Blair hade inte menat att gå in i henne - han hatade det faktiskt - men skadan var redan skedd när han kastades in i Nomës framtid. Utmattningen gjorde det omöjligt att stoppa sig själv från att ta del av hennes stormiga sinnesstämning och framtid.
     Väl medveten om att framtiden var alltför instabil för att han skulle kunna se säkert om hon skulle kunna hitta hans bror eller inte tänkte han först skjuta alla syner ifrån sig. Men när han förvånat insåg att hennes framtid ändå hade en anknytning till Molok var han nästan tvungen att dröja sig kvar.
     Mjuka, små tassteg. Sprättiga steg, som hos någon med lite för knubbiga ben för en ovan kropp. Fraset av vingar, och varm, moderlig kärlek för små, små liv. Våra- deras. Deras valpar.
     Förvåningen fick Blair att rycka till, och han återvände till verkligheten. Nomë stirrade oimponerat på honom - hennes blick var urholkad och mörk av utmattning, även med hennes standard. Blair stirrade tillbaka.
     "Öh", fick han lagom intelligent ur sig, men lyckades samla sig vid ljudet av sin egen röst. "Du väntar- Molok- Vet han?"

Nomë motstod impulsen att sucka när uttrycket i Blairs blick plötsligt förändrades fundamentalt. Han hade sett någonting i hennes framtid, och med tanke på hur den onekligen måste utveckla sig var det inte speciellt svårt att lista ut vad. Toppen. Hon hade hoppats på att kunna hålla det hemligt ett litet tag till. Inte länge, bara tills hon var helt säker på hur hon kände inför tanken på sig själv som … mamma. 
    Hon orkade inte möta hans förvåning, orkade inte ens låtsas vara något annat än vad hon var; dödstrött, med alldeles för mycket att tänka på. Vet han? 
    "Nej." Tonfallet var rakt och i princip uttryckslöst, liksom det neutrala ansiktsuttrycket. "Det gör han inte. Jag hann inte berätta det innan han … hm, försvann." Och hon hade grämt sig så mycket över det — över att hon inte varit snabbare med sina slutsatser — att hon inte längre orkade tänka på det. 
    Nomë lyfte på ena ögonbrynet och betraktade Blair med kyligt intresse. "Är du förvånad? Jag antar att rollen som farbror måste vara ny för dig."

"Ah", Blair var fortfarande förvirrad. Han hade absolut inte sett dem som paret som ville stadga sig, men han hade tydligen tagit fel. När Nomë kallade honom farbror fick han hejda en grimas. Det var inte det att Blair tyckte illa om valpar - han var rätt likgiltig till dem. Det han reagerade mest på var det ytterligare ansvar över små liv. Ännu fler att eventuellt sörja, potentiellt mista. Härligt.
     "Aningen, och ja." Han harklade sig, kände en ovanlig stelhet rulla in i konversationen. Blair upplevde aldrig konversationer som stela. "Så eh, funderat på några namn eller så ..?"

I vanliga fall — om Molok inte hade varit försvunnen och allt inte rasat över henne på en och samma gång — hade Nomë förmodligen tagit tillfället i akt att driva med Blair för hans plötsliga tafatthet. Han som alltid brukade vara så snabbtänkt verkade nu helt ställd. Men just nu, efter omständigheterna, var det inte särskilt roligt. Hon var trött och orolig. Dessutom var det en sak för Blair att skämta halvhjärtat om valparna i en situation som den här — det var en helt annan att befinna sig i hennes position. 
    "Blair." Nomë suckade. "Det kommer som en chock, det förstår jag. Jag har inte berättat det för någon än. Du är den första som får veta något." Och inte på det sätt hon skulle ha föredragit, om hon nu hade fått privilegiet att välja. 
   "Och om vi inte hittar Molok vet jag inte hur det blir med dem", tillade hon. "Hur jag ska göra."
    Hon hade aldrig varit överdrivet förtjust i valpar. Där hade aldrig funnits någon egen önskan att skaffa valpar, rollen som mor hade aldrig känts lockande; och om Molok inte fanns där för att stötta henne i den rollen var hon inte säker på att hon skulle uthärda den. 
    Allt det här var alldeles för komplicerat för att kläs i ord. Och nu hade Molok gått och försvunnit utan ett spår, till råga på allt. Tajmingen kunde inte ha varit sämre.

Blair andades in genom nosen, och lyckades samla sina ansiktsdrag i en liten rynka i pannan. Tanken på valpar var så överväldigande, speciellt när den kom från en så plats nära honom, men han kunde inte låta Nomë se hans oro.
     "Det löser sig", svarade han bestämt. "Allt. Jag ska se till att allt löser sig." Han visste inte om orden var om Molok eller valparna, eller ens om de var till henne eller till honom själv. Allt han visste var att han ville tro intensivt på att de var sanna.

Det löser sig, sa han. Hur gärna ville hon inte tro på det! Men det gick inte. De hade inga garantier, ingen av dem, och tills de hade det var det bara tomma ord. 
    "Jag hoppas det", sa Nomë och gav honom en kort, uppskattande nick. Tack för att du försöker, åtminstone. Det var skönt att inte vara fullkomligt ensam i det här. Att veta att de var fler i samma sits gjorde på något sätt maktlösheten lite mer uthärdlig. Inte mycket, men lite. Och tills de hittade honom, oavsett hans skick, var det enda de kunde göra att fortsätta leta.

[Avslutat <3]