Smidigare än förut skred den unge hannen fram mellan buskage och annan vegetation. Ett fågelpar tjattrade nervöst när vargen gick förbi, de visste trots allt inte att där inte fanns något som helst intresse i dem. Omen var nöjd och belåten, faktiskt hade han lyckats ordna en bra bit mat åt både sig själv och åt sin moder Imani. Som tiden satte sina spår hos den unge så vart minnet av sin tvillingsyster allt svagare. En gång i tiden hade de varit nära varandra, men så hade den där dagen kommit då deras lyckliga familj bröts itu. Modern blev snabbt sjuk. Kanske av oro. Hon var endast ett skal av sitt forna jag - hon märkte knappt att den knubbige lilla sonen höll på att växa upp. Fast vem var han att döma henne. 
"Oroa er inte, jag är mättad för dagen." De lugnande orden var riktade mot fågelparet. Imani hade ju sagt så länge han kunde minnas att man endast skulle ta det man behövde. Och sedan tacka gudarna för födan. Respekt var någonting som hon såg som mycket dyrbart och viktigt. Att respektera liv. 

Nu var lyan långt borta, i den här delen av Kawazatriskogen hade han aldrig satt sin tass förut. Men moderns uppmaningar om att finna sin syster hade tvingat honom på okänd mark. Ungvargen hade aldrig varit en upptäckare precis, utan var trygg och bekväm i mer bekanta områden. Ibland var man tvungen att göra precis det man inte ville. Dock visste han inte längre för vems skull han gjorde det. Kanske, bara kanske, hade där såtts ett frö av förakt mot systern. Varför kom hon inte bara hem?

[Öppet för den som vill hoppa på! 1-2 st.]

Vargtiken var fortfarande stel i muskulaturen och hennes revben värkte för varje steg hon tog. Hennes skada var synlig mot den silvergrå pälsbeklädnaden i form av rivmärken, förmodligen orsakade av en björn. Blodet var torkat och läkningsprocessen var redan påbörjan, men det skulle ta lång tid.
 Skogen fylldes av ljudet av kvittrande fåglar och löv som prasslade i trädtopparna i den dansande vinden. Hon drog in dofterna från den vackra naturen för att eventuellt registrera hot eller villebråd. En lukt fastnade på hennes näthinna. En ung varghane var inärheten och hennes ögon sökte aktivt efter denne främling. Visserligen var det inte hennes revir och det var säkerligen hon som kunde komma att betraktas som inkräktare, men situationer likt denna ogillade hon. Det var dock oundvikligt.
Hennes ögon dansade på det bepälsade huvudet när ljudet av tassar mot marken avslöjade främlingen. Genast tog hon skydd bakom det tätbevuxna skogspartiet och betraktade varghanen på håll. Hon reflekterade genast över varför denna ungvarg var ute på äventyr alldeles ensam. Visserligen var han förmodligen inte såpass ung att han var bunden till sin mor, men var det klokt att röra sig utanför flockens gränser? Av ren nyfikenhet bestämde sig vargtiken att följa hanen för att se vart han var påväg.

Ett avlägset brak fick Omen att stelna till. Faktumet att han faktiskt var långt hemifrån, helt ensam, uppdagades sakta. Det var inget som ägnats mycket tanke tidigare utan det vart helt sonika bestämt vart sökandet skulle styras. Öronen vreds nervöst åt olika håll - men inget utöver det vanliga hördes numer. 
"Ophelia..?" sade hanen prövande, fast han redan visste att där inte skulle höras något svar från sin syster. Men om han någonsin velat ha henne vid sin sida som mest, så var det nu. Mörkret i skogen tycktes med påtagligt, skrämmande. Uråldriga träd stod hotfullt hukande över honom. Som om de hånade honom. Så liten i en stor värld fylld med faror. Det var som att be om trubbel! 
"Det kommer gå bra." Den plötsliga beslutsamheten i rösten överraskade Omen själv. Nästan så han faktiskt trodde på det. Dumma, dumma varg som tog Ophelia och tvingade ut honom hit. För det var bara han själv som kunde leta efter henne av dom två. 

Suck. Det var bara att fortsätta. Någon gång borde han ju hitta någon sorts spår efter sin tvilling. Det måste han. 
Just som ungvargen skulle fortsätta sin färd slog alarmsystemet igång. Hela kroppen spändes i ett försök att se större, starkare ut. Antagligen så var det inte så mycket för världen. En doft av en annan varg och blod i närheten!
"Vem där?!" Rösten lät liten och klen i jämförelse med det tidigare uttalandet. Desperat flackade de gröna över omgivningen.

[Yay  :face:]

Hennes klumpiga gång tack vare skadan gjorde att hon snubblade och knäckte flertalet grenar på mitten. Hon hade dock förväntat sig att främlingen skulle känna hennes närvaro på den starka blodlukten som hon konstant bar med sig och när han yttrade sig flinade hon svagt. Det var uppenbart att den unga varghanen var osäker och kanske även lite skrämd?
Vargtiken steg ut ur skuggans skydd och ljuset föll genast på hennes kropp. Hennes skada var uppenbar i solens sken och pälsen dansade till den svaga brisen. Den isblå blicken var envist fäst på hanen och hon tog några steg närmare.
"Tyvärr, som du ser, är jag skadad och utgör inget större hot för dig, lilla vän", sade hon retsamt och slickade sig om munnen.
Hon studerade den lilla varghanen innan hon bekymmerslöst satte sig ner på marken framför honom. Nox var noga med att hålla ett visst avstånd från främlingen, hon var inte speciellt intresserad av närhet.
"Varför är du inte hos din flock. Eller är du utstött?", frågade hon och lät huvudet falla frågandes på sned. Hennes uttryck var trots allt inte vänligt, utan snarare beodrande. Hon ville veta för att säkerställa att eventuella bakhåll ej skulle inträffa. Tiken ogillade obehagliga överraskningar, särskilt när hon var skadad.

Plötsligt skred en varg fram från ett buskage i närheten. Instinktivt föll öronen bakåt och en oroad min ägde hannens anlete. Främlingen såg sargad ut, men var ändå just en främling. Kanske var allt bara ett skådespel för att få honom att fälla sin garde. Omens gröna mötte tikens isblå. Något sade honom att vara på en extra vakt. Vem vet, det kanske till och med var vargen i egen hög person som kidnappade hans tvillingsyster.
Utan att säga ett ord nickade ungvargen vagt. Visst verkade hon skadad. Frågan var varför hon var så kaxig - sitt handikapp till trots? Tydligen var han själv allt annat än farlig till utseendet då den främmande honan utan problem slog sig ned. Stelt rätade den yngre smått upp kroppen, utan att vika av med blicken en millisekund.
"Vad angår det dig?" Frågan var uppriktig. Det sista han ville var att avslöja sin utsatthet. Den andre var både äldre och större, vilket var ett övertag han ovilligt ökade på. "Men om du vill, kan jag erbjuda mitt namn." sade han i ett försök att ändra över den obekväma situationen.

En morrning steg ur vargtikens strupe vid hanens yttrande om att det inte var hennes angelägenhet.
"Var nu inte otrevlig varghane", muttrade hon och reste sig för att ta ytterligare ett steg mot främlingen.
Denna varghane hade sannerligen inte lärt sig av sina föräldrar att man bör visa äldre respekt. Nox blottade tänderna för hanen för att förhoppningsvis skrämma ur honom informationen.
"Är du ensam eller inte... svara mig nu ynglig", sade hon irriterat och spände sin isande blick i hans gröna ögon.
Tyvärr hade Nox ett förkastligt kort temperament och hanen var nu hennes måltavla för aggression. Vargtikens osäkerhet med andra vargar infann sig inte hos henne i mötet med denna ynglig då hon helt enkelt inte kände sig hotat. Men det skulle visa sig vara en mycket farlig situation om han tillhörde en flock inärheten. Dock kunde hon inte riktigt slita sig från situationen, nyfikenheten hade ett alldeles för hårt grepp om henne för stunden.

Fnys. Vem trodde denna tik att hon var? Irriterat rynkades nosryggen. Hon var skadad, alltså borde främlingen vara försiktig. Tur för henne att han inte var den som bråkade i onödan. 
"Om du vill bli bemött trevligt bör det vara ömsesidigt, främling." Omen kunde inte låta bli att påpeka faktum. Rösten var förvånansvärt lugn, men än ägde ungvargen en röst som sällsamt ansågs som respektingivande. Just typiskt att man skulle stöta på en argbigga...
"Men eftersom du så tvunget vill veta..." Ena örat vände sig smått mot honan som orden talades. "...de kan vara här, eller längre bort. Jag vet inte säkert." Beroende på hur man såg det kunde det vara en lögn. Men faktiskt så visste Omen inte riktigt var alla flockmedlemmar befann sig. 
"Fast de är inget hot mot er, om ni är snäll mot mig." 
Smått hoppfullt såg ungvargen på främlingen. Detta kunde gå lugnt till - om de båda ville.

Vargtiken drog förnöjt på mungiporna när hon fick svar på sin fråga. Hon satte sig åter ner i lugn och ro och studerade honom noggrant.
"Nåväl, inte är jag elak inte. Jag vill bara att du svarade på min fråga och du var klok i att lyda", sade hon smått triumferande och vädrade samtidigt i luften för att försäkra sig om att det endast var hon och yngligen på plats.
"Vad söker du efter?", fortsatte hon sedan, med en glimt av nyfikenhet.
Nox ville givetvis undersöka varför denna varghane befann sig långt ifrån sin flock, särskilt med tanke på alla de faror som härjade i skogen. Hon hade inte för avsikt att skada honom, det hade hon sällan med andra vargar. Men hon älskade att retas, särskilt med yngligar som denne.

Fundersamt såg Omen på den andre. Vilket märklig figur. Vad ville hon, egentligen? Bara uttråkad? Detta var antagligen bara början. 
Tyst lyssnade ungvargen till vad den andre hade att säga. Osäkert vreds örat åter smått bakåt, som en förlängning från tankarna. Det var ytterst sällan som han faktiskt hade stött på någon utomstående. Faktiskt kunde han räkna gångerna på sin ena tass. Inte var det konstigt att osäkerheten steg med frågorna som kom. 
"Vad jag letar efter?" Att det var så tydligt. Ophelia hade varit den som var bra av dom på sånt här. Kanske var det bäst att bara göra som främlingen ville. 
"Efter en flockmedlem, hon är borta." Till slut kom det fram. Säkerligen gick det att snappa upp av kroppsspråket hur han kände. Uppgiven, ledsen och frustrerad. Än var Omen inte särskilt skicklig på att dölja sina känslor. Kanske skulle han alltid vara som en öppen bok. 
"Ehhm... Det skulle kännas bättre om jag fick veta ditt namn." Nervöst slickade sig han snabbt om nosen.

Nox studerade hanen noggrant medans han talade om denne okända flockmedlem som han så ihärdigt sökte efter. Vargtiken kunde känna hur en viss empati spred sig i hennes annars så tomma inre och hon skakade på huvudet som för att få undan känslan. När han sedan frågade henne om namnet slickade hon sig snabbt om munnen.
"Jag heter Nox, natt.. kalla mig vad du föredrar", sade hon, förvånandsvärt artigt och lät sedan blicken vandra mellan trädstammarna och den vackra grönskan.
Vargtiken sökte efter dessa flockmedlemmar tillhörande unghanen, men hon kunde varken vädra eller skåda något i skogen.
"Vad heter du, främling?", frågade hon sedan, nästintill som om hon kunde tyckas intresserad av vad han hette. Men vargtiken såg allt annat än intresserad eller nyfiken ut. Hennes anlete var utmattat och frånvarande.