det var sant. Hon hade fått alldeles för lite tid i livet. Kanske var det en värdefull sak nu när hon tänker efter, men det fanns ändå saker som hon hade velat hinna med. Saker hon inte ens tänkte på då, men som hon funderar över nu. Familj, flock. Hon hade velat ha båda delar. Valpar. Ja nog hade hon älskat en massa valpar. 
- Se till att inte gå miste om saker. Jag unnar dig allt du önskar Shiva.
Sa hon även om hon på något sätt inte kände honom egentligen. Hon kände den varg han var när han var med henne. Ingen annan och nog unnade hon honom allt vad livet hade att erbjuda honom. Hon unnade honom det och hoppades att han inte skulle komma vilse och gå miste om det. Hon vände blicken emot himlen igen och log svagt, suckade. Det var dags. Hon hade inte mer tid på sig. Hon hade tillräckligt för att hinna till Ken-yak och finna en lya för att spendera dagen där och undvika solens dödliga strålar. Hon hade inte mer tid. Hon kände en slags lättnad, det hade varit ett uppfriskande möte och nog skulle hon få honom att förstå det också. Att hon uppskattade det, ett varmhjärtat leende gav hon honom innan hon åter igen talade. För att efter de sista orden lämna platsen ljudlöst med nästa vindbris på bara några korta sekunder. 
- Vart du än är, vart du än finns, så finns jag med dig. Jag brukar aldrig säga hejdå, men jag säger vi ses.

[Tänkte att vi ska avsluta nu när det var som mest spännande ;) ne men de får se till att träffas snart igen ju! <3 hihi]

Allt medan hon talade insåg Shiva hur givande detta samtal var. Även om han knappt något förstod, även om det väckte fler frågor än det gav svar, så kände han hur han var nöjd över det som hade skett denna natt. Att hur han än hade kunnat tillbringa sin tid så hade allt annat varit meningslöst i jämförelse med detta. Med henne. Hon var verkligen inte ur denna värld. Och han visste inte hur rätt han hade i den tanken.
Och att hon önskade honom allt gott... En varm känsla spred sig inom honom. Han var inte den goda sorten, han var inte den som andra lyckönskade eller den som andra talade gott om. Det var snarare tvärt om, de önskade honom lidande och död. Med all rätt. Shiva hade flertalet liv på sitt samvete, inte bara de vargar han mördat utan även de han våldtagit och skadat. Ingen av dem hade han lämnat orörd, då han fann eget nöje i andras lidande. Och han var medveten om det, att de led. Men det rörde honom inte i ryggen, inte så länge han var nöjd. Men nu, när hon talade om honom på detta sätt, sade åt honom att han inte skulle gå miste om saker, att hon önskade honom det bästa livet kunde ge... Det gav honom en känsla han tidigare inte varit med om. En känsla av... Något. Något främmande.

Huvudet ruskades lätt när hon gav honom det uppriktigt varma leendet. Shiva kunde inte beskriva det hon väckte inom honom. Kunde inte beskriva vad hon gjorde med honom. Han var inte sig själv i hennes närvaro, och han gillade det faktiskt.
Och trots att det för honom var främmande då det enda leende han egentligen kände väl var det kalla hånflinet, så besvarade han henne med ett ovant men varmt leende.
"Du..."
Hans röst dog ut och ordet han yttrat svävade bort med vinden. Hon hade stått där, alldeles framför honom. Och nu var hon borta. Han instinkter sade åt honom att kasta sig efter henne då första tanken var att ingen var snabbare än honom. Men det stämde inte, han besatt inte längre den snabbhet en gång burit tack vare giftet som han fått i kroppen. Och även om han hade velat rusa efter henne hade han inte kunnat göra det. Hon hade försvunnit utan förvarning, han hade inte sett åt vilken riktning. Och hur kunde han spåra den doftlösa varginnan? Snabbt sökte han igenom energierna i omgivningen efter den svarta fläcken, men den fanns ingenstans att finna. Frustrerat tog han ett steg framåt, mot platsen där hon stått. Förbannade den svaghet som giftvargen hade tvingat på honom. Han ville inte detta!

Blicken vändes mot himlen. En svag, ljusare nyans skvallrade om att gryningen nalkades, även om mörkret fortfarande härskade. Han drog ett djupt andetag, kände hur skön den svala luften kändes i hans lungor. Natten var snart slut, och hon hade lämnat honom. Men trots frustrationen kände han ett lugn.
Vi ses.
Hon hade sagt att hon skulle finnas med honom, var han än befann sig. Vad betydde det? Att han hade berört henne på samma sätt som hon hade berört honom?
Ett svagt leende spelade i hans tvåfärgade ansikte.
Vi ses.
Ja, de skulle ses. Det bestämde Shiva i den sekunden. De skulle mötas igen. Om han så skulle få tillbringa en lång tid att leta efter henne. Men de skulle ses, hon hade sagt det. Och även om han visste att det var dumt valde han att lita på de orden. Han litade på det hon hade sagt. Lade sitt hopp hos orden från en främling.

[Åh, jag älskar verkligen detta roll <3 De måste ses igen, verkligen! MÅSTE! :'D]