[Öppet roll. Vem som helst kan hoppa in. Ingen antal-gräns]

Vinden viner mellan stenarna och rufsar om i den svarta pälsen. Ungtikens päls har mörknat ordentligt. Och tecknena på hennes kropp framträder klart och nästan glödande. Ögonen glöder. Och den pupillösa blicken söker över det steniga landskapet. Hon har entrat Raukakekedjan och känner sig lite vilse. Kanske är den största orsaken till det att hennes resesällskap har lämnat hennes sida. De kom ifrån varandra och hon är inte säker på vart han kan befinna sig. Men de vet vilken väg de valt att ta. Så förr eller senare så kommer de nog stöta på varandra igen. Hon vill heller inte att han ska känna sig fängslad att alltid vara i hennes sällskap. Hon önskar honom frihet och lycka. För det är starka känslor hon hyser för honom. Men hon är ännu ung och oerfaren på den punkten.

De långa öronen står spetsade på huvudet och vippar då och då fram och tillbaka för att lokalisera ljud omkring henne. Eller kanske inte... Det är jordens röst hon lyssnar till. Klippornas viskningar och bergens stämma. Vart är hon någonstans? Vart är han någonstans? Inte i närheten i alla fall. Jorden skulle talat om det för henne.

Den långa randiga svansen slingrar sig bakom ungtiken när hon vandrar framåt. Hon verkar ha bra grepp i dessa berg. Trots att det är första gången i hennes unga liv som hon faktiskt vandrar i bergsområde. Hon stannar upp. Vädrar lätt i luften. Ruskar sedan på sitt nätta huvud och sluter ögonen för en stund. När ögonlocken öppnas igen är den glödande blicken lika intensiv som alltid. Hon sätter kroppen i rörelse igen. Ingen osäkerhet syns hos henne trots att hon vandrar på okänd mark. Hon är inte rädd. Rädsla är ingen vänlig följeslagare. Man ska helst lämna den bakom om man kan. Hon har lärt sig att rädsla inte ger något. Man kan bara vandra framåt.

*pet*

//Joinar :)//

Sakta steg hördes, någonstans. Dem ökade gång på gång takt. Nu kunde man också höra tikens flämtande andhämtning.
Hon ansträngde sig, så gott hon kunde, på att fortsätta framåt för att sedan misslyckas toltalt. Hon snubblade, slog en kullerbytta och bara satt där. Hon kände sig iakttagen. Var det på riktigt eller henne själv som spelade sig ett spratt? Det hände ofta nuförtiden. Hon funderade på om hon började bli galen. Hon skrattade åt tanken. Eller så var hon redan det.

Hon svepte med svansen, klippte med öronen och tittade sig omkring. Hon var nu i Raukakekedjan. Trodde hon.
Tiken reste sig upp, tog ett par prövande steg framåt, och gick - hela tiden med blicken fäst vid marken. Vinden rev i hennes päls, som om den försökte trösta henne för något som hon inte hade gjort. Hon fick den att ändra riktning ett par gånger, för att lokalisera sig om det fanns andra inom håll - men som förväntat, ingenting. Att använda sina krafter var egentligen bara ett slösande på energi som kunde ha varit nyttig till andra saker, men hon kunde inte hindra sig.
Sällskapssjuk var hon. Hon kallade sig själv en vandrare, men hon drogs alltid efter sällskap. Hon grimaserade då hon kom att tänka på det. Hon borde gå med i en flock snart, eller något liknande.

Där. Hon lyfte på huvudet och spärrade upp ögonen. Någon var här.
Hon passerade flera små klippblock, stenar, och någon enstaka tuva av gräs innan hon hittade det hon sökte. En annan varg, stor och med ljusblå mönster över kroppen. Hewa kom att tänka på att just färgerna påminde om henne själv. Hennes svans gled fram och tillbaka försiktigt, det ända uttrycket på att hon verkligen var tillfreds över sin upptäckt. Wieewho, hon hade hittat någon, vad skulle hon göra nu?
Hon satte sig ner, tittade efter vargen, och väntade på att den skulle lägga märke till henne istället.

Den unga tiken fortsätter vandra framåt. Lugnt och i sakta mak. Hon har inte bråttom. Och förhoppningsvis har hon inga osaliga andar efter sig ännu. Det har faktiskt varit lugnt sedan hon lämnat Kaiwood. Hon har inte heller hört något om några förföljare eller liknande och jorden har inte varnat henne för något heller.
Öronen spelar på det mörka huvudet och den ljusblå blicken försvinner några gånger bakom ögonlock när vargen blinkar.

Hon rör sig ljudlöst. Hennes tassar placeras mjukt mot marken. Jorden ser till att hon rör sig obemärkt fram. Och hennes doft är den av området hon befinner sig på. Hon har lärt sig att kamouflera sin doft. Det är en effektiv teknik och enkel teknik.

Öronen klipper till och blir spetsade på huvudet. Jorden viskar till henne och vibrationer i marken talar om för henne att någon närmar sig. En första tanke far till honom. Men hon kommer snabbt underfund med att denna varelse är för lätt för att vara den hane vars sällskap hon längtar efter. Ungtiken vänder sig om och blicken söker över området.

Mycket snart får hon syn på en främmande varg. Någon vars färger faktiskt påminner om hennes egna. Så lustigt. Det nätta huvudet tippas lätt på sne. Sedan rätar hon på nacken och ett lätt skall lämnar hennes strupe. Ett vänligt skall till hälsning. Misstänksam mot andra kommer hon alltid vara. Men hon är en social individ som uppskattar ett gott sällskap. Hon tycker faktiskt inte om att vara ensam.

Vargen la märke till henne - till Hewa's lättnad. Om hon inte hade gjort det skulle hon nog ha skämt ut sig själv igenom att följa efter. Hon besvarade skallet och tog ett par lätta steg framåt. Hon mindes inte riktigt när hon träffade en varg senast. Ett par månader sedan? Det kändes som år. Hon hade kommit hit, flyende från sin inbillade förföljare. Sin egen lilla galenskap hade fått henne att lämna allt hon höll kärt.

Hon svepte med blicken. Var de ensamma? Ja. Hon tittade ner i marken, upp på vargen, åt sidan och tvekade. Det största problemet var vad hon skulle säga. Om hon behövde säga någonting alls..
"...." Hon öppnade munnen som för att säga något men stängde den tvärt.
Rastlöst började hon gräva smått i marken med sin högra tass, väntande på sig själv att lista ut någonting Bra

"Eh.." Började hon. "Hej."
...
Bästa sättet att inleda en konversation i, helt klart.
Hon återfick lite mer mod.
"Varför kom du hit..? Är du också en vandrare?" .... Hon kände att hon ville slå huvudet hårt i en trädstam eller något, men sist hon hade gjort det hade det inte slutat särskilt bra.
Hon vägrade säga något mer, rädd att hon skulle lyckas ännu sämre.

Ungtiken studerar främlingen. Sedan sätter hon kroppen i rörelse och rör sig lätt och ljudlöst mot främlingen. Öronen står spetsade på hennes huvud och kroppshållningen är vänlig och nyfiken. Ögonen glöder mjukt som alltid.
"Hej". Besvarar hon främlingen och ett lätt leende pryder hennes svarta läppar.
Främlingen verkar osäker. Så Wami stannar på behörigt avstånd och väntar tills främlingen har sagt allt hon har att säga.
"Ja, jag är en vandrare". Svarar hon med sin mjuka vänliga stämma. Men en vandrare har hon inte varit fysiskt särskilt länge. Men förmodligen har hon varit det psykiskt väldigt länge. I alla fall hennes tankar och drömmar. hon älskar att kunna gå vart hon vill utan att behöva tänka på att vara hemma vid ett visst tillfälle. För hon har inget hem. Men hon är inte ledsen för det. Hon är bara väldigt målmedveten att hon en dag ska finna och skapa sig ett hem.
"Mitt namn är Wami. Vad heter du?" Man ska vara artig. Hon presenterar sig själv först innan hon frågar om främlingens namn. Vill man skapa god kontakt måste man kunna ge det man vill ha tillbaka.
Den långa svansen sveper mjukt bakom henne. I slingrande rörelser. Mjukt. Lugnt. Wami står där och studerar främlingen försiktigt. Inte så att denne ska känna sig uttittad. Hon är nyfiken. Hon har alltid varit nyfiken.

Den okända vargen närmade sig henne, tillsynes vänligt ställd, och besvarade hennes korta hälsning. En vandrare visade det sig att hon var, och hennes namn var Wami. En del av hennes egna självförtroende kom tillbaka, och hon granskade tiken lite innan hon svarade på hennes fråga.
"Hewa." Svarade hon. "Hewa är mitt namn. Det är iallafall det namn jag gav mig när jag började vandra." Hon drog ned blicken när hon kom att tänka på dem obehagliga minnena, men blev rentutav förvånad då hon märkte att hon inte kom ihåg sitt tidigare namn.
"Tja.." Hon flinade lite bistert, höjde huvudet igen. "Det är en annan historia."
Som jag inte vill prata om nu.
En hård vind ifrån sitt eget håll fick henne att ragla fram ett par steg, och mumlande och fräsande bildade hon en sköld som påminde om en klippa som står i vägen för en stark vattenström.
Varför slutade hon inte slösa sin energi på minsta lilla bekymmer?! Det var någonting hon behövde öva på, för hon kände sig sliten och hade inte fångat någonting att äta än. Och hade hon ingenting att äta, skulle energin inte komma tillbaka - och hon ville inte precis bli sittande och svälta till döds.
Hon muttrade något ohörbart, intog sin tidigare position och väntande på hur Wami skulle reagera.

Den kraftiga hannen rörde sig sakta framåt på stadiga tassar. Temperaturen hade sjunkit en aning från det att han lämnat öknen bakom sig, vilket han gjort i jakten på föda. Den något lägre temperaturen här skulle ge upphov till större och mer bytesdjur, framför allt djur som smakade bättre än en besk soltorkad ödla.

Han drog in ett djup andetag genom nosen och lät den breda bröstkorgen fyllas till bristningsgränsen. Luften här var betydligt friskare och klarare än vad den varit tidigare. Grimm andades ut. Långsamt. Tack vare många års träning så var hans kapacitet till att ta in syre högre än hos den vanlige vargen.
Blicken lyftes något för att ta in områdets struktur och utformning. Ett berg, eller snarare en kedja av flera berg som sträckte sig så långt hans syn nådde och förmodligen mycket längre än så. Här skulle han säkerligen kunna finna sig en smarrig bergsget att fylla det tomma hålrummet i hans buk med.
Stegen ökade i takt. Hungern var det som ledde honom framåt.

[Smyger mig in här. (:]

Främlingen presenterar sig som Hewa och Wami ler vänligt mot henne.
"Hewa. Det är ett vackert namn du valt åt dig". Svarar hon. Hon la märke till att Hewa sa att hon själv gett sig det namnet. Förmodligen av orsaker som kanske skulle kunna liknas vid Wami's val att kalla sig själv för just Wami. En förkortning av sitt hela namn. För hon tycker inte om att hennes namn faktiskt knyter henne till den plats hon föddes på. Varför fick hon ett sådant namn? Men Wami har alltid försökt göra det bästa av saken och hon är inte längre bunden till sin födelseplats.

Hon studerar Hewa när denne verkar lite störd av vinden som blåser rätt kraftigt på denna plats. Vinden tycks bli starkare ju högre upp man kommer här. Själv skulle hon enkelt kunna skaffa sig ett skydd för vinden. Men då hon är på vandring vill hon inte stanna för länge på samma plats. Även om hon kanske borde det för att han ska hinna i fatt henne igen.
"Kan du styra vinden, Hewa?" Frågar hon nyfiket och studerar det Hewa gjort för att undvika vinden. Är det en vindkraft? Eller kanske något sorts kraftfält? Wami tippar huvudet lätt på sne.

Vibrationerna i marken och jordens röst talar om för henne att ännu en varg närmar sig. Även här sjunker hennes förhoppning något då vibrationerna tyder på en större varg än den hon väntat sig. Men nya bekantskaper är alltid trevligt. Om det är vänligt inställda sådana. Hon sveper mjukt med den långa randiga svansen.
"Vi får visst sällskap". Säger hon och ler åt Hewa innan hon vänder blicken åt det håll den tredje vargen kommer ifrån.

"FÖRSVINN DU BARA! I hela ditt fördömda liv har du pratat om saker som att du känner dig konstig, att någon förföljer dig! Mitt i natten vaknar du och försvinner ur sikte, vi återfinner dig sedan en vecka senare, i KAOS NÅGONSTANS! Jag orkar inte bry mig mer.. Du är inte ämnad att leva här.. Allt gjorde det värre när du sedan försökte HJÄLPA TILL med din HELVETISKA VIND.. Älgen såg oss.. Vi flydde... Han hann inte undan.. PÅGRUND AV DET SÅ DOG HAN!
Tårarna sprutade från vargen och hon själv, //Vi säger att vargar kan gråta ._.// knappt 10 mår, blev bortjagad av sin egen familj för en olycka. Ändå kunde hon inte fälla någon tår själv, hon var stel av skräck. Det var inte ens hon som hade orsakat det - Det var en vanlig vindvändning, men alla hade sedan skyllt på henne.

"Kan du styra vinden Hewa?"
Hon hade drömt sig bort vid nämningen, eller tanken, av dem.
"Vinden? Ja, länge." Svarade hon som om allt var normalt. Hon log lätt.
"Vi får visst sällskap."
Hewa tittade ditåt. Ja, faktiskt. Han var stor, men hon kunde inte avgöra vilken ras han var. En blandning?.. Hon själv var renrasig Karg, det syntes bland annat på hennes gångart och in-och ut fällbara klor.
"Vet du vem det är?" Mumlade hon frågande ut i luften, förväntade sig inte riktigt ett svar.¨

//Sry för mycket "färgbytning", försöker Lära mig den som passa mig mest :p//

Så Hewa har vindkrafter. Wami ler vänligt mot henne. Sedan vänder hon blicken mot den främmande hanen som hon nu kan se. Hon skakar lätt på huvudet.
"Har aldrig sett honom förut". Svarar hon på Hewa's fråga. Wami är lätt misstänksam. Men hon tar några lätta steg framåt. Spetsar öronen och höjer huvudet. Hon är inte säker på om hon ska inbjuda främlingen att komma närmare. Avståndet dem emellan är fortfarande relativt stort. Så det bästa vore förmodligen att se om hanen själv väljer att komma närmare.

Vargen lyckades fånga hennes blick och hon slog genast ner den i marken.
Så Wami visste inte vem det var, nej. Hon tog ett par steg, harklade sig och ropade. "Hallå?"
.. Hade han hört henne? Hon trodde det, men var inte säker. Hennes röst ekade och fick frågan att dröja sig kvar i vinden en liten stund.
Hon sneglade på Wami, med en tyst undran om hon skulle säga något mer, hälsa ropa, ja - någonting. Hon la huvudet en aning på sned, studerade den okända.

Hallå?
Grimm höjde blicken åter mot de två honorna. Den ena hade gett honom en hälsning och ordet hade lämnat kvar ett eko som sakta men säkert dött ut. Han rynkade på nosen och gäspade kraftig, blottade den väldiga käften och dess vassa innehåll.
Kanske han skulle ta sig bort till dom ändå? Honorna kände säkerligen till området betydligt bättre än han själv. Han fuktade nosen och satte av i lätt trav mot deras håll. Obekymrat tog han sig fram bland stenar och andra hinder tills det att han var inom en radie av några meter ifrån de båda mindre tikarna.
Grimm stannade upp och synade åter de båda innan han tog till orda.

"Var hälsad."

Hewa hade visst inte tänkt likadant som Wami utan försökt få främlingens uppmärksamhet direkt. Wami biter sig lite försynt i läppen men lägger det åt sidan snabbt och ser på den främmande hanen som närmar sig. När han hälsar nickar Wami lätt som svar och öppnar sedan munnen.
"Var hälsad, främling".
Mer vet hon inte vad hon ska säga. Det känns lite lustigt hela situationen. De är tre främlingar. Det är inte direkt så att de skulle kunna bli bundisar direkt och sätta sig ner och ta en pratstund och skratta lite lätt åt något skämt eller så. Öronen klipper mjukt till på hennes huvud och svansen sveper till bakom henne. Hon ser åt Hewa's håll. Kanske den andra tiken är mer pratglad av sig och har något att komma med. Wami kan vara en riktig pratkvarn hon med. Men det beror på situationen.

Främlingen kom fram till dem, hälsade. Wami svarade. Hewa gjorde det tillslut också, tänkandes på vad hon skulle säga härnäst. Hon startade ju det, så skulle hon fortsätta det.
Till sin förskräckelse så var det tomt. Hon kom inte på något alls. Det var som om det flydde, likt fåglar som flyger bort när du kommer närmre.
Med ett djupt andetag så lyckades hon få fatt på ett par, tillräckligt många för att ställa en simpel fråga.
"Främling" Började hon. "Vad är ditt namn? Mitt är Hewa och det här är" Hon harklade sig. Wami fick presentera sig själv om hon ville. Hon kanske inte ville ge ut sitt namn till sin en främling?
"I vilket fall, vem är du?" Hon tittade frågande på honom.

Hannen stod helt stilla. Det var endast den kraftiga bröstkorgens vaga rörelse av in och utandningar som höll honom i en vag gungning, utöver det så var han fullkomligt orörlig likt en tränad soldat som inväntar en order.
Den tvåfärgade blicken betraktade åter de två främlingarna, de två honorna för att vara exakt. Hans anlete var fullkomligt uttryckslöst och den smala svansen stod i givakt vid hans ryggslut. Han var nästintill omöjlig att läsa, om en inte bara telepatiska krafter, då kunde man blicka in i hannens strikta men artiga sinne.

"Jag är Grimm, Hewa. Väl mött." Han mötte den mindre tikens blick med sin egna och lät den vila där för en kort stund innan han lät flytta den till den andra honan.
"Vad kan ert namn tänkas vara, fröken?"

"Mitt namn är Wami" Presenterar hon sig. Nu när de andra gjort det. Vinden drar mjukt förbi och leker med hennes mörka päls. Den långa randiga svansen slingrar till bakom henne. Den mjukt glödande blicken vilar på hanen. Grimm.
"Vad för er till dessa trakter, Grimm?" Frågar hon av ren nyfikenhet. Wami är nyfiken av naturen. Det är nästan som en instinkt för henne. Men hon försöker att hålla den kontrollerad. För mycket nyfikenhet kan vara skadligt. Men lite nyfikenhet är väl okej. Och Raukakekedjan är inte direkt ett semesterparadis.

Hennes gröna ögon svepte mellan det två andra väntandes på vad som egentligen skulle hända. Ett normalt samtal, bara? Ett neutralt möte? Efter att hanen hade sagt sitt namn mötte han hennes blick. Hanen var uttryckslös, hon skulle omöjligen få veta om han menade väl eller inte. Ibland önskade hon att hon kunde läsa tankar. Det kunde vara användbart i vissa stunder, varna om man skulle fly eller inte. Hon sänkte huvudet, slöt ögonlocken för ett par sekunder, lyssnande på det två andra.
Hon hade inte riktigt någonting att fråga, inget som egentligen var nödvändigt. Men hon behövde fortsätta detta.
Hon höjde huvudet igen med en låg suck åt sig själv och sina tankar.

Oväntat om något, så lade sig ett vagt leende över den bredbröstade hannens anlete när Wami ställde sin fråga till honom.
"Mina tassar."
Grimm lät fukta nosen och gav den mindre honan en kort blick. De udda färgade ögonen sökte efter något hos denne, men insåg snart att det han sökte inte fanns inom henne.
Glöden.
Grimm harklade sig och fäste åter blicken mot den andra honan, Wami.

"Jag söker efter vargar att ta till kamp med." Sade han med en genuin ton i sin röst, för det var ju sanningen.
Ju fler han spred det till, desto lättare skulle det bli för honom att finna andra med samma mål på denna nya kontinent.

Inom Wami finns en glöd som heter duga. Den tändes redan när hon var mycket ung. När hon insåg att hon inte skulle få någon kärlek eller träning av sin mor. Och det var tidigt. Först var glöden endast för överlevnad. Men nu är den så mycket mer. Den glöden fick henne att bryta sig fri. Vandra sin egen väg och följa sina mål och drömmar. Wami har en glöd som lyser klarare än många andras. Men hon skulle aldrig se ner på någon annan.

Den mjukt glödande blicken studerar hanen. Han behagar vara skämtsam. Men han lät inte sarkastiskt. Ett lätt leende placeras på hennes svarta läppar.
"Då har vi något gemensamt". Svarat hon med lätt ton. För visst var det även hennes tassar som fört henne till denna plats. Men hon talar inte för att förlöjliga. Utan håller sig på samma nivå som hanen.

Sedan blir hon nyfiken. Hon gillar inte orden 'ta till kamp'. Men det beror väl även på av vilken orsak. Men onödig blodsutgjutelse ska man alltid undvika. Inget onödigt dödande eller skada någon annan av egen njutnings skull. Wami själv skulle aldrig göra något sådant.
"Vad är det ni vill uppnå med er kamp?" Frågar hon. Faktiskt genuint nyfiken ändå. Öronen klipper mjukt till på huvudet och spetsas sedan framåt igen.

Det slutade med att hon istället lyssnade på deras samtal, var i bakgrunden. Hon ville inte bli inbjuden - men om de skulle göra någonting för att få henne att prata skulle hon inte heller tacka nej. Hon kände sig fånig. Det var nog det hon var också.
Hon spetsade öronen då hon hörde kamp-ordet. Så han sökte verkligen strid? .. Det lät inte som det var emot dem, till sin lättnad. Men kamper var inte bra alls, så varför ville han det? Det är väl bara så vissa är, hur dåligt det än egentligen är..
Hon gillade Wami's fråga. Vad var det han ville uppnå? Om skälet var någonting som verkligen var värt att slåss för, då kunde det vara något annat. Dock tvivlade hon på att det var det.

Wami lyssnar till det hanen säger. Det verkar som att han valt den väg som bestämts åt honom. Som Achangra. Öronen lägger sig mot nacken på den mörka tiken för en stund. Men snabbt spetsas de igen. Den mjukt glödande blicken hålls fäst på hanen.
"Självklart ska man inte förneka den man är. Men det är endast du själv som bestämmer vem du vill vara". Svarar hon lugnt.
"Ert öde låter inte så olikt mitt eget. Men jag valde min egen väg att gå". Ett lätt leende vilar på hennes svarta läppar.
"Jag hoppas att er väg gör er lycklig att vandra". Wami är väl medveten om att vilka ord man än väljer så kan de tolkas på fel sätt. Men hon vill inget ont med sina ord och hon hoppas att hanen förstår det med. Han har säkert redan insett för sig själv att varken Wami eller Hewa skulle vara tillfredställande motståndare. Om han nu inte är som de i TBB. Som inte backar för ett blodbad vem motståndaren än är. Man kan inte välja vart eller av vem man vill födas.

Den enda meningen. Men fanns det verkligen ingenting annat i den här världen? Hans förflutna må inte ha varit det bästa, uppfostrad i en sådan flock och ha fått sin kärlek förlorad. Men vad var det bra med att leva för att spilla blod, eller, bara att strida över huvud taget? Om det var för hämnd - varför inte bara besegra den som gjorde det, och sedan var det slut med det? Istället för att ta ut det på andra. Men det såg inte ut som om hanen framför dem skulle attackera utan att tänka efter. Kanske var han inte ute efter de strider som hon visste om? Eller så gjorde han det, var bara en sådan avskyvärd en som attackerade utan förvarning. Men hon kunde inte hata honom. Hon hade inte sett honom göra någonting än. Även om hon starkt ogillade det han sökte. 
Hon kände sig fördomsfull, att hon inte förstod sig på det här. Ville inte förstå sig på det.
Hon tittade upp på Wami. Återigen visa ord. Hon själv kände sig som en valp, oförmögen att göra eller säga någonting vettigt - bara stå och titta på när de vuxna pratade. Fast på ett sätt var det intressant att höra på deras konversation. Det kändes som om det var länge sedan hon hade varit med i en, eller sett två som hade en.