Gruset knastrade under hennes tassar där hon rörde sig framåt i den kalla terrängen. Vinden slet hårt i hennes päls och molnbanken på himlen talade för oväder. Det hindrade henne inte från att fortsätta längre upp i bergen, mot allt tätare spetsar och djupare fåror. Tills hon stannade upp, framför en mindre öppning i en av bergsväggarna.
    Hennes hjärta började automatiskt att slå snabbare, och den känslan som alltid väckts inom henne av platsen gnistrade till. Vasilisa hade inte varit på platsen en enstaka gång sedan Tenns försvinnande. Det gjorde för ont. Allt påminde henne om honom här. Inristningen i stenväggen, den smala gången djupare in i grottan och den öppna platån i berget. Gräset växte precis som förut, men de små blommorna som Tenn brukade plocka hade vissnat sedan länge. De små lufthålen i bergstaket släppte in tillräckligt med ljus för henne att kunna se platsen hon och Tenn spenderat så mycket tid på tillsammans.
   Hon kände hur benen gav vika under henne och bara ett par sekunder därefter föll hon ihop. Tårar bildades i de bärnstensfärgade ögonen, och hon snyftade lågt i ett försök till att hålla dem tillbaka men förgäves.
   “Jag är ledsen.” Hennes röst var tjock och grötig av gråt. “Jag är så ledsen Tenn. Jag vet inte... jag vet inte. Vad ska jag göra? Var är du? Snälla, ge mig ett… ett minsta tecken. På att du lever…” Det gjorde ont att tänka tanken, och att yttra orden högt skrämde henne. “Dina barn behöver dig. Jag behöver dig.”
   Hon tog ett djupt och darrande andetag. Tenn hade inte velat att hon skulle gråta.
   “Förlåt.” Viskade hon lågmält och harklade sig lågt. Varför talade hon till honom som om han var död? Han var inte död.
   “Lev blir allt mer lik dig varje dag, vet du? Hans sätt att tala, hans blick...” Hon såg mot den smala strimman av ljus. “Och Radagast, vår Radagast. Jag ser din kärlek och värme hos honom var dag.” Det ryckte försiktigt i hennes läppar. “Och Mara, vår vackra Mara. Jag ser mörkret inom henne, Tenn. Du var den som hon fann trygghet hos. Jag vet inte hur jag ska finnas där för henne som du gjorde.” Vasilisa suckade tyst. Tenn hade alltid varit bäst med dem alla, att skoja och leka. Vad skulle hon göra utan honom?