"Som om jag bryr mig. Jag har aldrig brytt mig", min första lögn. Den ekade i mitt huvud och hade bestämt sig för att aldrig låta mig vara. Det gnagde mitt inre, men jag hade tvingat mig att fortsätta gå. Fortsätta att lämna den plats jag en gång kallat hem. 

[Jag hoppar gärna in. :3]

Den stora hanen vandrar över slätten. Han mår mycket bättre efter att ha spenderat lite tid i Lavaöknen. Krafterna har återvänt och han känner för att utforska lite mer av detta underliga land han har funnit sig i senaste tiden. Öronen står spetsade på huvudet och han lunkar fram i sakta mak. Har inte bråttom precis. Gräset under tassarna förvandlas snabbt till aska. Lämnar ett spår efter honom. Visar vart han är på väg och vart han kom ifrån. En lätt rökstrimma lämnar nosen när hanen frustar till och ruskar lätt på huvudet innan han fortsätter framåt.

Snart hör han något. En röst som säger honom att han inte är ensam här längre. Snart får han även syn på en varg som sitter uppe på en sten längre fram. Hanen stannar upp och tippar huvudet lätt på sne. Nyfiket sätter han kroppen i rörelse igen och tar sig närmare.
"Goddag". Hälsar han när han har tagit sig närmare. Han står stilla och studerar främlingen.

Det dröjde inte länge fören en varg hade hört min 'sång'. Jag blev plötsligt osäker. Jag drog bak öronen och lyfte lite på överläppen och gav ifrån mig ett vagt morrande. Ett sådant som sa 'kom inte närmare är du snäll, annars sliter jag ut din strupe'. Jag ställde mig upp och hukade mig lite och la svansen mellan benen. Samtidigt som jag var osäker och lite rädd var jag ändå nyfiken så jag vinklade fram öronen lite och fuktade nosen. Vargen framför mig var större och verkade vara någon slags lavavarg. Men hade egentligen ingen koll. Men det verkade som han nästan glödde? 
  "Goddag du främmande, glödande varg" fick jag fram på en stadig röst. Jag lyckades till och med låta trevlig. Jag fick fram en vänlig blick och tippade nu huvudet lite på sne. Ibland var det skönt att jag kunde ändra mig så snabbt. Jag kände ju att han inte direkt var fientlig. Inte än i alla fall så varför skulle jag vara det då?

Han nickar kort och låter blicken söka sig bortåt. Han känner sig rastlös och han trivs inte bortanför eldlandet. Men han vill utforska detta land. Se sig omkring. Han vänder sig åt sidan. Vrider på huvudet och ser på främlingen igen. Han känner inte riktigt för att stifta en ny bekantskap här. Han vill dra vidare. Det kliar i kroppen. Han ser bortåt igen. Ruskar sedan på hela kroppen. Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen. Sedan fnyser han kort. Ett frustande läte. Lite som en nysning. Så vrider han på huvudet och ser på främlingen igen.
"Ha en bra dag". Säger han och rör sig sedan bortåt.

[Förlåt. Men jag drar mig ur det här rollet. Har inte riktigt haft lust att rolla med Keifer ett tag]