Kyla.
Tassarna landade mjukt på den spegel liknande marken. Klorna sjönk ner för att ge ett bättre grepp innan nästa språng analkandes. Musklerna sköt ifrån och han hoppade över en stor kristallsten, gled en bit och bromsade med klorna. Ett lätt skratt ekade ut ur hans mun och de isblåa ögonen sökte efter en ny plan.

Solen stod högt och fick hela landskapet att likna en enda stor diamant. Det klingade till när vinden svepte med sig några iskulor som studsade mot stenarna. De klarblåa ögonen såg sig runt för att försöka hitta ett annat liv. Det hade varit ensamt att vandra såhär länge och värmen genom öknen höll på att ta kål på honom. Han hade lyckats gömt sig för solens stekande strålar och enbart vandrat på natten. Han slickade sig om munnen och började röra på sig igen. Det fanns ingen mening i att stå stilla, hans bror skulle inte komma gående mot honom. Skulle han leta rätt på honom fick han höra sig för, nån måste ha sett den stora fula drummeln någonstans?

Messias ruskade på sig och sträckte ut stegen något. Han vann mycket mark och kunde färdas långt på kort tid utan att bli särskilt trött. Magen var nyligen fylld med en hare och liket hade han låtit ligga kvar på stenen. Det han saknade nu var ett sällskap, han var väldigt social av sig och saknade att tillhöra en flock. Det var en trygghetskänsla som han aldrig känt förut, men nu stod han här. Ensam och utstött på jakt efter sin bror. Han skrattade till igen över hur patetiskt det lät i hans huvud.

Den snövita tiken gick över det snötäckta landskapet, varje steg är försiktigt, hon ville absolut inte halka och göra illa sig. Hon höjer den gyllenbruna blicken och ser ut över landskapet, och hon kan inte låta bli att tänka att det är något magisk över kristallön , det var som om solen gav landet liv med sina strålar.

hennes vita päls smälte perfekt in i den vita naturen men inte helt, för hennes långa blåa man och lugg syntes ju på lång väg. Hon ruskar lite på huvudet så den långa luggen dansar mjukt och avslöjar hennes gyllenbruna blick men också tre ärr i ansiktet varav två löper över det högra ögat och det tredje strax bredvid ögat. På bogen har hon ett ärr också. Dessa ärr påminde henne hela tiden om ett misstag som hon aldrig tänkte göra om igen.

Hon går vidare och klipper lite med öronen när hon hör stenar dunsar mot klippor och andra stenar. Hon ler lite för sig själv, hon hade varit i lövskogen för länge nu, det är dags att se sig om och träffa nya bekantskaper, kanske finna en livspartner i framtiden?
Hon hade inga planer på att lämna flocken, det är en bra flock hon är med i och de är hennes familj och hem.

Tankarna fick henne att öka på takten, men hon var så upptagen i sina tankar att hon inte såg sig för. Plötsligt snubblar hon över en kristallsten som hade dykt upp framför henne utan att hon lagt märke till det, Hon tappar balansen och åker kana nerför klippan hon gick på, hon skäller till av förvåning och rädsla.

Messias mjuka tassar sjönk ner mot glaciärens mark. Trampdynorna fjädrade bort de värsta stötarna mot den hårda marken. Klorna sjönk ner mot den kalla backen och grävde sig ner för att ge bättre fäste. Han rörde sig i mjuk takt framåt, travade med varsamma steg vart han än gick. Hans tankar var kvar hos brodern och han ruskade på huvudet i ett desperat försök att glömma det vidriga odjuret för en stund. Han mindes hur Delgado hade ätit på deras moder när Messias försökt att hitta vatten i grottan. Han morrade till och gläfste lågt för att få bort dom irriterande tankarna. Han morrade dovt och försökte hindra sina hjärna att springa iväg med honom.

Klorna spärrades ned i kristallen och paniken började växa i honom. Han hade helt glömt bort att se sig för där han joggade omkring. Han var på väg nedför ett mindre stup som en gång i tiden säkert varit ett vattenfall. Han satte sig på hasorna och försökte få stopp. Han grävde ned klorna och kastade sig på sidan. Han fnös och låg där på mage och såg ned för kanten. 3,5 meter rätt ner i den stenhårda marken som dessutom hade hårda tagga uppskjutande på grund utav vattnet som en gång porlat där. Messias andades ut och slickade sig om munnen. Just snyggt om min egen bror hade tagit död på mig utan att ens vara närvarande.

Han reste sig upp och gick längsmed kanten för att hitta en väg ner. En bit bort fann han som stenar och en liten kana att ta hjälp av för att komma ner. Han hoppade smidigt och lätt på tre stenar för att sedan sätta sig i kanan och åka ned. Han skrattade till och log för sig själv. Men när verkligheten kom ikapp honom att han var helt ensam suckade han och reste sig upp. Med tunga steg började han vandra därifrån.

De spetsade öronen hörde ett skall fyllt av rädsla. Messias isblåa ögon började söka efter vem som gett ifrån sig skallet. Han såg en varg glida ned för en klippa och grävde ned klorna marken och sköt iväg i ett gigantsikt språng. Han lät benen föra honom så fort dom orkade fram till klippan där vargen just glidit ned. Han bromsade in en bit före så han hade chans att få stopp och inte braka rätt in i denne. Han tittade på vargen som doften avslöjade var en tik. Hur gick det?" Frågade han med orolig röst.

Det kändes som flera minuter, fast det kanske bara var några sekunder innan hon landande på en klippa under den hon hade gått på. Lyckligtvis hade hon inte kanat ner från ett högt ställe, men den lilla biten räckte ändå för att det kom smärtsamma stötar i hennes kropp när hon landar på ryggen. hon stönar till av smärta men också av sin egen dumhet. Hur kunde gå i sina egna tankar i ett landskap som hon inte är van vid?

Hon suckar tungt och rullar sig försiktigt över på magen, det gick vågor av smärta i henne men inget verkade brutet i allafall. hon fnyser till och skakar på sitt huvud, varför kom ingen syn som varande henne för detta? Men som sagt hennes kraft kan komma när den ville, det var inget hon styrde över.

Hon klipper med öronen när hon hör någon komma springandes emot henne. och hon grymtar till, hon hoppades att det inte var någon som är på dålig humör, för just nu kände hon sig inte stark nog att slåss. Hur gick det?" hörde hon plötsligt en orolig mörk röst intill henne. Hon tittar upp och ser rakt in i ett par mörkblåa ögon.

Hon stirrar på vargen framför henne vars doft avslöjande att han är en hane. Hon tar ett djupt andetag och lyckas resa på på sig i en sittande ställning, det kändes en aningen bättre nu.

Hon möter hans blåa blick med sin gyllenbruna och ärren lycte rosa mot hennes vita päls, hennes blåa lugg och man är rufsigt efter fallet. Hon ler försiktigt mot honom - Det gick bra, inget verkar vara brutet i alla fall. hennes röst är mild och ljus men det fanns även spår av chock och förvirring. Hon sveper lite med svansen - Vem är du ädle främling frågar hon sen, hon hade kroppen i en respektfull gest eller ja så gott det gick i alla fall.

Messias tittade på tiken med lugna ögon med svag ton av orolighet. Han tippade huvudet på sned och granskade henne lugnt utan att hon skulle känna sig hotad. Han satte sig ned för att ge henne utrymme när hon reste sig upp. Han andades ut när hon kunde resa sig själv utan någon större uppoffring. När hon sedan talade om för honom att hon trodde sig vara okej log han mjukt mot henne. "Det glädjer mig att få höra att du är okej." Hans ton var mörkt och vänlig, lugn och sansad. Hans isblåa ögon granskade hennes kropp. Hon var smäcker och graciös, något sargad som vittnade om att hon inte levt en dans på rosor. Hennes blåa man fascinerade honom, den var vackert placerad och låg som ett mjukt täcke över hennes nacke och ned över hennes ansikte. Hennes bruna ögon verkade tala om godhet och värme, hon utgjorde inget hot.

Messias log fortfarande varmt mot tiken när hon frågade vem han var. "Mitt namn är Messias. Vad är ditt namn, min sköna?" Han talade med artig ton och bugade sig djupt när han berättade sitt namn. Han reste sig upp igen i sittande position och la svansen runt sig. Han väntade tålmodigt på att få höra vad tikens namn var.

Ljudet av hans lugna röst fick henne att slappna av och hon ler ett varmt leende mot honom. När han säger sitt namn så smakar hon på det för sig själv i tankarna "Messias", ja namnet passade honom verkligen. Hon betraktar honom med sina guldbruna ögon när han frågar efter hennes namn, hon rodnar svagt till när han säger min sköna, det fick det pirra till i magen på henne. Hon lägger svansen runt sina tassar och svarar honom - jag heter Isidar Mithrim, men jag kallas för Mitri kort och gott. Hon böjer på huvudet i en respektfull bugning mot honom.

Hon lägger huvudet en aningen på sned så den långa blåa luggen faller ner mjukt längst den vänstra ansiktshalvan. "Han är verkligen stilig, det är som han är ett med landskapet, han smälter verkligen in."

Hon undrande om vad han gjorde här? han kanske hade en flock här? eller så var det hans revir? Suck hon borde ha kommit mer ut oftare, hon hade bara vagt aning om att det hade kommit nya flockar men vart de håller till visste hon inte riktigt. - jag ber om ursäkt om jag har trängt mig in på ditt revir Messias.
hon tittar på honom, ler blygt och klipper smått med öronen igen.

Messias tittade på henne med lugn blick och fortsatte le. Han tippade huvudet lite på sned när hon berättade sitt namn. Han satt tyst en stund för att låta namnet och bilden av tiken etsa sig fast i hans minne. Han nickade svagt och talade. "Trevligt att träffas, Mitri. Jag hoppas du inte finner min framfart som störande eller framfusig. Jag blev orolig när jag hörde ditt skall." Hans röst var lika lugn och fredlig som tidigare. Han svepte med svansen och la den sedan bakom sig.

Marken var hård och kall och han trivdes fruktansvärt bra på den här ön och förstod inte varför han inte träffat på någon annan än. Han flög iväg i sina tankar utan att lämna tiken med blicken. Mitri hade hans fulla uppmärksamhet även om han var försjunk i sig själv. När hennes röst bröt tystnaden var hans tankegångar som bortsuddade. De isblåa ögonen såg in i hennes bruna och släppte dom inte. "Nej, nej Mitri. Jag är flocklös. Jag har inte vandrat i dessa delar länge. Jag kommer från fjärran öster och har följt rykten och lovord om vart min bror har tagit vägen. Ryktena säger att han senast sågs här i Numorri. Jag hoppas finna honom här innan han försvinner igen." Messias log vänligt mot henne.

Hon kunde inte låta bli att skratta, fast hennes skratt var varken elakt eller respektlös utan snarare varmt och hjärtligt. - Nej nej, det är ingen fara, jag är glad att du dök upp. det är hon faktiskt, och det kändes mycket tryggare att vara två än att vandra runt omkring här själv. Tänk om hon hade gjort riktigt illa sig? vem vet hur länge hon hade kunnat ligga kvar här utan att någon visste om det?

Hon klipper med öronen och han har hennes fulla uppmärksamhet, hon blir lättnad när han berättar att detta är inte hans revir. Hon vill helst inte starta något bråk mellan någon flock och hennes egen. Han berättar om att han letar efter sin bror och en sorgsen glimt syns i hennes ögon innan den försvinner lika fort igen. - Om du vill så kan jag hjälpa dig att leta efter din bror. Orden kom ur hennes mun innan hon hann stoppa dem, hon visste inte varför men på något sätt ville hon följa med honom.

Konstigt att han inte var med i en flock, han så väldig stark och snabb ut, "han skulle bli en bra krigare" tänker hon för sig själv. Hon ryser till när en vind kommer farandes och river tag i pälsen, men hon ryser inte till av obehag, utan mer som hon tycker den är behaglig. Hon ser på honom igen och ler.

Messias ler varmt och fridfullt mot henne. Han känner sig glad över att ha träffat en annan varg, en god varg verkar det vara dessutom. Han tittade ut mot kristallöns område och fortsatte le, han trivdes här och ville inte lämna denna platsen. Men när Mitri pratade vred hans huvud tillbaks till hennes. De blå ögonen såg på henne med en värmande blick. "Jag är glad att jag var i närheten, om nu något gått snett. " svarade han henne artigt. Messias mjuka päls fladdrade till av vinden, han slöt ögonen och lyssnade enbart.

Mitris ord fick honom att slå upp ögonen, lite panikartat nästan. "Mitri.. Jag uppskattar verkligen din hjälp. Men min bror är inte som mig. Långt ifrån tyvärr, jag vet inte om jag kommer att gå fram till honom ens. Jag måste se honom på håll och avgöra om det är en fara eller inte. Jag vill inte utsätta dig, en nyfunnen -förhoppningsvis- vän för min broder. Det önskar jag inte ens min värsta fiende. " Hans röst var klok och försiktig, han ville inte utsätta någon för Delgados käftar.

Hon reser sig upp och tar ett steg närmare honom, och ett steg till och ett steg till och hon sträcker på halsen och låter sin nos snudda vid hans hals, ungefär som hon tackade honom. Hon drog i hans doft i nosen, drog en djup suck och hon skulle minnas hans doft utifall de skulle stötas på igen. - tack min vän säger hon med en mjukt vördnadsfull röst.

hon tittar upp på honom och skakar på huvudet, det han berättar om hans bror fick det väckas någonting inom henne, något som kunde vara beskyddande. hon ville inte heller att han skulle hamna i sin brors käftar efter vad Messias berättat så verkar hans bror inte vara den snällaste typen precis.

- Jag vill inte heller att du skall råka illa ut, dessutom så tänkte jag inte hoppa fram och visa mig för honom. Hon ger honom en liten lätt puff på hans bog med sin mjuka nos och ler mjukt. - dessutom är det bättre att man är två, man vet aldrig vad som skall hända när man vandrar själv.

Hon hörde klokheten men också paniken i hans röst att han är rädd för att hon skall råka illa ut.

(Off: är det okej om hon får en syn över något? (A))

Messias tittade på henne när hon gick fram mot honom, han kände hennes nos dra in hans doft. Det blev kallar mot hans hud, han log mot henne och nickade. "Ingen fara." Han buffade till henne under hakan som för att peppa henne lite. Han skrattade till och skakade på huvudet, drog ett djupt andetag och slöt ögonen. Han lyssnade på henne och öppnade ögonen för att se henne i ögonen. "Mitri, jag är tacksam för dina kloka ord och du är välkommen att följa med mig på min vandring efter min bror. Men när den dagen kommer att jag ska möta min bror vill jag att du är så långt borta som du bara kan ta dig." Han ler mot henne och reser sig upp. "Vi borde röra på oss, hitta skydd inför natten. Här på kristallön kan det vara klurigt med det. " Han sträckte på sig och började sedan gå mot klippkanten. "Kommer du?" Frågade han lugnt.

[off: Går alla tiders! :D]

Hon skrattade till när han gjorde det, hans skratt är smittande så glatt så bekymmerslöst. hon puffar honom på kinden mjukt och ler glatt. - Jag lovar dig Messias att jag skall vara så långt borta som jag kan den dagen du möter din bror. Men hon ser sedan stadigt in i hans isblåa ögon, - Men då får du se till så du inte dör i hans käftar. Hon knycker på huvudet så den blåa luggen dansar. - Annars kommer jag att finna dig och hela dig. Hon ler snett mot honom.

Hon hör vad han säger och hon reser sig upp, och smyger sedan tyst upp bredvid honom. Hon ville inte snubbla och ramla nerför en klippa igen. Hon ryser till vid blotta tanken av det. Hon nickar mot honom och börjar gå några steg men helt plötsligt så får hon en fruktansvärd smärta i huvudet och hon stönar till av smärta, hennes ögon börjar glöda starkt, en syn varför just nu tänker hon för sig själv.

Synen är inget vidare den visar den dagen Messias och hans bror möts, och de slåss med varandra, men innan hon får veta om Messias klarar sig undan striden så försvinner den igen. Åhh vad hon hatar sin kraft ibland, den kunde visa saker som hon inte ens ville se. Hon mår illa och hela hennes kropp darrar och hon gnyr till av smärtan.

(Off: så nu tror jag det skall bli bra^^ hon kan ju som sagt se någ mer senare men det kan vi ta då^^, hoppas det är okej med dig att hon såg denna syn? ^^=

(off: Det blir bra :] )

Messias log mot henne och ett varmt skratt ljöd ur honom. Han skakade på huvudet och tog några steg framåt. "Du är verkligen ödmjuk, Mitri. Jag är glad att jag vandrade på denna ö just idag. " Hans ord var lugna och han talade med samma mörka röst som innan. De isblåa ögonen följde hennes slanka kropp från svans till huvud. Han skulle just börja gå när hennes ögon började lysa. "Mitri?!" Hans röst var orolig och han vred runt sig i luften för att snabbt ta sig fram till hennes gnyende kropp. Han ställer sin bastanta kropp tätt bredvid hennes och lyfter upp hennes huvud försiktigt. Hans tyngd hjälper honom stå stabilt när hennes kropp behöver stöd. Han håller hennes huvud uppe försiktigt och frågar med ängslig röst "vad händer?"

Hon andas snabbt och flämtande, huvudet dunkar av smärta och hennes ögon slutar att glöda när synen försvinner. Hon kunde känna att Messias håller upp hennes huvud och hon möter hans isblåa blick med sin. Hennes ögon är rädda och oroliga, rädd för vad han skall tycka om henne och hennes krafter. - Jag... jag mår bra lyckas hon fram till slut.

hon ler svagt men försiktigt mot honom, men hon trycker sitt kropp mot hans, för att söka trygghet och skydd, hon känner sig så.. förödmjukat, förnedrad över att hennes krafter skulle komma och förstöra för henne igen.

Hon ger ifrån sig en suck och står stilla intill honom medan den dunkande huvudvärken sakta börja klinga av. - Det var min kraft som kom fram säger hon med en motvilja i sin röst. - Jag. jag fick en syn om dig och din bror säger hon nervöst och oroligt. hennes öron slokar och hon vågar inte möta hans blick rädd för vad han skulle säga eller tycka.

Messias tittade på henne ängsligt och oroligt. Han väntade på att få en reaktion av henne så han visste om han kunde göra något för hennes skull. Han tvekade innan han sakta drog undan huvudet sitt, hon verkade kunna hålla upp sitt egna igen. Hon talade om att hon var okej och han log lättat. "Jag blev riktigt orolig för dig. " han talade med lugn röst, en liten bit ängslighet fanns i den och han tittade på henne med de isblåa ögonen. Han skulle just fråga vad som hänt när hon talade till honom igen. Hennes kraft? Den orsakar henne smärta och oro? Vad var det för typ av kraft, krafter ska man använda mot andra... inte tvärtom.. tankarna vandrade runt i hans huvudet och han la huvudet på sned när hon talade igen. Hans bror, vad hade Delgado med henne att göra? Hennes plötsliga skamsenhet fick Messias att dra sig undan från sina tankar och ta ett steg fram. Han buffade henne på nosen, mjukt och försiktigt med en uppmanade ton i rösten talade han till henne. "Mitri, du behöver inte skämmas! " Han log vänligt mot henne.

Hon möter hans isblåa ögon och ler lite, men det är ett osäkert blygt leende. Hon tar ett steg närmare honom och lutar huvudet mot hans hals, drar i hans doft i sin nos och suckar djup. han fick henne att slappna av, hon kände att hon kunde lita på honom, han förtjänade att få veta..

Hon höjer huvudet och möter hans isblåa blick igen och klipper lite med öronen. - Det är ingen fara Messias, jag mår redan bättre. hon ler ett mjukt leende mot honom.

När han buffar henne på nosen rodnar hon en aning men ger honom en mjuk buff på hans nos tillbaka och hans vänliga leende och röst fick henne att glömma skamsenheten över sin kraft. - Tack Messias, men du förtjänar att få reda på vad jag såg. Hon lägger huvudet på sned så hennes långa blåa lugg hänger ner över det guldbruna ögonen.

Hon tar ett djupt andetag innan hon fortsätter. - Min syn visade den dagen du och din bror möts, och ni slåss med varandra, men innan jag fick veta om du klarar dig undan striden, så slutade synen. Hon hänger lite med huvudet och hon får tårar i ögonen. hon tyckte inte att få ofullbordade syner.