Ett kallt och rått snöblandat regn föll utanför i den dystra kvällen. De hårda dropparna som smällde mot bergsväggen utanför ekade in. Lev satt som ofta vid portöppningen och väntade, låtsades inte om tomheten som fyllde fästningen. Ingenting hade varit sig likt och han vägrade acceptera att detta var deras verklighet. Så han väntade, och skulle nog alltid vänta, på att Maksim kom hem.
       Lev kom på sig själv med att ha sjunkit ihop mot väggen i en slött sittande position halvt sovande när en skugga lösgjorde sig ur dunklet. Hans hjärta hann sjunka till botten av hans magslut innan han insåg att det var Mara. Det gick inte att förklara hur smärtsam hoppet var. Med en sur grymtning reste han sig upp och stirrade på henne med en hård blick hela vägen fram.
       “Mara!” Hans röst var anklagande. “Vad har jag sagt om att springa runt ensam?” Lev höjde huvudet och kände hur kroppen spände sig. “Fattar du inte att du skrämmer mamma? När ska du börja använda hjärnan? Tänka på oss andra?” Lev såg sammanbitet på systern.

Vädrets makter hade inte varit nådiga denna dag. Genomvåt och trött hade hon kämpat sig genom reviret, likt de flesta dagar, i hennes uttalade sökande efter Maksim. Vissa gånger hade de vuxna kommit på henne, oftast för att Lev hunnit reagera och snabb som en vessla varit där för att gola. Den fårskallen. Men allt eftersom att tiden gick verkade dom motvilligt acceptera att hon försvann ut på sina dagliga strövtåg. 
Mara stannade till för att ruskade av sig både kyla och väta, och fortsatte därefter in genom den välvda porten. Det var tyst, utöver regnets smattrande, tills dess att hans anklagande röst bröt lugnet. Lev.
Hon fortsatte gå i hopp om att kunna ignorera hans gnatande och direkt ta sig till sin bäddplats för att lägga sig, men ganska snart därpå visade det sig att det inte skulle gå som hon velat. Hans fula nuna uppenbarade sig mitt i hennes väg. Han hade vuxit på sig en hel del, precis som dem alla gjort, men Mara var fortfarande något högre. 
  "Vem tror du att du är, Lev?" fräste hon med en stinn blick fastklistrad till brodern. Vem var han att säga något den tönten. Skulle alltid vara så himla viktig och seriös som att det han sa hade någon betydelse. “Låt mig vara!” Hon tog ett kliv åt sidan för att passera men knuffade hårt till honom med sin axel för att visa på att hon menade allvar.

Lev fnyste hårt åt hennes ord. Den djupa fåran mellan hans ögonbryn blev djupare. Bitterheten gick snabbt över i en puttrande ilska. Varför kunde hon inte bara lyssna? Han öppnade munnen för att svara henne när hon tog ett kliv närmare och knuffade till honom. Musklerna i hans kropp spände sig nästan krampaktigt. En sträv morrning lämnade honom.
       “Vem tror DU att DU är?” Levs stämma ökade i volym och han vägrade släppa blicken från Mara som redan hunnit ta ett steg förbi honom. “Alla andra kan ju följa reglerna, så varför kan inte du?” Lev tvingades vända om för att fortsätta hålla henne med blicken. Kroppen värkte nästan när han kände hur vreden stadigt växte, och strax kokande han.
       “Vad lättare allt hade varit om det varit du som försvunnit istället…” Stämman var låg igen, lite tydligare än en viskning, och full av bitter avsmak. Han sänkte huvudet och såg på henne utmanande. Lev kunde inte hejda sina ord, han hade inget utrymme för att tänka klart. Allt som hägrade var den smärtsamma saknaden och det bultande ursinnet.

Hon kände hur hans blick högg henne ilsket i ryggen när hon trött fortsatte lunka inåt bergssalen. Varför kunde han inte vara tyst? Hon brydde sig ändå inte om vad han hade att säga - borde han inte ha lärt sig vid det här laget? 
Det var när Lev nämnde den sista mening som hon tvärt stannade upp och vände sig om för att möta honom. Han hade rätt. Åh, för en gångs skull sa han något vettigt.
Mara bet ihop så att tänderna gnisslade illa och käkmusklerna dansade livligt under hennes skinn.
  "Ja, visst hade det?" Rösten var kall och bar en vass underton. "Jag hade sluppit er allihopa."
Hon spände blicken i hans. 
  "Men framförallt dig, Lev. Framförallt dig."  
Det var som att en ridå av svärta läckte ut inom henne. Ett mörker hon egentligen visste funnits där hela tiden och som alltid legat där med sitt inflytande. Nu var det som att den trasiga fördämningen äntligen brustit.
  "Kom igen då," sa hon plötsligt och utmanande. Mara höjde hakan och lutade huvudet nonchalant. Hela hennes kroppsspråk talade om att hon var ute efter att provocera honom ytterligare.
  "Stå inte bara där som en uppblåst fåne. Jag vet att du vill." Det enda hon tycktes höra var ljudet av hennes egna, hastiga hjärtslag som slog med en öronbedövande styrka. 
  
  "... Maks kommer ändå aldrig att komma tillbaka."

Morrningarna började som ett lågt mullrande, men växte nästan explosivitartat i halsen på honom. Hela hans väsen tycktes vibrera, öronen började brusa och det var som att ögonen sjönk djupare in i hans skalle. Andetagen blev hetsigare med varje ömmande hjärtslag. Om alla bara lyssnat hade allt varit som vanligt. Om Kolzak bara skulle gjort det han skulle, om Katya bara lyssnat och hållit sig i närheten, om han bara hållit det han lovat-
      “Maks kommer ändå aldrig att komma tillbaka.”
      Det var som att kroppen rörde sig av sig själv och Lev försvann in i sitt inre. Han kastade sig vrålande mot henne. Ögonen tedde sig svarta av ilska när han blint högg med blottade tänder efter henne. Det fanns inga hämningar, inget metodiskt i hur han fortsatte att bita i luften i hopp om att få tag i henne. Han lade vikten på bakbenen när han försökte slå frambenen om henne och trycka ner henne i backen. Men när han misslyckades kastade han sig istället fram emot henne igen, huvudet sänkt med pannan och hornen riktade mot hennes för att skalla henne med hans fulla kraft.

Mara hade sett honom förbannad, rasande till och med men den här sidan Lev visade var något... annat. Hon hade varit på väg att ta ett steg tillbaka när han i sitt blinda raseri slängde sig handlöst mot henne, men hon hejdade sig.
Mara mötte sin brors svarta ögon med ett osäkert flin. Vart höll han hus? Inte där inne uppenbarligen.
Hon backade undan, hukade sig och steg åt sidan för hans attacker som varken höll rim eller reson. Allt han gjorde var yvigt och vilt, lätt att slinka förbi. Det osäkra flinet breddades, säkrades, när hon smidigt dansade undan för hans försök att slå sina framben om hennes nacke. Hur kul var det inte att han, Lev, som alltid skulle ha kontroll på allt och alla - nu förlorat det han alltid strävade efter att ha. Hon började fnissa lågt men det eskalerade snabbt till ett högt skratt, fyllt av skadeglädje. Rätt åt honom. RÄTT ÅT HONOM -
Hon hann inte reagera när hans skalle och horn slog in i hennes skuldra. Hårt och brutalt. Kraften från kollisionen fick hennes kropp att lyfta lågt över marken innan gravitationen drog ner den igen med en mjuk duns. Mara grimaserade illa och vände sig ansträngt om från sidan till liggandes med benen under sig. Skuldran värkte och den övre läppen under nosen pulserade hårt. Hon svepte med tungan över munnen. Blod? Instinktivt reste sig raggen och hon slängde en hastig blick mot Lev som redan var på väg mot henne igen, redo för nästa attack. 
I bakgrunden kunde Mara höra röster från de vuxna som ropade efter dem båda. Deras bråk måste ha ekat genom fortet.

Tenn hade hört vrålen, och genast satt av. Hjärtat hamrade, och allt han kunde tänka på var mina barn, mina barn. När han kom fram stod det dock klart att det inte fanns någon angripare där. De slogs sinsemellan. A'men.
     "Lev! Lägg av!" ropade han när sonen skoningslöst tacklade Mara. Visserligen visste han att Mara var bråkig, men han hade aldrig sett Lev bete sig sådär. Dottern hade fallit, och Lev var över henne igen. Det luktade blod. Tenn kastade sig emellan, och slet bort sonen. "Lev!" Han röt nu, och stirrade förvånat på sonen.
     Det var jobbigt att se vad som speglades. En tom blick, bottenlös ilska och förvridna uttryck. Åh nej. Tenn kastade sig över honom och brottade ner honom så att han inte hade utrymme att röra sig mer. Sonen kämpade vildsint emot, men Tenn höll kvar utan att bry sig om de små rispor som han fick ta emot. Hopbitet såg han mot Mara med en djup, orolig rynka i pannan.
     "Mara, är du skadad?" Han såg blod, men visste inte hur allvarligt det var. "Tar hand om det här nu. Gå till en vuxen, snälla?" Det fanns andra som kunde hjälpa. I hans grepp började Lev lugna ner sig, men Tenn höll obevekligt kvar. I den stunden var minnesbilder från hans barndom väldigt klara - känslan av att återfå färger och intryck, ligga hopklämd i sin pappas famn och bara skaka. Han skakade på huvudet, och kände Levs man kittla hans haka och nos.
     "Lev, Lev", mumlade han och väntade på att sonen skulle bli lugn. "Är ledsen att du behöver bära på det också... Såja, allt kommer bli bra. Lovar."

Det fanns inga hämningar i den vildsinta blicken. Som på håll, inifrån en bubbla av vatten, kunde han höra röster omkring men inte registrera dem. Han blev en slav till sina instinkter som röt till honom att skada, döda. En tyngd övermäktig hans fortfarande unga valpkropp var det som hindrade honom från att kasta sig efter sitt byte igen, men kampen slutade inte. Han morrade och skrek, skrik fyllda av en smärta som kom inifrån. Ögonblicket kändes evigt, men kroppen började snabbt ge efter. Långsamt slätades hans uttryck förvrängt av ilska ut och blicken blev stirrig. En slags chock infann sig och han darrade okontrollerat. Världen kom som krypande tillbaka till honom. Svärtan som omringat hans synfält började dra sig tillbaka och han kunde snart känna marken under honom igen. Han kände hur tårar vätte hans kinder och hörde sin pappas betryggande röst. Omtöcknad, oförstående över vad som hänt lade han blicken på Mara. Blodet i hennes ansikte skrämde honom, men den tunga insikten om att han var den skyldige var ännu värre.

Mara mötte Tenns blick när han kämpade med att hålla tillbaka Lev som i sitt nuvarande tillstånd fäktade och skrek som att han blivit övertagen av något annat. Omtöcknad reste hon sig på styltiga ben. Öronen låg slickade mot nacken när hon som hastigast flyttade blicken till Lev och mötte hans svarta ögon. Mara rynkade på nosryggen, hon hade fräst och spottad åt honom om det inte vore för den obehagliga känsla som låg över läppen. Utan att svara Tenn vände hon sig om och lunkade iväg. Droppar av blod lämnades i hennes följe.

[Avslutat]