Den reflexiva ytan speglade den lilla rosaröda gestalten nästintill perfekt, små skavanker i den polerade ytan skapade viss oskärpa på sina ställen, och kanske en liten bula som ändrade form nere vid benen, sånt man helt enkelt kunde förvänta sig av den primitiva spegeln.
 Fortfarande kunde valpen inte mycket om världen, och hans ordförråd var väldigt begränsat, men om det var något han fått lära sig så här tidigt var det att de måste se bra ut. Det var viktigt.
 En tunn hud, faktiskt i hans storlek, låg över hans rygg, knuten framför halsen med något metall smycke som gjorde det mindre uppenbart att den som klätt honom var ovan.
 Ett smalt leende låg ansträngt på valpens läppar där de olivgröna ögonen studerade spegelbilden han såg av sig. Han gillade huden, trots att fadern inte var bäst på att stänga den, och färgen på sin fäll. Men till skillnad ifrån modern så drog Ivo luggen över det ensamma ögat och blottade de två sammanvuxna. Pappa sa att han skulle vara stolt, att det var vackert och unikt. Men han hörde inte vad de i staden sa, eller så brydde han sig inte? Mor sa att det var viktigt. Just nu hatade Viol de blottade ögat. 
 "Varför blev just jag ful pappa?" han försökte envist hålla tillbaka tårarna, men det var svårt när han stirrade in i sina egna ögon i spegeln. Alla hans syskon var så vackra, balanserade. Han var som om någon bestämt sig för att ta delarna som var över och bara klistra ihop dem.

Ivo såg rakt mot Viol när han sa det där och skakade direkt på huvudet. "Vad menar du? Du är ju den grannaste grabben i Numoori."
Med försiktiga steg gick han närmare tills han stod bakom Viol. Han mötte sin sons blick i deras reflektion och log mot honom. "Seru inte? Du är unik. Din lugg är nått se grann, å om det e ditt öga de handlar om så vet du vad ja' har sagt. Du är ju hellhound. Visst, vi e lite märkliga om man ska jämföra med vad som är vanligt. Men de betyder inte att de är fult. Tvärtom. De är vackert."
Ivo kysste sonens panna. "Har nån sagt nåt annat?"

Viol visste att det bara var för att få honom att må bättre, och den vetskapen gjorde att det inte riktigt funkade. Pappa skulle säga samma sak till hans bröder, och det skulle stämma bättre in på dem. Speciellt Syren, eller Lupin. De fick inte alls stå ut för samma viskningar och blickar som Viol. Det var inte rättvist. Till och Tibast tredje öga var mer balanserat än Viol. Symmetri var vad som gick hem, det hade han fått lära sig.
 "Det säger du bara" han kunde inte riktigt hålla tillbaka tårarna i de glansiga ögonen och han kämpade hårt för att inte snyfta. Han ville inte ha hans medlidande, det skulle bara göra det värre. Så det var iallafall lite bra att Ivo inte tyckte synd om honom.
 "Du skulle säga så till de andra också" en liten ömklig snyftning smet med i rösten och han såg ner och försökte envist torka bort vätan med ena tassen.
 Såg sedan försiktigt upp i spegelbilden igen när pappa talade. Unik. Men unik behövde väl inte betyda att det var bra? Men han ville tro på honom. Ville inte känna sig ful. Men han önskade fortfarande att han kanske skulle ha fått se mer symmetrisk ut. Vara vackrare.
 "Folk stirrar" svarade han ynkligt på hans fråga. Han kunde inte alltid höra vad de viskade, men han kunde alltid känna blickarna. Vissa valpar var mer högljudda om hur Viol såg ut dock. Vänliga fram tills de såg det förbannade ögat. Frågade frågor. Han snyftade igen, försökte hålla det inne.

"De gör ja inte alls, jag menar alltid vad ja' säger."
Det kramade åt Ivos hjärta när Viol började gråta. Utseende och ytlighet var aldrig nåt Ivo hade brytt sig om särskilt mycket. Man såg ut som man gjorde och visst, han själv var väl kanske ingen skönhet, men han levde ett fulländat lyckligt liv omgiven av de han älskade och det var allt han brydde sig om. Folk stirrade på hans ben ofta, eller på hans stora betar, men Ivo märkte det sällan. Det var ju så han såg ut.
     "Seså, haru tänkt på att de kanske stirrar för att de tycker du är snygg?"
Det var en genuin teori. "Din mamma är ju den grannaste vargen i hela Numoori, och du är mer lik henne än mig min son."
Ivo log varmt.

Han log vagt mot fadern genom spegeln. Menade alltid vad han sa. Förutom Ivo var det inget Viol var van med. Han mindes Tistels lugg. Mindes moderns ord. Att mena vad man sade verkade vara ett främmande koncept i Civitas finare kretsar, och hans syskon. Det var alltid något dolt bakom orden.
 Stirrar för att han var snygg. I samma stund valde han att tro att de som inte sade annat stirrade därför. För han ville att det skulle vara sant. Ville vara lika vacker som Mamma, som Tistel och Malva.
 "Du är inte heller ful pappa" kommenterade han rakt på sak. Viol gillade hans betar, och smyckena mor brukade ge honom att bära på dem. Det kändes bättre nu.
 "Jag älskar dig" mumlade han och kramade faderns ben innan han lämnade rummet för att hitta på något annat, och städa bort resterna av gråten.

Avslutat