Det var mitt på dagen och Vera låg vid öppningen till sin lilla lya. Hon hade valt att ha den lite avsides. Inte så det blev jätte tydligt men hon behövde ha sin egen lilla space. Även om hon spenderat en tid i flocken och hon trivdes väldigt bra i den så var hon ändå lite av en enstöring. Just nu låg hon och vilade. De svarta ögonen slutna men sinnet var medvetet om flockens närvaro. Sinnet var öppet då hon var i flocken. Här kände hon sig trygg och här behövde hon inte dölja sin närvaro. Det var även här då de bara var flocken som hon inte behövde dölja sin storlek. Hon kunde känna av deras närvaro men det var allt. Hon kunde inte höra deras tankar för hon hade tränat sig till att inte sträcka ut sitt sinne så långt. Hon kände sig dock trygg med att inte vara ensam.

(Skum början men till Mara)