Alanye lät svansen hänga livlöst, hon granskade omgivning med sitt enda öga. Det var bara grönt överallt, eller brunt från trädens stammar. Och allt lystes upp av solen. Hon vred huvudet en aning för att kunna granska den vänstra sidan, bambu, växten som hon inte förstod sig på hade bestämt sig för att växa där. Tidigare i sitt liv så hade hon snappat upp att de var gräs, men hur kunde något så trädliknande vara gräs? Hon skakade irriterad på huvudet, alla ljud störde henne i hennes vandring, i hennes funderingar. Alla fåglar som retsamt satt för högt upp för att hon skulle få tag i de, och till råga på det så förde de oväsen. Hon önskade att hon hade fötts med ett öra istället för ett öga. Dock så fanns det en anledning att hon befann sig just i Acherati, det fanns rikt med djur och på den sena våren, och på sistone så tycktes hennes jaktlycka ha befunnit sig på någon annan plats. Dock så hade hon inte fått tag i ett byte, än. Hon hatade att försöka lyssna ifall hon skulle höra något, men fåglarnas oväsen störde henne något enormt.

Alanye stannade och betraktade marken, avföring av något stort djur, förstort för att hon skulle klara av att fälla det. Och månen var inte framme, utan det var raka motsatsen - solen. Sol, fågelkvitter och förstora bytesdjur. Alanye kunde inte förstå hur hon kunde utsättas för alla plågor samtidigt. Hon tog ett lätt skutt över högen och började vandra mot norr. "Norr, öst, väst" rabblade hon för sig själv, men något kändes fel. Något fattades, och den irriterande känslan av att ha något på tungan men ändå inte veta vad det var vällde över henne. Hon morrade irriterat innan hon la sin koncentration i att försöka finna ett lämpligt byte, det skulle i alla fall vara en liten tröst för henne.

Dimitrij rörde sig i maklig takt runtom det som långsamt började bli något hon kallade hem. Fåglarna sjöng för hjärtans lust, och deras klara röster fick henne att då och då lyfta de annars avslappnat bakåtstrukna öronen över huvudet för att lyssna. I bakhuvudet hade hon den numera bekanta närvaron av resten av flockens medlemmar. De var inte många än, men växte stadigt i antal. När hon hade börjat söka efter medlemmar så hade hon inte väntat sig att finna ens så många. Just nu befann de sig till öster om henne, för långt bort för att synas eller höras men tillräckligt nära för att hon skulle känna deras sinnen med sina mentala trådar. Hon var noggrann med att hålla sig i närheten av dem, och hålla dem i närheten av sig själv. De hade inte påbörjat all träning ännu, men hon hade börjat berätta om sitt mål, om Nattens barn och De Vita. Hon förvånades fortfarande av att ingen hade vänt om och gett sig av ännu, även om hon gladdes för varje individ som valde att stanna.
     Just här, där hon nu vandrade, var inte flockens dofter särskilt skarpa än. På sina ställen tycktes den helt frånvarande, vilket var anledningen till att hon, tillsammans med de ur flocken som rörde sig i öst, vandrade den här dagen. Även om de inte var nära annat än till sinnes så kändes det som att hon vandrade tillsammans med dem, så länge hennes sinne var bundet vid deras. De kände hennes närhet, så som hon kände deras. Dimitrij skrapade med alla tassarna i marken efter att ha markerat ännu en plats i området, för att förtydliga det som var flockens gränser, innan hon fortsatte framåt.
     Det fanns fler vargasinnen i området, som inte tillhörde de hon samlat. Ett främmande, levande sinne. Yngre än Dimitrij själv. Det rörde sig inte långt bort, och om det fortsatte i den riktning det vandrade så kunde främlingen inte missa hennes doft. Dimitrij kunde inte själv känna den andras doft, då den lätta bris som rörde sig bland träden låg på fel håll, men det hindrade henne inte från att känna närvaron av det främmande sinnet. Hon vidrörde det dock inte. Hon kände ingen anledning till att göra det.

Alanye började tappa fokuset, hon stannade och satte sig ner och lät sitt öga vila. Hon lät ögonlocket sakta sluta sig över hennes enda öga och kände sakta hur irritationen av överansträngning minskades. Och då kände hon det, närvaro. Det var en annorlunda doft som hennes sinne snappade upp. Sakta så reste hon sig upp, rädd att vargen var högt upp i luften och det var därför doften var avlägsen. "Alltid ska det komma någon och skrämma bort bytet" muttrade hon innan hon fyllde lungorna med luft för att kunna avgöra vad doften kom ifrån. Det tog henne inte lång tid innan hon drog sin slutsats att doften kom från vindens motsatta riktning. Hon började röra sig igen.

Alanye försökte inte att hålla sin fart uppe, hon försökte inte häller hålla sig gömd eller tyst. Hon behövde ändå vila, men så mycket fick hon inte då hon hela tiden påmindes om fåglarna som förda oväsen, enligt Alanye. "TYST!" morrade hon ljudligt, hon stod inte ut längre. Några fåglar lyfte från en buske några meter ifrån henne när alla andra hade tystnat, men det tog inte lång tid innan de började varna djur i närheten av hennes närvaro, fler fåglar än förut. Alanye uppskattade dock inte det, alls. "En dag ska jag få tyst på er alla.." muttrade hon innan hon fäste blicken på vägen och försökte avgör om främlingen hade ändrat sin riktning.

[Jag kommer inte på något att skriva..]

Efter en stund bröts en del av fågelsången av ett högt utrop, varpå fåglarna började varna med skarpa läten. Dimitrij förstod att det irriterade utropet hade tillhört den främling hon kände i närheten, då sinnet befann sig i ljudets riktning. Hon stannade upp och såg efter rösten, även om sinnet fortfarande var för långt bort för att synas bland träden och buskarna.
      En kort stund senare fortsatte Dimitrij framåt. Hennes steg skulle föra henne förbi, men inte rakt mot främlingen. Hon kunde passera på kort avstånd utan att synas bland växtligheten, och utan att vika av från sin rutt. Om det yngre sinnet inte sökte sällskap så hade Dimitrij annat för sig än att stanna, och av utropet att döma trodde hon inte att främlingen var ute efter att stanna. Den andra kunde inte missa revirgränsen så länge denna hade nosen med sig, och så länge denna bara fortsatte på sin väg så skulle inte Dimitrij hindra främlingen.

[Inte jag heller, men det går bra ändå C: Om Alanye inte vill stanna så passerar Dimitrij utan att ta kontakt. Då blir det gissningsvis ett kort roll, men det gör inte mig något :D]

[Ledsen att jag inte har svarat på länge, men har mer tid nu till att rolla, så kan fortsätta ifall du vill. c: Måste bara tacka för bilden igen, du gjorde verkligen Lawenya precis som jag tänkt mig. : D]

Alanye kom närmre och närmre kände då hur en krypande doft av revir kom emot henne, vilket slog stopp i hennes rörelser direkt. Hon såg sig om, var hon i fara? Nej, det var trots allt bara en varelse som fanns i närheten, dock så var det bara frågan om hur kapabel till att skada henne den var. Hon höll huvudet rakt, högt och stilla. Hon lät endast ögonen röra sig när hon betraktade omgivningen, var främlingen så nära att den var synlig? Hon trodde för ett ögonblick att hon kunde skymta en annan varg, eller snarare rörelser. Men hon insåg sedan att det endast var en fågel som lyft ur en buske. Och då började hon tröttna, tålamodet var verkligen kort för Alanye idag. "Jag vet att du är i närheten" muttrade hon och vände sig om, hon gissade att främlingen befann sig där, och ifall det var en onödig rörelse rörde henne inte ryggen. "Jag är Alanye" sa hon av en ren artighet, dock så försvann inte tonen av ren spydighet i hennes röst. 

"Undra vad du är för någon.." formade hon på läpparna, egentligen var det mer en tanke. Hon föreställde sig en medelhög varg med en kort ljus päls, eftersom att hon själv kände hur hög temperaturen var till skillnad från de snötäckta slätterna. Inga vingar, mest för att hon sällan träffade en varg med vingar. En varg med vingar var ingen riktig varg från Alanyes synvinkel.

[Inget att be om ursäkt för :D Jag har väntat på rollsvar i många månader upp mot ett år tidigare, så två veckor är ingenting ;D

Glad att du gillar den <3]

Dimitrij hade varit på väg förbi främlingen, på kort avstånd men utan avsikt att stanna, när hon uppfattade främlingens röst. Den giftiga tonen fick hennes blick att smalna av när hon saktade in och stannade upp. Hon sneglade över axeln i riktning mot främlingen, där hon kände den andras närvaro. Där hon kände dess sinne.
     "Söker du något, främling?", sade Dimitrij med lugn, säker stämma. Hennes röst var tydlig utan att vara höjd. Hon stod kvar, sneglande över axeln i främlingens riktning även om hon inte kunde se den andra med ögonen genom vegetationen. "Du verkar inte ute efter sällskap med den tonen", fortsatte hon lågt men fortfarande tydligt. Lugnet i rösten gränsade till kyla. Varför sökte en del vargar kontakt med främlingar när de själva ville lämnas i fred eller ge sig av? Dimitrij skulle aldrig förstå sig på det. Varför lägga tid på kontakt när man ville gå? Hon rätade på sig och vände sig tillräckligt för att ha sidan i främlingens riktning så att hon slapp se över axeln.
Hennes blick var kall och skarp trots lugnet, vittnande om det liv hon levt.

[Lätt stressat slut för måste iväg. Ser kanske över inlägget senare om du inte svarat innan dess ^^; ]

Alanye stod tyst, hon stirrade nonchalant på den främmande vargen. Hon sträckte på sig för att försökte se större ut, men med höjdskillnaden så kom hon inte långt. Hon irriterade sig på tonen i den andras röst. Nog så var hon i närheten av ett flock revir men från hennes syn så gjorde hon inte så mycket för att reta upp den. 

"Frågor, för det mesta." sa hon samtidigt som hon satte sig ner. Hon försökt att visa att hon inte var rädd. "Sällskap är under en längre tid, från min synvinkel då" sa hon kort och skarpt. Hon lät tungan glida över tänderna samtidigt som hon fäste blicken borta på en trädstam. "Det är en flock i närheten va?" sa hon utan att bry sig om den andra hade svarat eller inte. Hon la svansen längs sidan av det högra benet. Hon vred på huvudet och lät den ögonlösa sidan vara mot främlingen för några sekunder innan hon såg på den andra igen. "Vad är du för något? En fladdermus, ren och varg som har fått en kull med fladdermus, ren och varg ungar?" frågade hon och drog lite lätt i mungiporna innan hon beslutade sig att gå rakt på sak - "Flocken, hur klarar den sig när det gäller att jaga? Jag menar.. Dessa fåglar varnar allt i närheten.." sa hon och nickade upp i mot trädkronorna. Alanye kunde höra hur hennes mage gav ifrån ett ljud när hon kom att tänka på mat. Hon behövde få grepp om vargarna i området och hur hon kunde få mat, för att veta ifall hon skulle stanna eller inte.

Främlingen som uppenbarade sig bland växterna var lägre än Dimitrij, brun med ett fåtal ljusare tecken. Enögd, men med en nonchalant blick som gick väl med den tidigare giftiga stämman. Den mindre honan satte sig ner och tog till orda. Dimitrij stod kvar, lika lugn som tidigare. Hon antog att den andra menade att hon sökte svar på frågor, även om det hon sade var något förvirrande. Dimitrij besvarade inte frågan om ifall där fanns en flock i närheten. Om främlingen inte hade tappat nosen så visste hon mycket väl att det fanns en flock i närheten, och Dimitrij var väl medveten om att såväl hennes egen som de andra medlemmarnas dofter fanns i området och i hennes fäll.
    När främlingen istället undrade vad Dimitrij var, och jämförde henne med en avkomma efter andra korsade djur så höjde den äldre honan omärkligt på ögonbrynen. Hon studerade skeptiskt tiken med sin grå blick, fortfarande lugnt. De kallt grå var snarare skeptiska än irriterade, och hon kände inget behov av att ta åt sig av en så ytlig kommentar. Om den här tiken hade kommit hit i hopp om att förolämpa någon så hade hon kommit fel.
      Till slut fortsatte främlingen med frågor om flocken, gällande jakt i skogen. Den andras mage knorrade kort och vittnade om hunger. Dimitrij stod fortfarande stilla och betraktade den andra.
     "Bra", svarade Dimitrij kort, fortfarande med lugn ton. De klarade sig bra. Det berodde helt på hur, när och vad de jagade, men än så länge hade många av deras jakter varit lyckade, även trots att flocken inte hade funnits så länge ännu. Fåglarna var inget större problem nattetid, och inte heller så länge de själva inte såg något hot från vargarna.

Alanye kände hur hon blev mer och mer irriterad när hon inte fick svar på sina frågor. Förstod inte främlingen vad hon sa? Hon hade lust att kasta ur sig några ord men bet sig lätt i tungan. Hon behövde försöka lirka ut svaren på något annat sätt, hon behövde mat, nu. Hon lät blicken flyta över landskapet, ingen annan tycktes vara i närheten.

"Låt mig ställa en fråga.." började hon och tänkte igenom orden, noga. "Vem är du? Ras?" sa hon och la blicken på honan igen. Hon försökte att låta vänligare, men det gick inte särskilt bra. "Kan du berätta var bytesdjuren finns här..?" började hon sakta. Hon drog ut på orden för att slippa säga det sista. "Snä.." började hon sakta, det tog verkligen emot för Alanye. "Snälla?" hon uttalade orden snabbt, men försökte ändå att uttala de så tydligt som möjligt. Hon slog undan blicken och bet tag i tungan igen. Ifall någon hade ställt liknande frågor till hennes själv så hade inte inte svarat, och ifall den andra verkligen hade velat få ett logiskt svar så hade hon krävt något i gengäld.

Alanye lät blicken vandra tillbaka till den andra honan, "Det.." började hon, men istället så förblev hon tyst. Hon ville inte ställa för många frågor innan hon fick svar, ifall hon fick svar.

När främlingen tog till orda igen, den här gången med en ansträngt vänligare ton, så höjde Dimitrij de slappa öronen en aning. Kanske var inte den mindre honans ord uppriktigt vänliga, men nåväl. Det var ett försök, och Dimitrij hade ingen anledning att förvänta sig vänlighet från en främling. Men utan att försöka så kunde inte främlingen ha förväntat sig det tillbaka heller. Försöka dög bättre än att hoppas på svar genom drypande kommentarer. Hon lyssnade till främlingens frågor, och först när den yngre tystnade så svarade Dimitrij.
    "Jag är Dimitrij", sade hon och sänkte hakan en aning för att se mer rakt på främlingen. "Vikaan, ättling till De Vita och ledare för flocken här i skogen." Hon valde att nämna De Vita när hon nämnde sin ras, då hon var medveten om att fler hade hört talas om dem än hennes ras, även om alldeles för få kände till den numera utdöda flocken heller. Hennes min förblev lugn, orörd. Ledare. Som ung hade hon aldrig trott att hennes liv skulle ha lett henne hit. Hon hade förväntat sig att förbli jägare livet ut, kämpa vid sidan om sin släkt och familj, sina vänner, och en dag dö i Jakten. Det var lustigt, hur tiden kunde förändra allt.
     "Vem är du själv?" Öronen slappnade åter av, liggandes strukna in under hornen för att ge hennes avlånga huvud en strömlinjeformad form. Hon skulle besvara främlingens andra fråga först när hon visste vem det var hon talade med - vem det var som kämpade så hårt för att inte kasta giftiga ord över en främmande varg.

Alanye vek benen under sig och damp ner i sittandes position hennes blick var fäst på tassarna innan den vandrade  till Dimitrij med öppen mun.
"Jag trodde.." började hon trevades. Hon kunde inte få ut orden som hon ville yttra. Det var precis som hennes mun var stängd. Hon öppnade och stängde munnen flera gånger innan hon tillslut fick fram något. "Jag trodde att de endast var sagor, de vita, vampyrerna.." hon skakade lätt på huvudet. "Sagor för att vi valpar skulle hålla oss undan från att vara ensam i de mörkaste nätterna, och för att ha något att tro på.." hennes blick färdades långt bort. Aldrig i sin vildaste fantasi så kunde hon ha trott att de vita fanns, att Vikaanerna fanns på riktigt. Hon tvekade inte en sekund på att Dimitrij var en Vikaan, beskrivningen av de stämde hon mindes beskrivningen av De vita trots att hon näst intill hade glömt den för så länge  sedan.

"Vampyrer.." mumlade hon kort innan hon fäste blicken på Dimitrij igen. "Varför jaga de? Jag är inte bättre än de, jag dödar minst dubbelt så många harar som de dödar vargar per år" något skarpt kunde höras i hennes röst igen, det var dock inte riktat mot Dimitrij den här gången. Trots hur kaxig och ovänlig Alanye kunde vara så hade hon en annan syn på att döda, ifall de nu dödade de. Hon kunde inte vara säker på ifall sagorna som hon hade hört stämde överens med verkligheten.

När den yngre honan reagerade så höjde Dimitrij båda öronen över huvudet. Hon vände sig ytterligare något mot den andra istället för att stå med sidan mot främlingen. Så hon hade hört om dem? Hon hade hört, även om hon inte hade trott på det. Utöver att öronen höjts uppmärksamt så förblev Dimitrijs min lugn.
     "För många har valt att inte tro", svarade hon lågt på den andras ord. Än fler hade inte ens hört talas om den strid som pågick under nosen på dem, som hade pågått i många hundra år. Hon kunde inte förstå hur en sådan sak kunnat gå osedd förbi.
      När den mindre tog till orda igen så slappnade Dimitrijs öron av på nytt och sjönk åter tillbaks till sin plats under hornen. Varför? Det var en fråga hon hade hört många gånger. Hon hade ställt den många gånger till sig själv, och för varje gång blev hon mer säker på svaret.
     "För att de är parasiter i den här världen", började hon med känslokall stämma efter en kort paus. "Vi är alla del i livets cirkel. Vi föds in i världen, och vi dör här, och när vi dör blir vi näring till jorden, till träden och till djuren. Det vi tar ger vi också tillbaka. Men inte Dem." Hennes röst hårdnade märkbart när hon benämnde vampyrerna, för att sedan övergå i ett lugnt allvar. "De tar och tar men ger inget tillbaka. De är bannlysta från ljuset av gudarna själva." Hon höll den andras blick med sin egen. "Du säger att du inte har trott på sagorna, och sen att du dödar mer än dem, men vet du hur många liv de kräver? Hur många liv de tar utan att någonsin ge något tillbaka?" Hon hade sett så mycket. Hon hade känt så många förluster, sina egna och andras. Genom historien, genom flockens historia och genom hennes liv enbart så kunde hon inte räkna offren längre. De var inte som vargar som kunde fälla en älg och tillsammans klara sig i flera dagar. När vargarna dog skulle de i sin tur ge föda åt andra djur. Vampyrerna lämnade mörka spår av tomhet i sitt spår, slet i världen, som iglar som aldrig föll av, som aldrig själva blev liv åt någon annan. De var döda, och de bringade död utan att ge något åter. Demoner, eller demonernas barn, förvisade från gudarnas heliga mark. "Det finns vargar som gör fasansfulla saker, men vad du än gör så ger du tillbaks det till gudarna och världen när din tid är över."
     Hon tystnade och synade främlingen med vägande blick. Kanske hade den andra inte tänkt på det, men Dimitrij noterade att hon inte hade fått veta den andras namn. Vampyrerna, och gudarna, var dock ett ämne som brann i hennes hjärta, i hennes sinne och kropp. Hon hade sett alldeles för mycket, hört och upplevt alldeles för mycket för att kunna tvivla. Hon hade kämpat hela livet. Hon hade Jagat vampyrerna, studerat dem, talat med dem. Hon hade talat med gudarna, sett vinden i ögon av ljus. Hon var säker på sin sak, och målmedvetenheten var tydlig i hela hennes uppenbarelse. Hon skulle kämpa in i sina sista dagar.

Alanye satt ner och lyssnade, hon samlade sig sakta men säkert. "Hm.." fick hon fram för en kort stund, till en början var hon på väg att avbryta Dimitrij, men avbröt sig själv istället.

"Vi är alla del i livets cirkel. Vi föds in i världen, och vi dör här, och när vi dör blir vi näring till jorden, till träden och till djuren. Det vi tar ger vi också tillbaka. Men inte Dem."

"Jag förstår din tanke, mening" började hon sakta, samtidigt som sakta reste sig upp. "Jag accepterar det" sa hon lugnt. Även ifall hon inte skulle acceptera det så spelade det ingen speciellt stor roll för Dimitrij, från Alanyes synvinkel. "Men Dimitrij, jag har en fråga" hon lät tungan lätt glida över nosen innan hon fortsatte. "Jag förstår inte hur jag ger något tillbaka, jag blir endast ett minne blott." hon rörde lätt på huvudet sida från sida, höger, vänster om igen. "Ifall jag skulle ha några nära stående, vilket jag inte slösar tid på, så skulle jag endast lämna en rispa kvar honom dem" tungan gled återigen över nosen samtidigt som hennes ögon fokuserade på Dimitrij. 
"Så säg mig, vad ger jag tillbaka? Vad ger jag i gengäld?" hon visste inte mycket om gudarna, näst intill inget alls. Hon hade aldrig lagt manken till att brytt sig och hon skulle nog aldrig göra det, men trots att intresset inte var särskilt stort så ville hon förstå.

Dimitrij reagerade på att den främmande honan sade att hon accepterade hennes åsikt, trots att Dimitrij aldrig hade bett om det. Det spelade ingen roll huruvida denna främling accepterade det eller inte. Dimitrij visste, och det räckte. Hon såg på främlingen och kände, när den yngre frågade vad hon gav, att det inte kunde vara lätt att vandra i ovissheten. Hon förstod att den andra inte visste, och hon förstod att det inte kunde vara lätt. Dimitrij hade själv inte vetat, hon hade trott, levt på sin familjs ord och böner. Nu visste hon.
     Fortfarande med samma lugna anlete tog Dimitrij till orda när främlingen tystnade. "Du ger din kropp, din kraft, dina energier, din själ. Du återförenas med helheten. Oavsett vad du tar och ger i livet så ger du ditt liv till gudarna i slutet." Hennes blick hårdnade en aning och tycktes för ett ögonblick befinna sig långt bort i tankarna. "Men inte Nattens barn." Hon tystnade och fokuserade blicken på främlingen igen. Den andra fick tycka som hon ville, hon fick tro om hon ville, eller låta bli. Dimitrij kunde inte få henne att tro om främlingen inte gjorde det, och oavsett vad den andra sade så visste Dimitrij att gudarna fanns där, hon kände sin familjs historia, hon hade mött de som vandrade i mörkret, Nattens barn. Hon hade slutat tro en gång, men den tron hade ersatts med kunskap, och det kunde ingen ta ifrån henne.
     "Vad heter du?", fortsatte Dimitrij efter bara en kort paus, innan den andra kunde svara på hennes tidigare ord. Hon tyckte inte riktigt om att inte veta vem hon talade med när den andra redan hade fått hennes namn. Den andras försök att ifrågasätta det Dimitrij visste hade tydligen fått främlingen att glömma såväl att presentera sig som sin tidigare hunger.

"Du ger din kropp, din kraft, dina energier, din själ. Du återförenas med helheten. Oavsett vad du tar och ger i livet så ger du ditt liv till gudarna i slutet."

Alanye suckade lätt, det gick inte att förstå.. Ifall hon gav sitt liv till gudarna - ifall de nu ens existerade - så skulle allt endast ta slut, eller? Ett mörker för alltid, inget.. Hon förstod inte, det gick inte att förstå.

"Vad heter du?"

Alanyes koncentration lades på Dimitrij, hade hon inte berättat det än? "Alanye" hon sa det kort, innan hon lätt föll i tankar igen. Nej, det gick inte ihop. Hon rynkade huden mellan ögonen medans blicken vandrade bort igenom landskapet, det gick inte att förstå..

Liknande tankar som just nu vandrade runt i hennes huvud hade fått henne att vakna gråtandes om nätterna som valp. Tryckt upp huvudet i moderns päls och ställt frågor om döden, livrädd att det skulle hända henne själv, samtidigt som hon visste att rädslan skulle slå in. Men inte nu, nu fruktade hon inte. "De fega fruktar döden, de starka skapar den" orden upprepades i hennes huvud. Hon fruktade den inte, inte längre.

Alanye. Dimitrij såg på den yngre honan när denna uppenbart föll i tankar. Hon såg den andras ansikte rynkas, fundersamt.
    "De flesta fåglar sover på natten", konstaterade Dimitrij efter en kort paus. Främlingen hade frågat om fåglarna, som av någon anledning inte längre verkade störa henne så som det uppenbart stört henne tidigare. Kanske hade hon glömt dem bland andra tankar, så som hon verkade ha glömt sin tidigare hunger. "Stör du inte dem så stör de inte dig." Hon mötte Alanyes blick med sina skarpa grå, innan hon drog ett djupare andetag och började vända om för att fortsätta på sin vandring längs revirets gräns. Hon kände inget hot från den enögda, och kände inget behov av att stanna hos någon som under några minuters tid först verkat vilja förolämpa henne och sedan ifrågasätta henne. Dimitrij kunde förstå frågorna, men jämförelsen med andra djur och den till att börja med giftiga rösten som försökt kräva svar var inget hon glömde för att Alanye plötsligt blivit tankfull. Nu hade Alanye fått svar på sina frågor om fåglarna också för den delen. Dimitrij hade annat att göra, och skulle främlingen av någon anledning söka sig in på reviret för att jaga så skulle Dimitrij snabbt veta det. Hon kunde känna den andras sinne, var det befann sig. Det fanns gott om skog utanför revirgränsen åt främlingen att söka föda i, och störde fåglarna henne så kanske hon borde överväga jakt i ett annat område.

"Stör du inte dem så stör de inte dig."
Alanye fnyste lätt och stod kvar samtidigt som hon såg Dimitrij försvinna. Hon skakade lätt på huvudet, en underlig hona, mycket underlig. Hon hade visat ett sätt mot Alanye som ingen annan hade gjort, men särskilt imponerad var hon inte.

Den andre var försvunnen när Alanye beslöt sig för att lämna platsen. Hon började sakta röra sig samtidigt som hon drog in dofterna och lyssnade av livet runt om kring henne. Hon försökte att ignorera fåglarna, dock så var det svårt, mycket svårt. Hon försökte lägga sitt fokus på vart hon skulle försöka ta sig dom senaste månaderna, lägga upp en karta. Dock så visste hon inte särskilt mycket om Numooris natur - nästan inget alls.

[Avslutat]