De hade färdats en lång väg genom bergen. Äntligen kunde han känna djävulsmark under sina tassar. Hans medresenär hade varit tyst under större delen av resan. Tass hade tappat känseln i tungan. Det bultade i munnen. Den svarta ullbollen hade måhända varit tystlåten, men hennes kämpaglöd var inte knäckt. Hon hade aldrig gett upp, hon hade rivit och klöst honom tills hennes egen blod blandades med hans. Nu stannade den bruna hanen och såg upp på den välbekanta bergstoppen. Han såg den utsprängda, slingrande vägen upp till grottmynningen. Däruppe på platån kunde han skymta en slumrande varg i solen. Han kunde känna flockens närvaro. Tass var hemma igen. Hastigt spottade han ut den lilla varelsen framför sina tassar. 

"Valpar. Det är dags för träning." Äntligen var han av med sin fluffiga last. Valparna hade fortfarande mycket att lära - skulle de bli duktiga krigare behövde de träna. Den effektivaste träningen var den som involverade riktiga motståndare. Tass blick sjönk till den svarta saken på marken. Han var förvisso inte helt övertygad om att varelsen skulle kunna tituleras som riktig motståndare. Men åtminstone en levande motståndare. Hur som helst, valparna skulle bli överförtjusta. 


(Thats right mina små kycklingar, kom och lek med aena nu<3)

Qilaq hade mest umgåtts med Novoka. Han skulle inte byta bort det de hittat på, sedan de var riktigt små, mot något i världen. Dock kände han ständigt en gnagande känsla av att han inte levde upp till flockens förväntningar. Det gick att trösta sig med att Novoka inte direkt heller gjorde det. Qilaqs liv hade varit för stilla. Kanske inte händelselöst. Eller jo, kanske lite. Det var något som gjorde Qilaq frustrerad varje vaken timme när Novoka inte var nära. Så hjärtat slog ett extra slag och ögonen spärrades upp när han hörde rösten som tillhörde Tramptass. Qilaq spottade ut en fjäder ur munnen. Som valp hade han inte haft några fjädrar, men han hade fått en riktig krage nu på sistone. Sakta men säkert hade han utvecklat familjeattributet. Qilaq var inte sen med att lämna sin viloplats i direkta solstrålar, utan reste sig upp för fort. Han lyckades återfå balansen innan han gjorde något så pinsamt som att tumla ner från sitt viloställe. Istället var han, x antal skutt senare, framme vid sin ledare som kallat honom till sig för att se på något. Redan på avstånd hade Qilaq lagt märke till figuren på marken. Va? Qilaq vidgade ögonen. Ett smil framträdde på hans läppar och han varvade upp sig själv med massa scenarion. En liten främling. Ny lekkamrat. Inget som skulle ersätta Novoka, men...! Den hade vingar, man såg inte sådant varje dag. Tänk att trasa sönder vingar. Svart var den. Den hade inte kommit frivilligt. Så mycket kunde man lista ut. Qilaq anade att Tass hade något roligt i kikaren när han sagt träning.
  "Vad är det där?" frågade Qilaq upphetsat.
  Träning. Okej. Qilaq visade med tydligt kroppsspråk att han var riktigt redo. Varför hände inte sådant här oftare? Det var en väldigt liten varg, men den måste vara stark på något sätt. Den såg inte stark ut. Fanns det någon hake? Qilaq var inte så bra på att tänka på sådant, så han släppte tanken även om han stint såg på gestalten.

Idag skiner solen starkt över det röda landskapet, det är varmt men inte allt för varmt. Novoka hade bestämt sig tidigare under dagen att inte lämna grottan, han var för trött för det. Han hade gömt sig, hittat ett ypperligt bra ställe för att vila på. Ifred, dit inga blickar når. Han ligger helt avdäckad på rygg, med tungan hängade utför mungipan och benen rakt upp i vädret. Det ser nästan ut som om han spelar död. En liten fluga bestämmer sig för att flyga in i munnen hans, landar långt bak på hans tunga. Den tvingar honom till att hosta innan den flyger iväg, Novoka rullar över på mage och spänner öronen. Försöker att lyssna så att ingen annan upptäckt honom, kusten verkar klar och snart ställer han sig upp. Vandrar bort från gömstället, ser ut ur grottans öppning. Där ligger en Qilaq. «Valpar. Det är dags för träning» ropar en bekant röst, ledaren, Tramptass. Han ser på brodern som snabbt skuttar iväg ner emot deras ledare. Det rycker till i valpens kropp, han skyndar sig efter.
  Novoka stannar bredvid sin bror, finaste Qilaq. De gula ögonen ser upp emot Tramptass, han är alldeles blodig runt sin mun. Han ser snart på den svarta filuren som ligger på marken, också täckt av blod. Den är bevingad och bär på blåa tecken, samt att den är mycket liten. Den blir säkert rolig att leka med. Novoka ler. «Vad är det där?» frågar hans bror, han fnissar till och hejdar sig från att dumförklara Qilaq. Han ville inte se dålig ut inför ledaren, men framförallt inte såra sin Qilaq. Han var beredd, beredd på att få påbörja träningen. Väntade otåligt.

Färden hade varit lång, men ännu längre hade den känts. Den hade tagit minuter, men Aena upplevde minuterna som dagar fyllda av smärta. Hon hade gråtit hela vägen, stundvis hade hon skrikit efter hjälp men hon slutade när hennes röst blivit hes och hennes hals började göra ont. 
  Aena trodde sig blivit avdomnad av smärta när den, fortfarande, främmande hanen släppte ned hennes krampande kropp och smärtan ekade igenom hela henne. Allt hon kunde förmå sig själv att göra var att gny till.
  "Valpar. Det är dags för träning." Aena drog efter andan. Hon var inte särskilt smart, hon var fortfarande endast en valp, men ändå visste hon vad orden betydde. 
  Långsamt vred Aena på sig samtidigt som hon snyftade till. Hennes muskler protesterade, liksom hennes skelett, när hon försökte röra på sig, men hon visste att hon var tvungen. En röst inom henne skrek att hon var tvungen att ta sig därifrån, bort från den blick som var lika röd som det blod som pulserade ut ur henne och ned på den orangea, torra marken. 
  "Vad är det där?" Det var då Aena ställde sig upp på skakiga, trasiga ben och började, så snabbt hon kunde, halta bort från platsen. 
  För varje steg hon tog kände hon en enorm smärta stråla upp från hennes ben, eller så var det hennes mage: Hon var i för mycket smärta för att kunna lokalisera den och det var för mycket blod för att hon skulle kunna se var skadorna fanns.

Novoka och Qilaq kom en efter en fram till ledaren för att se vad han hade med sig. Tass log svagt åt deras nyfikenhet och upphetsning. "Vad är det där?" Qilaqs fråga får Tass att sänka blicken till det svarta, tilltufsade byltet. Tja, vad var det egentligen? Det kanske inte var en fullvärdig motståndare till valparna. Men den var seglivad och envis. 

"Det här är ert första uppdrag." Svarade Tass tillslut och såg från Qilaq till Novoka med en allvarlig blick. Vanligtvis tilldelades inte valpar uppdrag i flocken. Men Tass var övertygad om att valparna uppskattade att ha en syssla. De skulle ta sitt uppdrag på största allvar. "Ni ska hålla den vid liv till nästa fullmåne. Vid fullmåne, för den till mig.. vid liv." Det skulle ge dem några dagars sysselsättning. Den svarta fluffbollen hade ljudlöst kravlat sig iväg under deras samtal. Tass såg efter den och ryckte på axlarna. "Men den behöver säkerligen inte alla kroppsdelar för att vara vid liv." Han såg på valparna och flinade illvilligt. Fluffbollen var i deras tassar nu - och det var upp till dem att hålla sin leksak någorlunda vid liv.

Qilaq blinkade storögt åt den inledande meningen. Första uppdraget. Han log lite åt Tramptass allvarliga uppsyn. Det var inte så att han inte tog det seriöst. Han var bara lite ofokuserad på vad Tass sade, när han nu såg på den svarta saken. Hans leende antog en mer okynnig karaktär. Qilaqs öron ryckte till. Han och Novoka skulle hålla tingesten vid liv tills nästa fullmåne. Vad hände då? Skulle Tass offra den eller något? Qilaq såg spänt och förväntansfullt från saken och vidare till Tramptass. Det var första gången de fått ägna sig åt något som på riktigt verkade produktivt. Qilaq såg på saken med viss hunger. Han slickade sig om munnen. Den behövde inte vara vid liv då, några dagar från denna dag. Tass kunde knappast ha fel. Han måste ha haft något i åtanke. Två hungriga vargar slöt upp vid en liten... vad det nu var. Knappt en varg, i Qilaqs tycke. Med både storlek och skick i åtanke. Qilaq tassade fram till den lilla. Så snart Qilaqs ledare markerat äventyrets start så skuttade Qilaq ifatt det svarta fluffet. Han sladdade runt framför saken som gjort ett försök att fly. Dess framfart behövde stoppas. Qilaq höjde en tass mot dens bog för att välta lillan. Han agerade mobbare för första gången i sitt liv.
  "Hörru, fjäril. Flyger du inte?" frågade Qilaq med ett spjuveraktigt flin medan han väntade in Novoka.

«Det här är ert första uppdrag. Ni ska hålla den vid liv till nästa fullmåne. Vid fullmåne, för den till mig.. vid liv» allvaret hörs tydligt i ledarens röst och Novoka lyssnar noga, noga. Han följer Tramptass blick som snart landar på den svarta bollen, den lille haltar sig så snabbt som den bara kan och orkar bort ifrån platsen. Det syns tydligt hur mycket smärta som den är i. När han fortsätter att tala vänds de gula ögonen åter tillbaka till honom. «Men den behöver säkerligen inte alla kroppsdelar för att vara vid liv» valpen ler och ser på sin bror som snabbt tassar bort till byltet. Qilaq stannar framför fluffet och lägger tassen över dennes bog. «Hörru, fjäril. Flyger du inte?» slinker ur brodern med ett stort flin i sitt ansikte. Novoka nickar åt Tramptass innan han sätter fart emot den lille. Skyndar sig, snabbt. Stannar bakom den svarta lilla saken som tycks likna en fjäril, hindrar den från att vända sig om och fly. «Jag tror inte att den skulle orka att ens flyga, den ser någorlunda svag ut. Kolla bara hur mycket den skakar» börjar han. «Behöver jag ens nämna hur mycket blod den kan ha förlorat?» ett svagt leende börjar sprida sig över hans läppar, han sluter ögonen och lägger öronen emot nacken. «Om den skall kunna överleva, till fullmånen, måste vi säkerligen stoppa dennes blödningar» ögonen öppnas, öronen snärtar till. «Vi kanske blir tvungna att bränna den något?» han avslutar med ett skratt, det var inget trevligt sådant. Ögonen höjer sig från den lille upp emot Qilaq. «Vi får inte glömma att mata den heller» med en duns sätter han sig ner på den röda marken, dammet yr. Svansen lägger sig runt hans tassar.

"Hörru, fjäril. Flyger du inte?" Aena gnydde till och stannade, kröp ihop till en liten, defensiv, svart boll. Det var det ända hon förmådde att göra. Hon var både för rädd och i för mycket smärta för att kunna forma ord. Trots det kunde hon inte hjälp att diskret snegla mot sina vingar, testade dem en aning bara för att se om de fortfarande fanns kvar. Till hennes stora lättnad var dem oskadda.
  "Jag tror inte att den skulle orka att ens flyga, den ser någorlunda svag ut. Kolla bara hur mycket den skakar." Aena kunde inte hjälpa att känna sig lite generad, ändå fast hon visste att hon inte skulle kunna sluta även fast hon ville.
  "Om den skall kunna överleva, till fullmånen, måste vi säkerligen stoppa dennes blödningar." En känsla spred sig från Aenas bröstkorg och för första gången på länge kände hon hur pulsen långsamt lugnade sig, hur hon slutade skaka och hur hopp spred sig i hennes sinne. Det varade dock ytterst kort för snart därefter tillade vargen "Vi kanske blir tvungna att bränna den något?" och ett skratt följde. Aena drog efter andan och kände hur tårarna fick ny kraft.
  "Snälla", pep hon, snyftade hon, utan att riktigt veta vad hon bad om. "Snälla."

[Tass skulle inte göra några fler inlägg pga begränsat internet läste jag häromdan så vi rollar vidare själva!]

Qilaq kände inte för att fråga vad den hette, och det var inte nödvändigt just nu. Novoka kommenterade att den troligen inte kunde flyga. Det var nog sant. Jo, nog kunde Qilaq se hur den skakade. Den crème-färgade hanen hade hittills inget intresse i den lillas känslor och upplevelser. Novoka fortsatte med att de måste ta hand om saken lite grand ifall den skulle överleva dessa dagar och Qilaq fnös. Hans bror hade förvisso rätt, men det lät inte som något Novoka borde säga. Å andra sidan var det en korrekt tanke. Det gick en tid av tystnad medan de betraktade lillan. Bränna den, föreslog Novoka. Qilaq nickade, och låtsades tankfull medan han tampades med impulserna att se vad den lilla gick för. Qilaq vidgade ögonen när tingesten talade. Den bad om nåd eller något.
  "Vad nu?" frågade Qilaq med ett förväntansfullt grin. "Egentligen skulle du väl prova de orden någon annanstans, men nu blev jag lite nyfiken."
  Han såg på saken som återigen var i klart underläge. Mer så nu, som skadad. Han ville desperat höra vad den hade att säga så att han kunde skrida till nästa fas. För han var inte säker på vad som var lämpligt nu. Den lilla var väldigt skör och Qilaq ville veta vad han kunde spela på, kanske var eld något Novoka hade rätt i. Något sade honom dock att valpen, för det var nog en valp, behövde vara i ett semi-respektabelt skick.
  "Novoka, vi sparar vingarna tills efter fullmånen åtminstone", sade Qilaq seriöst för en gångs skull.

"Vad nu? Egentligen skulle du väl prova de orden någon annanstans, men nu blev jag lite nyfiken." Vad var 'någon annanstans'? Om Aena inte höll på att bli dödad skulle hon frågat.
  "Gör mig inte illa. Varför gör ni mig illa?" pep hon. 
  "Novoka, vi sparar vingarna tills efter fullmånen åtminstone." Aena gnydde till och som om det var gudarna själv som gav henne kraft ställde hon sig upp och började springa, haltandes, samtidigt som hon häftigt rörde vingarna. Det gjorde ont, och hennes kropp kändes tyngre än vanligt men till slut lyfte hennes små tassar från marken.

[Sorry för segt svar. Vill dock tillägga, om jag inte redan gjort det, att jag inte vill att Aena ska förlora sin vingar :') <'3]

[Jag och Alice vet, men inte pojkarna, men oroa dig inte! Vår ledare tänkte att Aena kan få fly nu så att Qilaq och Novoka får en bestraffning för det. Jag PP:ar Novoka lite smått, med tillåtelse såklart, och avslutar det här lite kasst. Tycker att vi säger att Aena orkar flyga bort... Om inte annat kan jag ändra detta inlägg på beställning.]

Den lilla ville veta varför de skadade henne. Qilaq fnissade lite och såg på Novoka.
  "Tjaaaa, duuuu, vi tillhör väl Devils, inte sant? Novo - visst?" sade Qilaq och var lite väl ouppmärksam, för han hade ju inte riktigt väntat sig fjärilens nästa drag.
  Qilaq hade just tänkt säga något till Novoka så han öppnade munnen, men så hörde han ett ljud. Han följde Novokas förbluffade blick till den bevingade. Novoka såg på honom och Qilaq fick ett ilskt ansiktsuttryck när hans blick manade Novoka att springa vilket han själv också satte fart med att göra. 
  "Hallå, va?" utropade Qilaq förvånat och frustrerat och käftarna snappade i luften efter baktassarna som precis lyfts utom räckhåll.
  Han rev i luften och högg efter den lilla. Hon var för liten och hon hade varit ... för snabb? Qilaq sprang runt och försökte upprepade gånger hoppa, också från stenar. Nej, nej, nej...
  "Va?" gnällde Qilaq och såg förfärat på Novoka. "VA?!"
  Han stampade i marken och fattade inte hur de lyckats släppa saken ur sikte till den grad där de blivit grundlurade. Vad skulle Tramptass göra när de misslyckats med sitt första, till och med gemensamma uppdrag?
  "Eh..." började Qilaq mållöst. "OK... Nej, alltså, vad kommer Tass säga?"
  Qilaqs ton var otålig och han såg efter den lilla pälsbollen som fladdrade iväg. Han väntade inte på något svar från Novoka. Wow, Tass blir inte glad direkt...
  "Vi måste berätta om det här för honom, men ljug för allt i världen", sade Qilaq panikslaget. "Vi måste komma på en riktigt bra ursäkt... Alltså..."
  Jahapp. Varesig deras skämt till leksak kunde flyga hela vägen utom synhåll eller ej, så hade Qilaq redan tappat intresset och börjat tänka domedagstankar. Novoka var minst lika mållös som Qilaq egentligen var men de kanske kunde komma på en värdig historia. Klumpigt... Kanske säga att de låtit pälsbollen ge sig iväg eller något... Om de bara flikade in att den blivit rejält skraj och blodig på köpet. Nog visste väl den bevingade valpen att Devils var odjur vid det här laget, men de hade ju inte varit klara med henne ändå... Äsch. Det skulle lösa sig. De behövde slå sina kloka huvuden ihop vilket dock inte alltid gick så värst bra. Äsch.