"Juno! Junoooo!" Aurora pratsjöng, så som hon ofta gjorde när hon var lite nervös. "Har du vad jag bad dig om?" Den runda kargen blängde lätt på henne, uppenbarligen inte helt förtjust i att bli tjatad på. Hon ledde Aurora till en avskild del av det lilla rummet, där metallsmycken låg upplagda på en rävfäll. Mest utstickande var den guldiga kronan mitt i.
     "Fantastiskt!" pep Aurora, och vände sig mot det lilla rummets dörr igen. "Ivo, du får komma in nuuu!" Hennes käraste stack in huvudet genom dörröppningen, och rörde sig försiktig in. Över ryggen bar han Tulaga. Aurora hade inte kunnat hålla sig när hon träffat den stora honan - storleken och den underbara mintfärgen hade varit för mycket. Dessutom var den fluffig och varm och kunde se till så Ivo aldrig behövde frysa. Dagen till ära bar hon dubbel pälsuppsättning. Welgi - för att matcha med honom - som en fluffig krage och Prvi draperad över ryggen för en touch av elegans. Det var viktig att minnas sina pälsars namn, och det höll Aurora fast vid. En dag skulle hon lära Ivo Tulagas namn. 
     Men inte än.
     Ivo hade knappt hunnit fram innan hon började prata.
     "De här-" hon pekade på tunna guldkedjor, fastsatte i tyngre ringar. De liknade hennes egna som hon bar i hornen. "är för dina betar. Och den här..." Aurora kunde knappt hålla sig under kontroll, så exalterad var hon.
     "Det här är din krona." Hon drog en öm tass längs den guldiga metallen. "Ser du att den har hål i sig?" Som min. "Jag tänkte att vi skulle ut och plocka rosor nu att stoppa i hålen. Romantiskt, inte sant?" Hon viftade dramatiskt med ögonfransarna. De matchade på så många plan, och Aurora var så stolt. Hon ville svepa fram genom hela Civitas, visa upp sig för alla som ville se. Men först - rosorna.

Ivo trädde in på Auroras kallelse. Över hans rygg låg en mintfärgad päls, varm och vacker. Det var märkligt, han hade inte ofta burit päls innan. Då han gjort det hade hade det varit kall, barsk vinter och en björnpäls över sina skuldror. Detta kändes mer extravagant. Det var Auroras förslag, och han tackade ja. Med den på kändes det... ja, behagligt. Det var inte konstigt, och den makalösa färgen blandades väl med hans viltfärgade mönster.
De vita ögonen letade efter Aurora och fann henne, ett virrvarr av vilda, röda lockar och en ivrig blick. Hon var så vacker, och han noterade hennes klädval. Den silvriga pälsen kände han igen från deras förra möte, men hon hade en krage nu som matchade hans. Han mindes hennes ord, det skulle synas de var ett par.
Ännu hade han inte hunnit ge henne sin present, men tillfälle för det skulle komma. Han hade en mindre midjeväska på sig under pälsen, där han hade stoppat in smycket.
Ivo fick bokstavligt talat slita blicken från Aurora för att studera vad hon lagt fram. Tunna guldkedjor, ämnade att bäras på hans betar. Och en krona, i liknande gyllene metall. Ivo log, han gladdes så åt att hon verkade taggad på deras dejt.
"Ja' kan knappt bärga mig," flinade han och stod alldeles intill. Han hade sett fram emot att möta henne igen. Länge. Han var glad att han var här, så att han kunde se Civitas, se mer av Numoori än Eriinaris tundra.
Först visste han inte hur han skulle ställa sig till smycken själv, det kändes inte som en grej för en zombiejägare. Men äh, vad var det för fel med att klä upp sig lite ibland? Ivrigt lirkade han ringarna på betarna med Auroras hjälp, och snart satt de där. De satt perfekt - inte för långt in men inte heller för nära udden.
Och så var det kronan. Den var märkbart tung men satt bekvämt och jämnt på hans hjässa. Han kändes som en konung, med den på, och han log brett åt Aurora innan han tog ett steg för att helt visa upp sig.
"Va' tyckeru? Hur ser jag ut?"

"Åh, så stilig så", log Aurora och sträckte på sig för att ge honom en puss på nosryggen. "Är du redo?" Hon svepte förbi honom och kastade ur sig ett tack käraste! till Juno innan hon lämnade rummet ut i solen. Ivo följde henne, och hon älskade hur ljuset fångades i den guldiga kronan. 
     "Hitåt", kvittrade hon och ledde honom ut ur staden. De breda vägarna som ledde in i Civitas var kantade av svart gräs och lika svarta rosor. Hon var stolt över dem - hon hade själv plockat många av moderplantorna, även om Grendel var den som sett till att de verkligen spritt sig.
     Aurora nöp till sig en ros från det närmaste snåret, och sträckte på sig för att stoppa in den i ett hål i Ivos krona. När den satt säkert placerade hon en till i grannhålet, och stannade upp för att se om hon gillade förändringen än så länge.
     "Så vackra", suckade hon, "så vacker..." Hon gav Ivo ännu en puss, och fortsatte att placera rosor tills varje hål i kronan bar en ros. Det var en blomkrans omgiven av guld. Han såg... magnifik ut. Hon hade ett gott öga, berömde hon sig själv.
     "Stoppa i en i min", uppmanade hon ivrigt.

Aurora ödslade ingen tid att dekorera Ivos krona. Hålen i metallen fylldes av blomstrande rosor. Han lät henne, höll huvudet något sänkt för att göra saken lättare för henne. En puss, och han kände sig varm om kinderna. Leendet var brett, så att kinderna nästan värkte. Snart var verket fullbordat, Ivos krona var fylld av rosor som blev ett vackert verk kantat av guld. Han sträckte på sig, när hon var klar och kände en lust att se sin spegelbild. Men han mostod lusten när hon talade, och såg efter den vackraste ros. Och där, på en buske växte en stor, svart ros med hela och fina blad. Försiktigt knipsade han av den med tänderna, noga att inte låta sina väldiga betar fastna i eller förstöra de sköra rosorna. Han placerade den försiktigt i Auroras krona, tog ett steg bakåt för att studera henne.
"Du ä' vacker," mumlade han leende. För det var hon. Han pussade hennes panna tillgivet, försiktig med betarna. Kedjorna i betarna klirrade till. Det kändes som det perfekta tillfället att ge henne smycket, men han ville vänta. Kanske skulle ett ännu mer romantiskt ögonblick komma deras väg?
Ivo blåste upp sig en aning, putade ut med brösted för att se större ut än vad han var. "Nu ser alla att vi ä' ett par," log han och pussade hennes nosrygg. Blicken vandrade efteråt över området, hänfört. Detta var verkligen hennes hem. "Ja' vill se allt... kan du visa mig?"
Han satt alldeles intill, placerade en tass över hennes. "Eller har du andra planer för vår dejt?"

Komplimangen fick Aurora att halvt vända bort huvudet, som om hon rodnade - vilket hon dock inte gjorde. Komplimanger gjorde henne nöjd, aldrig generad.
     "Nej" Hon såg tillbaka mot Civitas med ett leende. "Vi gör vad du än vill. Kom." Hon vände tillbaka mot staden. Hon ville visa honom det färglada rosettfönstret högre upp i staden.
     "Visst är det annorlunda här? Jämför med Ken-Yak, menar jag." Aurora kikade upp på honom, men kunde inte hejda en gliring. "Renare, till och börja med."

Ivo följde henne in i riktning mot staden igen, nu med huvudet högt buret. Hjässan nu prydd av en rosendekorerad krona kände han sig som en kung i staden, trots att han knappast tillhörde de som styrde här. Till Auroras ord nickade han instämmande. "De' e fett annorlunda," instämde han och studerade byggnaderna de passerade. Det var mycket som var annorlunda här, Civitas var verkligen en stad vars like han aldrig sett.
"Hehe," flinade han åt hennes ord. "Och färre odöda."
Ivo blickade nyfiket uppåt. Byggnaderna blev som vackrare och mer färgglada ju längre upp i staden de vandrade. Ivo visslade till. "Vilken grannlåt, tänk att bo såhär."
Han lät nästan drömsk, van vid nätter under månen i Ken-Yak och Eriinari. Jordiga lyor, spartanska. Det gick liksom inte att jämföra.

"Jaa", fyllde hon i och matchade hans drömska tonfall. "Jag skulle älska om du stannade här med mig, Ivo." Hon stannade till, lite vid sidan om gatan för att inte vara i vägen. Något i hennes röst fick även honom att stanna upp. Hon naglade fast honom med blicken. "Jag är allvarlig. Stanna med mig." Aurora rörde sig närmare, men utan att röra honom. Allt hon gjorde var att se på honom med stora, bedjande ögon. De kunde ströva på Civitas gator som stjärnparet i staden - om han bara gav det en chans.
     "Snälla, käraste?"

Blicken fann direkt Aurora när hon yttrat orden. Stanna här, hos henne? Som i att... de skulle bli en grej permanent? Han skulle bo hos henne? Aurora stannade och det gjorde Ivo också. Ivo stod tyst, länge, rädd att yttra ett ord, och Aurora fortsatte. 
Jag är allvarlig. Stanna med mig.
Han såg rakt in i hennes stora, vackra ögon, rörde sig närmare mot henne som att hon drog honom till sig av bara viljan. Sedan sprack hans förvånade uttryck upp i ett brett leende.
"Menaru det?" fick han ur sig, och insåg snabbt hur idiotiskt det lät. Klart hon menade det, till och med det förstod Ivo. "Ja' hade... älskat att bo här me' dig."

Åh, så perfekt. Allt gick precis så som Aurora ville. Hon andades in och ut genom nosen flera gånger, och nickade sedan mot gatan. De började röra på sig igen i strövande takt. Hon svepte fram nära honom, och sträckte på nacken för att viska i hans öra.
     "Du är min nu, Ivo. Och jag är din." Hon kunde inte stå ut med att ha det på något annat sätt. Aurora var possessiv av naturen, men Ivo trampade på alla hennes knappar. Han var hennes, och så skulle det förbli, om hon så behövde ta till drastiska åtgärder.
    Aurora halvt lutade, halvt strök huvudet mot den sträva pälsen och log. Leendet var på snudd för tandat och vasst, men hon noterade det inte själv. Hennes.

[Avslutat.]