Det hade varit på gränsen, men han hade klarat de. De sista 100 meterna hade han varit tvungen att simma. Inte ens i spindelform hade han helt klarat att springa över medan vattnet var lågt. Men nu, nu var han på fastlandet.

Starka vindar slet i hans päls och han var tvungen att kisa för att ögonen inte skulle torka ut. Han hade hoppats på att fällen skulle torka, men det verkade vara omöjligt när det tillsammans med vinden ständigt kom saltvatten i den. Inte mycket, men nog för att han skulle hållas fuktig. Det kändes underligt att ha en så stor mängd salt i den. Han skulle behövs ändra på det, men först ville han komma ifrån den dystra stranden han hamnat på.
Ingenting växte här. Det fanns inte djur, bortsett från enstaka kråkor här och var. En och annan fiskmås passerade ovanför hans huvud. Han kastade en blick på dem. De gjorde inte ens en ansats till att landa, vilket förvirrade honom. Den gröna blicken togs från himmelen och lades vid vattenkanten. Till och med vattnet såg svart ut. Hittills var hans första intryck av fastlandet inte det bästa. Men det innebar att det endast kunde bli bättre. Av en slump såg Sei ner på sina tassar. Det syntes inte längre att de var klart rosa. Nu såg de grådaskiga ut med mörkt grå, nästan svarta, fläckar på sina ställen.

En gäspning lämnade räven och han slickade sig om nosen. Salt. Han smackade med tungan. Saltvatten var ingenting han var speciellt förtjust i själv. Omedvetet försökte han ruska vattnet ur pälsen, till ingen nytta. Blicken sökte sig mot bergen till vänster om honom. Om han följde dem skulle han säkert hamna på en trevligare plats. Alternativt kunde han försöka hitta en väg genom dem.

Han stannade upp och såg mot bergen återigen. Att försöka hitta en väg genom dem lockade bara mer och mer. Hans öron hade börjat göra ont på grund av all vind nu också, någonting som han inte direkt uppskattade. En extra stark vind slog mot honom och fick honom att tappa balansen. Förvånat ropade han ut och tog några steg i sidled för att inte falla omkull. Det avgjorde det hela. Han behövde komma ifrån den här stranden om han inte ville blåsa iväg. Med bestämda steg började han röra sig mot bergskedjan.

En rörelse i ögonvrån fick hans uppmärksamhet. Han stannade upp och såg mot det som kom mot honom. Det såg ut att vara en varg. En långbent sådan. Allting i dess utseende vittnade om en valp, men den såg ut att vara lika stor som han själv. Var alla vargar lika stora som den här på fastlandet? Seis öron vred sig lätt bakåt. Vargar. De varelser som förtryckt hans egen ras under en lång tid. Han skakade på huvudet åt sig själv. Bara för att deras historia kanske inte var den bästa skulle han inte döma ut andra för det. Framför allt inte om de bara var valpar. De gröna ögonen såg på den ankommande individen.
"Hallå där!" ropade han glatt.
Det fanns inte någon anledning till att vara otrevlig, och inte heller någon att försöka gömma sig. Den hade antagligen redan sett honom.

Valpens ord ramlade ur henne i rasande fart. Sei såg förvånat på henne innan han skrattade kort.
"Jag är Sei." svarade han på en av de frågor som hon ställt. "Trevligt att träffas."
Han log brett mot henne. Svansarna viftade vagt bakom honom. Skulle han vifta för häftigt skulle han dra omkull sig själv; det hade hänt tidigare.
"Jag är en kitsune, därav alla mina svansar."
Nova hade sagt att hon var en vren. Med nyfiken blick såg han på henne. Han hade sett en stor mängd hikiokis och naktakis under sin livstid, men vrener vad någonting nytt.

Ett lätt besvärat skratt lämnad honom och han kände hur kinderna blev varma. Hon må vara en valp, men det förändrade inte det faktum att hon gett honom en komplimang för hans utseende. Och till hans vetskap var valpar ärligare än andra. På gott och på ont.
"Tack du." svarade han och svepte återigen med svansarna.

Hon frågade vad han bara kunde tolka som en fråga på vad det innebär att vara en 'kitsune'. Vad det var som gjorde att man var en. Hans minspel var lättsamt, om än allvarligt, när han började tala.
"En kitsune är en varg eller räv som fått fler än en svans av gudarna. De har i uppgift att skydda framför allt räven från faror, men hjälper även de som behöver det. Och för att hjälpa så många som möjligt har vi även fått ett längre liv."
Det var vad han trodde på, hans uppgift och mål med livet. Han gjorde en paus när Nova frågade om han ville hjälpa henne med fåglarna.
"Jag vet inte till hur mycket nytta jag är, men jag försöker gärna hjälpa dig." svarade han med ytterligare ett leende.

Med road blick såg han valpen studsa runt innan hon höll omkull. För ett kort ögonblick övervägde han om hon skadat sig. Ett chockat uttryck spelade i hennes ansikte och han kunde inte hålla tillbaka skrattet som bubblade upp ur honom. Hon hade inte skadat sig.
"Ja." svarade han och besvarade hennes leende.

Novas ögon glittrade när han förklarade för henne vad en kitsune var. Det värmde inombords att hon verkade tycka om det. På hennes fråga var han dock tvungen att skaka på huvudet.
"Tyvärr. Kitsune är någonting man föds som." han log ett uppmuntrande leende. "Men det finns ingenting som hindrar dig från att hjälpa andra trots det."
Det enda som skilde honom från valpen var rasen och längden på livet. Hon hade precis samma potential till att hjälpa andra som han.

Sei följde valpens blick och såg på fåglarna han också. Att nå dem skulle vara omöjligt. Han skulle kunna försöka hoppa upp i spindelform, men han trodde inte att det skulle hjälpa. Höjd hade han aldrig lyckats med. Längd däremot, det var en helt annan femma.
"Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att få ner dem ärligt talat."
Han kunde inte se någon annan lösning än att vänta och hoppas på att nån av fåglarna landade.

Sei såg besvärat på den besvikna valpen. Det hade inte varit hans mening att göra henne ledsen. När hon frågade om hon kunde bli rosa log hon lätt mot henne.
"Kanske. Man vet aldrig."
Han hade inte hjärta att säga nej till henne. Inte efter att ha sett hennes ansiktsuttryck.

"Jag förstör mest när jag försöker hjälpa till."

Den rosa såg sorgset på valpen. Hon hade sett besviken ut innan, men det var ingenting i jämförelse mot nu. Det sved i hjärtat att se henne såhär. Innan han hade haft chansen att svara började hon prata igen. Ett vagt, roat leende dök upp på hans läppar när hennes mage kurrade.
"Vi kan försöka få tag i någon gnagare i kanten av bergen." de gröna ögonen såg mot dem innan de vändes mot valpen igen.
"Min familj är kvar på Tadaar. Den ön man kan se härifrån." han såg mot den.
Han skulle komma att sakna dem men å andra sidan kunde han återvända när han ville. Han hoppades bara att hans far var i livet när han återvände. Chansen var dock liten.

Sei reste sig upp och satte sig istället bredvid Nova.
"Var har du din familj?"
Hon var inte gammal och borde verkligen inte vara ensam.
"Och..." sade han sedan när han mindes att hon sagt att hon bara förstörde. "Jag tror inte att du bara förstör. Jag tror att du, precis som alla andra, har möjligheten att rädda liv." han log mjukt mot henne.
Han puffade henne kärleksfullt med nosen. Alla hade det inom sig att hjälpa någon, frågan var bara om det valde att göra någonting med det.

Magiskt älvstoft? Sei log roat åt henne. Älvstoft hade han aldrig hört talas om, men det lät spännande. Även om det inte existerade. När hon frågade om han visste var det fanns skakade han på huvudet.
"Tyvärr. Jag har faktiskt aldrig hört talas om det, men någonstans finns det säkert." svarade han leende.
Ja, någonstans var det ju tvunget till att finnas. Och om det visade sig att det inte existerade alls borde det finnas någon som vet varifrån idén kommit.
"Är du en varg?"
Återigen skakade den rosa på huvudet.
"Nej, jag föddes i en familj med rödrävar. Och så vitt jag vet är jag den enda som är helrosa. Det finns dock färgglada hikiokis på Tadaar och en del av dem har rosa fjädrar." förklarade han.
Han tyckte om valpen. Hon ställde många frågor, men det gjorde honom bara glad. Han tyckte om när han kunde svara på saker och ting.

"Vad sa du för nått?"
Han såg oroligt på Nova. Hon hade försvunnit in i sin egen värld, och det hade inte sett ut som att hon trivts där. Uppenbarligen hade det hänt någonting hon helst inte ville minnas. När hon nämnde Svanarnas skog bytte hans uttryck från oroligt till förvirrat. Han hade aldrig hört talas om någon sådan skog.
"Ligger det här i Numoori?"
Han var inte den första ur sin familj att besöka fastlandet, men han hade aldrig hört talas om någon svanskog.

"Kanske." svarade han med ett brett leende.

Sei höjde på ögonbrynen när valpen fnissade. Han förstod inte vad det var han sagt som var så roligt. Då Nova utbrast att hans föräldrar var rävar såg han på henne ett ögonblick innan han brast ut i skratt.
"Ja, det är de."
Vad den än var han hade förväntat sig att hon skulle säga hade det inte varit det. Tänk att vara så lättroad.
"Nästan. En hikioki är en typ av fakarg, men mycket mindre och med färggladare fjädrar."
Leendet som lurade på tikens läppar fick honom att själv le bredare. Hon var fantastiskt söt den här lilla damen.

"Tja, kanske på månen?" svarade han roat på var Svanarnas skog skulle ligga, om inte i Numoori.
Med intresserad blick lyssnade han till vad valpen hade att säga om Svanarnas skog. Alla löv var röda och orangea. Det lät som hösten han hört talas om. Själv hade han aldrig sett den. Löven blev aldrig röda eller orangea på Tadaar.
Det sorgsna uttrycket i Novas blick kom tillbaka då hon talade om att aldrig återvända. Han ville fråga henne om det, men lät bli. Han ville inte vara den som rev upp sår på nytt.
"Vad säger du, ska vi försöka jaga rätt på lite mat?" frågade han istället med vänlig stämma.
Han började bli lätt hungrig, och hon hade varit det sedan de träffades.

{ På grund av personliga saker irl kommer jag inte kunna vara vara särskilt aktiv (/kreativ) här och vill inte sabba din tidslinje <3 Låter Novali av den anledningen lämna platsen. }